Den pågående coronakrisen sätter fokus på en inneboende paradox i den officella bilden av Sverige. Några nationalister är vi minsann inte, men bättre än alla andra, det är vi. Debattören Tove Karlsson konstaterar att det är nu tesen testas på riktig, ett test där många liv står på spel.

Något av det viktigaste för det svenska etablissemangets självbild är att vi inte är nationalister. Som SAS förklarade i sin reklamfilm i februari: Vårt land är byggt på influenser utifrån. Filmen var en överdrift och provokation, men sammanfattade ändå en utspridd och seglivad uppfattning: En god svensk är öppen för omvärlden och tar till sig nya idéer när de visar sig.

Ändå finns en utbredd tro på vårt lands exceptionalitet: Uppfattningen att vi aldrig skapar något eget åtföljs av idén att vi är exceptionellt bra på att förvalta alla dessa influenser. Under ett par årtionden i mitten av 1900-talet var Sverige ett föregångsland på flera punkter: Sveriges sociala och ekonomiska utveckling var verkligen exceptionell. BNP per capita var bland de högsta i världen år 1970. Den svenska välfärdsstaten låg i framkant. Så är det inte längre. BNP per capita är bara vanlig. Välfärdsstaten är en välfärdsstat bland andra. Bättre på vissa punkter, sämre på andra. Men mentaliteten från Sverige som föregångsland lever kvar. Självförtroendet finns kvar. Sveriges ledare och en stor del av svenskarna tror att vi kan åstadkomma vad andra inte kan.

Så även nu, i tider av en storskalig pandemi. Medan andra länder accepterar stora störningar i sina samhällen för att stoppa smittspridningen tror sig svenska myndigheter kunna sköta det smartare. Hoppet om att än en gång vara ett föregångsland lever och frodas. Och en väsentlig del av folket står bakom. Förtroendet för regeringen har ökat sedan krisens början. Med undantag av ett fåtal medicinskt kunniga personer, hörs ganska få kritiska röster.

På ett plan har den medicinska krisen förvandlats till en fråga om nationell självbild. Sverige är lite bättre än andra länder. Och det leder till att svenska byråkrater vet lite bättre än andra byråkrater. Att världshälsoorganisationen WHO, som sammanfattar den internationella expertisens åsikter, säger något annat än de svenska experterna blir oviktigt. För ett land som påstår sig vara exceptionellt öppet för influenser utifrån, är det ganska underligt. Varför tror vi att vi är annorlunda?

Det enkla svaret är för att Sverige är ett nationalistiskt land. Vårt etablissemang och stora delar av befolkningen ser inte Sverige som ett vanligt land underställt samma villkor som andra länder. De tror att vår stat är exceptionellt effektiv, välorganiserad, rationell och välvillig. Därmed ser de inte våra statliga experter som en del av den internationella kåren av experter. Svenska statens experter är anställda av en stat med exceptionella förmågor. Och måste därmed, per definition, vara exceptionellt bra.

Den nuvarande pandemin kommer att bli ett högst konkret test av den svenska exceptionalismen. Sverige har valt sin väg och resten av världen har valt en annan. Vem som har rätt är fortfarande osäkert. De närmaste veckorna och månaderna kommer att visa om våra experter har rätt eller om Sverige går mot en medicinsk katastrof. På ena sidan står bilden av den svenska exceptionalismen. På den andra tusentals svenskars liv. Insatserna kan knappast bli högre.