SVERIGE Hennes pojkvän var kontrollerande och våldsam. Hon behövde tänka på hur hon skulle titta, hur hon skulle stå och vad hon skulle säga. Men det var inte våldet i sig hon var rädd för. – Jag vill inte få slag på grund av att mamma kanske ser det och frågar var jag fått det ifrån, förklarar hon i förhör.

I en domstol i södra Sverige dömdes nyligen en 19-årig man för att ha misshandlat sin några år yngre flickvän. Straffet blev skyddstillsyn och 100 timmars samhällstjänst. Drygt 20 000 kronor i skadestånd.

Inget som brukar resultera ens i en notis. Men våldets mekanismer och de drivkrafter som gör att kvinnor stannar i en våldsam relation, liksom glädjen över att ha kommit ur den, tecknas utförligt i polisförhöret med flickan.

Från kärlek till rädsla

Relationen hade varat några år, men flickan kände att pojken hade förvandlats, att hans gamla jag inte fanns kvar. Hon ville avsluta förhållandet, men han sökte upp henne en sista gång.

– Och då säger jag bara att han har ändrat sig senaste tiden och att de senaste månaderna har jag känt mig mer ensam när jag var med honom än när jag inte är med honom. Och då blev han väl lite chockad så sa han ”har du känt dig ensam” och sen slår han mig med två knutna nävar i huvudet så jag fallet ner på marken och ligger på rygg i löven. Och då sparkar han mig tre gånger.

Det kunde ha slutat värre om inte en av flickans vänner var i närheten. Det blev ett polisärende, och flickan fick mod att lägga fasaden åt sidan. För det var inte första gången han slog henne, men precis som många kvinnor som utsätts för våld i nära relationer hade hon i första hand sökt skulden hos sig själv.

– Det är ofta det, att jag blir så chockad när det kommer. Det är inte för att jag är chockad att han slår mig utan det är chocken för att jag förstår inte vad det är jag gör. Så det var väl mest det som var i tanken då när det slaget kom, varför han blev så sur. Varenda gång när första slaget kommer så är det varför blir han så sur. Jag försöker komma på varför han blir arg liksom.

Hon berättar om skräcken i förhållandet. Inte skräcken för våld, men för upptäckt.

– Min rädsla var inte på det sättet att jag var rädd att det skulle gå så illa att jag skulle svimma av eller få en jätteallvarlig skada. Det var inte det som var min rädsla. Utan min rädsla för honom hela tiden har varit att folk ska se, så att inte vi längre kan vara tillsammans. Det har alltid varit min rädsla. Att någon annan människa utifrån ska se vad han gör och kontakta mina föräldrar, eller som nu polisen och allting som hände, så att vi inte längre kommer kunna umgås eller vara tillsammans.

Hon nämner ett tidigare tillfälle då hon blivit misshandlad. En oskyldig kommentar från hennes sida gjorde att han kanske kände sig förnedrad inför ett par familjemedlemmar. Det går bara att spekulera om motivet, men från ingenstans, när hon inte ens såg på honom, ger han henne ett kraftfullt knytnävsslag i huvudet som resulterar i en ordentlig blåtira.

– Och då var min första tanke direkt också ”vad ska jag säga till mina föräldrar?”. Men till slut så kom jag på att jag kunde lägga mitt hår över där det är nu, för det hade inte riktigt hunnit komma ner här än. Utan det är mer liksom så här på den sidan av ögat. Så jag ringer min pappa och säger att, om han kan hämta mig för att jag har ont i mitt huvud.

– Och då täcker jag liksom, hade jag håret på mitt öga hela tiden på vägen hem. Och de märker ingenting. Jag säger till dem att jag har migrän så jag går upp och lägger mig tidigt utan att de märker mitt sår. Och sen på morgonen stannar jag hemma från skolan. Utan att de vet om det. […] Och då löser jag det lite längre fram på dagen med att skriva till min mamma att, jamen det skedde en olycka nyss i skolan, jag fick ett skåp på ögat när en elev gick förbi. Så jag bara ”herregud kolla mitt öga” så skicka jag på mitt öga och visade liksom. […] De la liksom inte märke till det på morgonen, och då finns det ingen chans att de skulle kunna tro att det var han som hade gjort det. Så det var hela tiden min prioritering, att de inte skulle misstänka honom över huvud taget.

Först efter den sista misshandeln berättade hon för sina föräldrar om vad som hänt. Vem den där killen som de aldrig skulle misstänka egentligen är.

Hon berättar också i förhöret om upplevelsen att hela tiden behöva vara på helspänn i relationen.

– Man vågar inte göra vissa saker, man behöver tänka på hur man kollar, om man kollar fel så blir han sur. Eller man kan liksom inte stå på ett sätt som han stör sig på, det har man också fått lära sig hur man ska stå, hur man ska kolla, hur man ska prata. Vissa saker man inte kan säga. Men hela tiden det att man måste tänka på hur man är, det måste vara fokuset. Jag måste tänka på vad jag gör hela tiden. […] Om han säger nånting till mig som kränker mig så ska jag bara ta det, inte säga nånting tillbaka. Bara vara tyst. Lyssna på det han säger och hålla med. Man måste hålla med om exakt allt han säger. För säger jag emot och säger vad jag tycker så går det illa.

Att bryta tystnaden är en lättnad för flickan, men hon medger att det krävdes något extra för att hon skulle kunna bryta sig ur relationen.

– Det känns så konstigt bara att prata ut om nånting som man har hållit så tyst om liksom. Men jag känner mig också så lättad på nåt sätt. Att jag inte längre behöver oroa mig för att han ska göra nånting mot mig. Jag vet inte, jag behövde den här pushen på nåt sätt, för att det skulle ske en förändring som behövde ske, att vi inte har med varandra att göra, så behövde nånting stort ske.

– Idag har jag mått jättebra hela dagen. Det känns, han har haft sånt kontrollbehov av att behöva veta var man är och vad man gör och hela tiden vad jag äter, vad jag har på mig, vad jag säger, vem jag är med. Nu har jag känt att jag kan slappna av hela dagen. Jag har kunnat vara med mina vänner utan att behöva oroa mig för att han ska bli sur för det och bryta kontakten liksom. Så det har känts bra hela dagen. Jag har varit glad. Helt annan människa. Det har känts så skönt. Den här klumpen som alltid har funnits där så fort min telefon vibrerar eller låter så liksom då växer klumpen i magen. Men nu har det liksom bara varit… Telefonen har ringt flera gånger, då har jag blivit rädd, men när jag väl har kollat så har jag sett att det inte är han och då har allting bara blivit så här… lugnt, avslutar hon.

Läs även: HIV-mannen ställd inför rätta för mordförsök på exfrun