Sveriges säkerhetspolitiska öde ligger nu i händerna på Turkiets president Recep Erdoğan. Denna turk-kurdiska soppa som serverats senaste veckan, tillhör de mest korkade och pinsamma händelserna i svensk politisk historia, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

För bara ett halvår sedan tillträdde Magdalena Andersson som svensk statsminister. Regeringsmakten hängde på det berömda håret, ett hår som i det här fallet tillhörde min vän, den före detta Peshmergasoldaten och numera politiska riksdagsvilden Amineh Kakabaveh.

Argumentet från Kakabaveh för att släppa fram Andersson var, utöver Anderssons kön, ett löfte från socialdemokratin att öka stödet till kurdiska organisationer. I ett gemensamt uttalande från Kakabaveh och sossarnas partisekreterare Tobias Baudin slogs på stora trumman för kurdernas kamp och rättigheter.

Uttalandet avslutades med situationen i Turkiet konkret: ”Vi noterar också hur vårt systerparti HDP i Turkiet fortsätter att kämpa med demokratiska medel och stöder dem i deras kamp för kurdernas rättigheter, och vi kräver att partiledaren Selhattin Demirtash friges.”

Att en svensk riksdag tillsätter en svensk regering utifrån kurdiska politiska frågeställningar är helknäppt och att Jimmie Åkesson fick skit för att han påtalade detta för sex månader sedan är ännu knäppare.

Läs även: Mathiasson: Afghanistan är inte Sveriges ansvar

För det första vittnar den turk-kurdiska soppan om faran om vi har riksdagsledamöter som inte brutit sina engagemang och lojaliteteter med sina hemländer, i de fall dessa hemländer är andra än Sverige.

Det är givetvis möjligt att förstå och rent av sympatisera med på ett personligt plan, jag hade nog inte lyckats göra detta i fall jag av någon anledning lämnade Sverige. Men då skulle jag inte haft något att göra i mitt nya lands folkvalda parlament, utan hade fått nöja mig med någon styrelsepost i en svensk emigrantförening.

För det andra vittnar det om socialdemokratins både totala maktlystnad och samtidigt (och kanske som ett resultat av detta) deras växande inkompetens som politiskt parti. En gång i tiden var socialdemokratin respekterat, även av sina politiska motståndare, för sin skicklighet och sitt strategiska agerande som politiskt parti.

Att bilda regering på kurdfrågan för att ett halvår senare ha lagt ett historiskt och avgörande beslut om svensk säkerhetspolitik i händerna på kurdernas svurne fiende Recep Erdoğan, vittnar knappast om varken skicklighet eller strategiskt tänkande.

Men skulden faller, i alla fall nästan, lika mycket på övriga Natoförespråkande partier och den så kallade oppositionen, som inte heller tycks ha ställt sig frågan om huruvida Sverige kommer att släppas in, utan antingen bara applåderat processen som främst Moderaterna och Liberalerna eller beordrat kappvändning i frågan uppifrån som Sverigedemokraterna.

Den turk-kurdiska soppan vittnar för det tredje hur hastigt och desperat hela vändningen i Natofrågan de senaste månaderna har gått. Den svenska politiska och diplomatiska eliten har uppenbarligen inte ens hunnit reka med övriga Natoländer att alliansens medlemmar är beredda att släppa in oss, innan Ann Linde sitter inför rullande kameror och undertecknar en medlemsansökan.

Linde & Co försätter därmed vårt land i den säkerhetsmässigt mest utsatta läget sedan andra världskriget, ett limbo mellan att ansöka om medlemskap och att kanske inte släppas in. Vem vet hur länge detta limbo varar.

Läs även: Mathiasson: Tillhör du den fega majoriteten?

Min krönika om vikten av att avgörande svenska politiska beslut skall fattas av svenska folket i folkomröstning väckte en hel del mothugg. Två huvudargument mot folkomröstning är att dels att en sådan omröstning endast skulle vara rådgivande, inte beslutande, och dels att vi i Sverige i huvudsak har ett representativt styrelseskick.

Som svar på den andra invändningen så röstade närmare 60 procent av svenska folket, senast folket tilläts ha en röst med i svensk politik, på partier som inte ansåg att Sverige ska gå med i Nato. Och svaret på den första invändningen är det faktum att en sådan omröstning bara är rådgivande förvägrar givetvis inte en riksdag att lyda dess resultat, innebär bara att de inte är tvingad att göra det.

En huvudpoäng med folkomröstningar är att de tar tid, att de kräver att frågorna diskuteras ordentligt och att det finns en rejäl folklig förankring bakom besluten. Vi hade inte suttit i denna turk-kurdiska soppa om frågan om huruvida Sverige ska ansluta sig till Nato, och vi därmed ska ändra en två hundra år gammal generallinje i svensk säkerhetspolitik, hade lämnats till svenska folket att avgöra.

I den demokratiska processen hade garanterat någon ställt den avgörande fråga, som den svenska eliten uppenbarligen glömde att ställa, det vill säga kommer samtliga Natoländer att rösta för att släppa in oss vid ett eventuellt ja i folkomröstningen.

Därmed hade den svenska säkerhetspolitiken legat i händerna på svenska folket, inte som nu i händerna på Recep Erdoğan.

Läs även: Mathiasson: Sömngångarnas dödsmarsch