”Yttrandefriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick och en fri akademi. Den tilltagande skrämselkulturen på våra högre lärosäten nödvändiggör därför ett skarpt politiskt ingripande”, skriver Julian Kroon och Johannes Norrman, Konservativa Förbundet.

På senare tid har yttrandefriheten på Sveriges universitet och högskolor blivit alltmer kringskuren, underminerad och ansatt. År 2018 hotade exempelvis KTH studenten Felix med disciplinära åtgärder, efter att han spridit en text kring invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, och år 2020 mottog studenten Felicia Hogrell reprimander från SLU efter att hon i två debattartiklar kritiserat svensk grisslakt. Listan på exempel kan göras betydligt längre.

Yttrandefriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick och en fri akademi. Den tilltagande skrämselkulturen på våra högre lärosäten nödvändiggör därför ett skarpt politiskt ingripande. I förbundets nya rapport Nio punkter för en konservativ högskolepolitik, föreslås bland annat flera konkreta åtgärder syftandes till att stärka studenternas yttrandefrihet. I förevarande artikel vill vi lyfta fram två av förslagen.

1. Utvidga straffansvaret för universitetsanställda som kränker studenters yttrandefrihet

I tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), finns bestämmelser som kriminaliserar vissa särskilt allvarliga ingrepp i enskildas tryck- och yttrandefrihet. Något förenklat tar paragraferna ifråga sikte på situationen då myndighetschefer vidtar arbetsrättsliga ingripanden mot en anställd, på grund av att den anställde brukat sin yttrandefrihet i ett skyddat medium.

Den genomsnittliga studenten, i likhet med den genomsnittlige universitetsanställde, befinner sig i en beroendeställning gentemot sitt lärosäte. De allra flesta studenter är unga människor, som kanske nyligen flyttat hemifrån och tagit första steget mot ett mer självständigt liv. Under sådana omständigheter kan en disciplinär åtgärd få allvarliga konsekvenser.

Ett disciplinärt ingripande mot en student i strid med grundlagarna, innebär följaktligen en kännbar kränkning av den enskildes yttrandefrihet. Förutom att på aggregerad nivå skapa en skrämselkultur, är det i sig särskilt avskyvärt att missbruka lärosätets makt för att tysta en ung människa med misshagliga åsikter.

I rapporten föreslås därför att straffansvaret i TF samt YGL utökas, och framöver explicit träffar universitetsanställda som vidtar disciplinära åtgärder mot studenter som brukat sin yttrandefrihet i TF- eller YGL-skyddad media (såsom dagstidningar eller tv-program). För att träffa alla klandervärda handlingar, bör straffansvaret även omfatta öppna eller förtäckta hot om disciplinära åtgärder.

2. Lägg till politisk tillhörighet som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen

I 2 kap. 5 § diskrimineringslagen (2008:567) finns ett förbud mot diskriminering för den som anordnar utbildningsverksamhet. Förbudet ska läsas i ljuset av 1 kap. 4 § diskrimineringslagen, som innehåller en legaldefinition av begreppet diskriminering. Diskrimineringsgrunderna i 1 kap. 4 § är kön, könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religion/trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning samt ålder.

Diskrimineringsförbudet omfattar således inte politisk uppfattning. I praktiken innebär detta att allehanda former av politisk diskriminering är en relativt riskfri aktivitet. På sin höjd riskerar ett felande lärosäte att ådra sig JO-kritik eller några stränga ord från UKÄ. Detta kontrasterar bjärt mot diskrimineringslagens skarpa sanktioner i form av bland annat skadestånd.

Vi föreslår därför att definitionen av diskriminering utvidgas, så att politisk tillhörighet blir en ny diskrimineringsgrund i förhållande till direkt diskriminering. Detta förslag skulle bidra till en friare diskussion, och tillförsäkra åsiktsmässigt utsatta studenter ett starkare skydd mot negativ särbehandling än vad som är fallet idag.

*

Till syvende og sidst handlar urholkningen av yttrandefriheten om en bredare ideologisk och kulturell förflackning på universiteten.Den enda långsiktigt hållbara lösningen på problematiken är att de högre lärosätena rannsakar sig själva, och återupptäcker sitt sanningssökande syfte.

Ett starkare juridiskt skydd för yttrande- och åsiktsfriheten skulle icke desto mindre utgöra ett kraftfull vapen i händerna på studenter som, likt Felix och Felicia, vågar trotsa censuren och kämpa för ett friare samtal. I kampen för att återerövra den akademiska friheten på våra högre lärosäten, vore en sådan upprustning en bra början.