Sagan om stockholmaren som blev same

Arkivbild. Foto: Nyheter Idag
Arkivbild. Foto: Nyheter Idag
  • Söndag 11 apr 2021 2021-04-11
E-post 275

Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson trodde att Sverige hade förpassat skallmätning till det förflutna, men får tänka om efter att ha lyssnat på ett inslag i Sveriges Radio.

Det var en gång en stockholmare. Hen var en sån där etnisk svensk mitt i livet som statsministrar säger har det så bra. Och för denna stockholmare stämde det. Livet var bra. Hen bodde fint en bit utanför storstadens muller. Hen hade en liten trädgård där det odlades ekologiskt. Hen var visserligen orolig för både klimathot och sverigedemokrater, som hon förfasats över på tv.

En dag bestämde sig vår stockholmare för att göra ett sånt där DNA-test som är så modernt. Så här mitt i livet ville hen veta mer om sitt ursprung. Kanske skulle hen hitta någon italienare eller rent av en mongol. Som hen brukade säga till vännerna på vinprovningen: ”Vår art har fötter inte rötter.”

Så en dag damp det ner ett kuvert i brevlådan med den stora skylten om att reklam inte var önskvärt. Otåligheten pirrade medan kuvertet sprättades upp. Med gråtblanka ögon läste vår stockholmare, som fram tills nu trott sig vara en alldeles vanlig stockholmare, att hen inte alls var någon alldeles vanlig stockholmare. Hens DNA visade att hen var same. Hen sprang genast till bokhyllans samiska sektion. Indignationen växte medan hen läste om skallmätningar, tvångsförsvenskning och steriliseringar. Tänk att hen hade gått genom livet i nästan ett halvt århundrade utan att veta hur förtryckt hen var. Och inte bara hade hen blivit förtryckt, hen hade också förvägrats kunskap om detta förtryck som hon tvingats utstå.

Sorgen över ovetskapen om sin förtryckta tillvaro förbyttes snart till ilska. På vardagsrumsväggen hängde bilder på andra människor som utsatts för kolonialt och rasistiskt förtryck. Hen kände genast ett djupare släktskap med dessa. Som nybliven same bestämde hen sig för att sy en samisk folkdräkt, hen ville känna sina historiska rötter in på bara kroppen. Hen tog också reda på det efternamn som historien förvägrat henom och skrev omedelbart till myndigheterna och krävde att få återta detta namn som hen aldrig haft. Plötsligt kände hen en djupare mening med livet än den ekologiska odlingen. Hen kände att nu fanns möjlighet att göra skillnad.

Dessvärre är detta inte en saga. Med vissa konstnärliga friheter bygger historien på ett inslag i P1 Morgon 26 mars om en kvinna utanför Stockholm som förra året genom ett DNA-test fick reda på att det i hennes släkt funnits samer.

Misstolka mig inte, jag är inte mot släktforskning. Med åldern verkar behovet växa av att veta mer om släkt och rötter. Jag reste själv runt i Bohuslän häromåret för att följa släktens bönder, fiskare och en och annan uppkomling i spåren tillbaka till 1500-talet. Jag kan dock tycka att denna stockholmare är lite överdriven då hon efter sin upptäckt faktiskt satte sig och sydde en samisk kolt och även kräver att få ta det släktnamn som DNA-testet kunde knyta henne till. Jag tänker för egen del varken ta på mig lusekofta eller fira 17 maj bara för att det visar sig att släkten var norsk.

Om historien om stockholmaren som blev same hade stannat här hade jag knappast skrivit en krönika om det. Men inslaget gjordes med anledning av valet till Sametinget nästa månad. Stockholmaren som fram till för ett år sedan inte visste om samerna i släkten har utifrån sitt DNA-test fått rösträtt i detta val. Rösträtt utifrån rätt gener, här kan vi prata om strukturell rasism.

Sametinget är en märklig hybrid mellan vald församling och statlig myndighet. En blandning av en påtryckningsorganisation från rennäringsidkare mot myndigheterna och en myndighet för att genomdriva statliga beslut som berör rennäring och samebyar. Det inrättades först år 1993 när den stora majoriteten människor med samiskt ursprung – som vår tidigare nämnda stockholmare – sedan länge sugits upp i det svenska samhället.

