När regissören Michael Moore producerar en kritisk film om klimat- och miljörörelsen och ifrågasätter hur ”grön” vind- och solenergi egentligen är möts den av arga protester och blir till och med bortplockad från Youtube efter anmälningar. Men även klimataktivister får tugga i sig att vi har yttrandefrihet och borde lägga mer tid och kraft på att svara på frågor om grön energi och mindre på att tysta Moore, skriver Jessica Stegrud, EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna.

I slutet av april lades Michael Moores film ”Planet of the humans” ut på Youtube. Igår togs den bort. Den officiella anledningen är en överträdelse av copyright, men det är ingen hemlighet att inflytelserika aktörer har velat stoppa den.

Tillsammans med sin medarbetare, miljöaktivisten Jeff Gibbs, granskar Michael Moore miljörörelsen och dess kopplingar till stora företag och finansiella intressen. Michael Moore, en av den amerikanska vänsterns förgrundsgestalter, har tidigare kritiserat vapenlobbyn, Irak-kriget och det amerikanska sjukvårdssystemet.

Det har förstås gett upphov till diskussion och ibland helt berättigad kritik, men jag drar mig inte till minnes att någon på allvar skulle ha velat avpublicera någon av hans verk. Förrän nu.

Jag hann se filmen innan censuren slog till och förhoppningsvis ska den snart finnas tillgänglig igen. Men vissa kanske redan nu undrar vilka tankar som är så farliga att de måste tas bort från nätet.

Exempelvis visar ”Planet of the humans” hur vindkrafts- och solkraftsparker under sin uppbyggnadsfas förbrukar massvis med energi och ger upphov till stora utsläpp av koldioxid. Livscykelanalysen, metoden där man studerar helhetsbilden av den totala miljöpåverkan för en produkt, visar att så kallade ”rena” energislag endast är rena på pappret. Vind och sol är förvisso rent och förnyelsebart, men inte betong och kisel.

Dokumentären ställer den befogade frågan om det i slutändan till och med kan bli sämre med med sol- och vindkraft, som ödelägger landskap och ökar efterfrågan på svårtillgängliga mineraler. Visst kan man anse att Moore och Gibbs lägger fram en ensidig bild, men själva diskussionen är helt relevant även för europeiska och svenska förhållanden.

Den förnyelsebara energin lägger också en tung börda på skattebetalare och konsumenter, då den som regel är beroende av politiska styrmedel. Detta berör filmens kanske viktigaste budskap, att miljöbranschens profit är mycket högre än vad idealistiska miljöaktivister med hjärtat till vänster vill kännas vid.

Filmen kanske ger en förenklad bild av alliansen mellan miljörörelsen och storföretag, men jag ser ingen som helst anledning att sopa diskussionen under mattan. Jag ser ju detta själv i mitt uppdrag som europarlamentariker att ekonomiska intressen skickligt anpassar sig till statliga medel och opinionsvindar.

Hur ska vi se på att Al Gore kritiserar andras girighet, när han själv har tjänat stora pengar på sitt miljöengagemang? Och hur ska vi se på att starka kapitalintressen står bakom miljöorganisationer, som ger sken av att vara gräsrotsrörelser? Risken är uppenbar för så kallad ”greenwashing”, vilket kan innebära att företag med diskutabla verksamheter i praktiken köper sig ett grön fasad. Och är det inte en sorts hyckleri att profitera på miljöopinionen för att själv kunna tjäna stora pengar och leva i överflöd?

Jag går inte i god för enskildheter i Moores och Gibbs film, tvärtom innehåller den mycket som i själva verket borde nyanseras. Det största problemet är kanske att filmen inte (!) ifrågasätter själva grundbulten i miljöfinansens affärsidé, nämligen jordens nära förestående undergång.

Men alla mina varningsklockor ringer när jag läser att man försöker undergräva Moores trovärdighet och till och med har lyckats ta bort filmen från Youtube. Yttrandefrihet är den västerländska demokratins hjärta och när man tystar och förlöjligar obekväma röster istället för att bemöta dem med seriösa argument är vi inne på en obehaglig väg. Strategin är dock välbekant från andra sammanhang, vilket alla vi som till exempel vågade kritisera den svenska migrationspolitiken före 2015 är smärtsamt medvetna om.

I en amerikansk kontext kallas det ”deplatforming”, en metod som den nya vänstern använder helt öppet och som går ut på att frånta meningsmotståndare möjligheten att framföra sitt budskap. Man debatterar inte, bemöter inga argument, utan saboterar förutsättningarna för en seriös debatt. Och självklart är det ironiskt att detta öde nu drabbar en av den amerikanska vänsterns egna megafoner.

I Sverige har vi exempelvis Amineh Kakabaveh (tidigare Vänsterpartiet, numera utesluten), vars rättframma hållning gentemot islamism och hedersförtryck inte uppskattades av andra krafter inom vänstern.

Jag håller definitivt inte med om att miljardärer och kapitalister definitionsmässigt skall misstänkliggöras. Däremot både försvarar och välkomnar jag Moores frihet att både granska vad han vill och producera dokumentärer därefter.

Miljöfrågor är viktiga och relevanta, men det innebär inte att miljöaktivister inte ska kunna underkastas granskning.

Den gröna rörelsen bör alltså inte försöka tysta Moore och Gibbs, utan bjuda in dem till diskussion. Yttrandefriheten är i sig viktig att försvara och det är genom en öppen och bred debatt vi finner de bästa lösningarna på dagens och framtidens miljöproblem.