BLOGG Totalt tio fällningar i PON blev facit, varav Expressen leder ligan med fyra, i kölvattnet av rapporteringen runt #metoo. Samtidigt, vad jag förstår, har Nyheter Idag ens inte blivit anmält och än mindre fällda, trots att vi bitvis rapporterade intensivt om anklagelserna mot bland annat Virtanen, men även Timell. Jag vågar sticka ut hakan och säga att det inte är en tillfällighet.

Läs även: Nu svarar SVT Uppsala om uppmärksammade Jale-artikeln: ”Nytt sätt att uttrycka sig”

Att Aftonbladets ledarredaktion är en av de mer smutsiga och oärliga fienderna på den mediala spelplanen är ingen tillfällighet. Inte minst har nämna ledarsida varit en stor inspiration till att jag en gång i tiden startade Nyheter Idag, helt enkelt då det behövs motkrafter när Sveriges största tidning nästan dagligen ljuger på ledarplats om viktiga samhällsfrågor.

När då en av medarbetarna på Aftonbladets ledarsida, en uttalad feminist och ett rött skynke för många, anklagas för en lång rad sexbrott av andra medieprofiler, då är det hett stoff. Och visst rapporterade vi om #metoo, vi uppmanade även allmänheten att höra av sig med tips med en egen påhittad slogan: ”Ta bladet från munnen”.

Samtidigt tog vi tidigt ett beslut som vi också höll stenhårt på. Vi publicerar inget namn. Istället fick det heta ”Aftonbladetmannen” eller ”Aftonbladetprofilen”. Det fick stanna där, trots att hela Flashback, Instagram, Twitter och nära nog halva Facebook mycket väl visste att det var Fredrik Virtanen som var den utpekade. Varför publicerade vi inte Virtanens namn? Expressen gjorde ju det?

Poängen med pressetik

Om vi höjer blicken lite. Jag vet hur det känns att vara anklagad i offentligheten för att vara rasist, nazist eller till och med kommunist. Likadant hur det är att vara utpekad som en landsförrädare som bedriver signalspionage mot Utrikesdepartementet åt främmande makter som Ryssland. Det, och en rad andra anklagelser har jag och medarbetare som Pelle Zackrisson mött, som alla fallit platt till marken. Det är lätt att bli utpekad i svenska medier och det är betydligt svårare att få upprättelse.

Det är därför de pressetiska reglerna finns och ett system där medier kan bli fällda när de bryter mot pressetiken. Eftersom jag själv vill kunna använda möjligheten att anmäla andra vore det hyckleri om jag inte själv anslöt mig till samma system. Därmed tvingas Nyheter Idag följa samma pressetiska regler som alla andra stora medier. Det tvingar även oss själva att tänka till innan vi ger oss ut på de mediala barrikaderna. Det skiljer också oss markant från andra så kallade ”alternativa medier”.

Det krävdes inte många sekunders funderande för att förstå att det är en oförsvarlig publicitetsskada att peka ut Virtanen som våldtäktsman. Anklagelsen är ett allvarligt brott som i första hans ska utredas av rättsväsendet och en sådan process kan vi självklart rapportera om. Men när en polisutredning är nedlagd och rättsväsendet inte finner något att ta fasta på, då finns ej heller grund för att peka ut Virtanen som våldtäktsman. Så enkelt är det, oavsett hur många kvinnor som anklagar honom för än det ena och än det andra.

Vår linje var istället att om Virtanen, eller någon av de andra anklagade männen, själva väljer att träda fram i medier och bemöta anklagelserna – då kan vi återge detta samt namnpublicera. Då har, så att säga, de anklagade själva valt att ta det hela i offentligheten. Det var också så vi agerade.

Haveriet i de stora medierna

Någonting helt annat hände i en rad andra medier. Från att agera som medier ska agera blev journalisterna istället aktivister. De blev en del av #metoo-rörelsen. Berättelsen, känslorna och engagemanget var viktigare än att förhålla sig till vad som faktiskt är sant. Liberalen Jasenco Selimovic tar upp detta i Dagens Nyheter.

”Journalisterna blev delaktiga, började själva driva rörelsen. Det mest alarmerande är det faktum att när vissa av dessa journalister hörde att SVT:s ’Uppdrag granskning’ granskade fallen började de i slutna grupper instruera andra att inte prata med ’Uppdrag gransknings’ reporter. Att journalister gav råd till kollegor hur man obstruerar sanningssökande är häpnadsväckande. Närmare en instrumentell inställning till medier och till fakta går det inte att komma. Vidden av detta är oerhörd”, skriver han.

Att ”obstruera sanningssökande” är i praktiken en omskrivning för att ”mörka” något. Det är ingen nyhet att ett flertal journalister på de stora redaktionerna faktiskt ägnar sig åt sådant i varierande utsträckning. Selimovic pekar själv på exempel med hur invandringen har rapporterats i medier.

I ett sådant dysfunktionellt medielandskap som vi faktiskt har i Sverige, där måste Virtanen bli skyldig. Annars faller momentum med #metoo – den rörelse som en lång rad journalister blivit en del av. Således, alldeles oavsett vad som egentligen är sant, fick Virtanen utstå ett mediedrev av närmast bibliska proportioner. I vart fall jag ligger i lä, trots alla de anklagelser jag själv råkat ut för.

Med facit i hand är det samtidigt talande att Nyheter Idag, så vitt jag förstår, inte anmäldes en enda gång för vår bitvis intensiva #metoo-rapportering och än mindre blev vi fällda. Samtidigt fälldes Expressen fyra gånger. Tänk på det nästa gång det pratas om hemska, oansvariga alternativmedier – även om vi förstås inte alltid är några helgon själva.

Vad händer med Virtanen nu?

Både reportaget i Uppdrag Granskning och även fällningarna i Pressens Opinionsnämnd är en sorts upprättelse för Virtanen. Jag väljer här att fokusera på Virtanen just eftersom det var med han som allt drog igång. Fler medieprofiler råkade ut för samma öde, vilket vi såklart inte ska glömma.

Men, nästa steg då. Hur ska vi förhålla oss till Virtanen framöver? En god vän, som minst sagt avskyr Virtanen, ställde den retoriska frågan: ”Tror du han hade stått upp för dig om rollerna varit de omvända?”. Att döma av etiken och moralen som Aftonbladets ledarsida uppvisar, så nej – inte en chans i det rödaste helvetet. Vad som är sant saknar betydelse, det är vad som kan spinnas politiskt som betyder allt.

Men där kommer också nästa fråga in i bilden. Bara för att Aftonbladets ledarsida är ett gäng ökända mobbare, ska vi agera likadant? Jag förstår i allra högsta grad de som tycker att det är rättvist när en får igen med samma mynt, absolut. Men om jag skulle sänka mig till samma nivå, då är vi lika aktivistiska som de vi kritiserar.

Ska vi vinna över de medier vi så förbannat avskyr – ingen nämnd och ingen glömd – då får vi också försöka bli bättre än vad de är. Då kan man inte köpslå med sanningssökandet för att göra en politisk poäng, eller för att ge igen för gammalt groll.

Därmed, hur mycket man än har retat sig och varit fly förbannad för sådant Virtanen tidigare har skrivit i Aftonbladet, måste det erkännas att uthängningen av honom i #metoo var allt annat än rättvis. I min mening ska inte #metoo vara ett hinder för Virtanen att återigen bli en del av den mediala offentligheten.

En comeback kanske till och med kan bli riktigt intressant, något säger mig att han garanterat fått nya perspektiv på tingens ordning.