Inrättandet av Sametinget var en del av den multikulturalistiska politiken som innebar en radikal omläggning jämfört med tidigare. Istället för att sträva efter likabehandling trots olikheter blev nu slagordet särbehandling på grund av dessa olikheter. Även rasismbegreppet omdefinierades. Nu var det inte längre rasistiskt att motarbeta denna likabehandling. Tvärtom var den rasist som motsatte sig särbehandling. Kulturella eller religiösa identiteter, som tidigare uppfattats som något relativt flytande och framför allt något vi bör sträva efter att det inte ska definiera den enskilda individen, blev nu centrala. Och på svenskt vis växte en statlig apparat fram för sanktionering och finansiering av denna gruppindelning.

Den multikulturalistiska politiken har drivits av både socialdemokratiska och av borgerliga regeringar, men Miljöpartiet och Socialdemokraterna har varit de ihärdigaste partierna. Dessa har nu fått konkurrens av Partiet Nyans, som har multikulturalistisk särbehandling och splittring som hjärtefråga. Eller som de själva skriver på sin sajt kämpar de för att ”tillåta positiv särbehandling med hänsyn tagen till ras eller etnicitet i samma utsträckning som det idag råder könskvotering”.

Partiet Nyans anger på sin officiella sajt samerna som en av sina viktigaste frågor. Man bör på goda grunder betvivla ärligheten bakom detta engagemang. Partiledaren Mikail Yüksel sparkades för bara några år sedan ut från Centerpartiet för sitt samröre med organisationen Grå vargarna. Grå vargarna är knappast multikulturalister hemma i Turkiet, där är de hårdföra motståndare till kurdernas krav på språkliga, kulturella och politiska rättigheter.

Att lyfta fram samerna som till och med har ett eget parlament är taktik för Yüksel och Partiet Nyans för att driva deras viktigaste krav att grupperna afrosvenskar och muslimer ska erkännas som nationella minoriteter på samma sätt som svenska staten år 2000 erkände finnar, tornedalingar, samer, romer och judar som nationella minoriteter.

Beslutet år 2000, och även inrättandet av Sametinget några år tidigare, var relativt obetydliga beslut sett till de konkreta följderna. Dessa beslut och i samma veva upplysningskampanjen ”Om detta må ni berätta” och inrättandet av ett statligt institut för historieskrivning – Forum för levande historia – var främst ett sätt för Göran Persson att putsa upp den socialdemokratiska glorian. Självbilden av att vara den goda kraften i historien hade skamfilats under 1990-talet i och med EU-anpassningen av Sverige och nedmonteringen av fundamentala delar av det socialdemokratiska folkhemsbygget.

Men på sikt är beslutet år 2000 om nationella minoriteter och inrättandet av Sametinget livsfarligt. Det öppnar dörren för den fullständiga uppsplittringen av landet i nationella, etniska eller religiösa enklaver. Det ger statlig sanktion åt den segregation och enklavisering som migrations- och integrationspolitiken skapar. Detta utgör det stora hotet mot demokratin och det är Stefan Löfvens parti som bär det största ansvaret.

Rösträtten bygger på en person, en röst. Demokrati kräver ett medborgarskap som inte gör skillnad utifrån vilka dina föräldrar är. Det förutsätter samtidigt en syn på landet som något mer än bara en investeringsyta eller ett kulturbefriat vakuum (finanskapitalister och postmodernister har en skrämmande lika syn på vad en nation är) och medborgarskapet måste vara något mer än en passiv mottagare av rättigheter i utbyte mot avlämnande av röstsedel vart fjärde år.

Multikulturalismen däremot innebär en korporativ ordning byggd på en gruppindelning utifrån kulturella, religiösa eller etniska kriterier. En sådan ordning är ett hån mot alla de hårt arbetande svenskar som utifrån den ”positiva särbehandling med hänsyn tagen till ras eller etnicitet”, som Partiet Nyans kräver, ska ställa sig åt sidan – på grund av sina medfödda privilegier. En sådan ordning är också det bästa receptet för att underblåsa etniska motsättningar i samhället, vilka tenderar att bli blodiga konflikter och slå blint. Multikulturalismen är med andra ord negativ för gemene man – både svensk och utlänning och både här och nu och inte minst i framtiden. Men den multikulturalistiska ordningen är mumma för politiska partier som vill köpa sig gruppröster och även för de ”gruppföreträdare” som kan bygga makt på att påstå sig tala för ”sin grupp”.

Tycker du att jag är alarmist? När statlig media lyfter upp som något positivt att en stockholmare beviljats rösträtt utifrån ett DNA-prov, då ligger vi farligt nära den skallmätning som jag mitt dumma spån trodde att vi lämnat bakom oss.

Läs även: Göran Adamson: ”Avgrund mellan mångkulturalister och klassisk vänster”

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag