Van der Heeg: Folkuppror och ryggdunkande politiker i Houellebecqs nya

Foto: Silvina Frydlewsky/Privat
  • Tisdag 8 jan 2019 2019-01-08
E-post 174

Michel Houellebecq, författaren till ”Underkastelse”, en bok om hur ett islamistiskt parti tar makten i Frankrike, är tillbaka med en ny bok. Den här gången handlar det om protester som börjar på den franska landsbygden, människor som slåss med polisen. Men det är också en betraktelse om politiker som bryr sig mer om ryggdunkar på sociala medier än att ta ansvar för landet, betongkloss-arkitektur och hur samhället delats upp i Anywheres och Somewheres, skriver Erik van der Heeg.

Efter att den franske författaren Michel Houellebecqs sjunde roman, ”Sérotonine”, släppts strax efter nyår kan man konstatera att hans rykte som den internationella samtidslitteraturens stora orakel har bekräftats. Den här gången har Houellebecq lyckats fånga den desillusionerade atmosfär som frambringat proteströrelsen ”De gula västarna” redan innan den överhuvudtaget uppstod.

När ”Plattform” släpptes 2001, vars slutscen utgörs av ett bestialiskt islamistiskt terrordåd, skedde detta en vecka innan Al Qaidas 11 septemberattack mot New York och Washington. När ”Underkastelse” gavs ut 2015, en roman om hur ett islamistiskt parti kommer till makten i Frankrike, framhjälpt av franska vänsterpolitiker och borgerliga liberaler, som mest av allt oroar sig för ”växande främlingsfientliga krafter”, så skedde detta samma dag som det brutala islamistiska attentatet mot veckotidningen ”Charlie Hébdo”, där tolv journalister, varav en var författarens gode vän, mördades.

Det har varit ett stort hysch-hysch kring hans senaste roman. Titel och handling har varit en djupt förborgad hemlighet in i det sista och författaren har iakttagit fullständig medietystnad kring sitt nya projekt. Detta har dock inte hindrat hans förlag från att tro på boken, de har tryckt upp en förstaupplaga på 320.000 exemplar och flera länder står i kö för att ge ut översättningar i jätteupplagor å det skyndsammaste.

Och förlaget tar nog ingen risk. Michel Houellebecq är något så otidsenligt som en författare där en ny bok generar svallvågor inom såväl den litterära, som den politiska världen. Sådana författare – som Albert Camus eller Simone de Beauvoir – finns det knappast längre. Houellebecq är den siste som kan tävla med släppandet av en ny iPhone när det gäller mediahype och samtidigt bli en normerande referenspunkt i den politiska och kulturella debatten.

Så vad har han kokat ihop åt oss den här gången? Tillåt mig presentera Florent-Claude Labrouste, 46 år gammal, anställd vid det franska jordbruksdepartementet och plågad av oförklarliga attacker av depression.

I sitt arbete redigerar han skrivelser och rapporter som skall användas vid departementets mardrömslika förhandlingar med EU-byråkratin i Bryssel. Det är en person som inte kan låta bli spriten, som inte kan låta bli att hetsa upp sig över alla heta tonårstjejer som han ser på stan, som aldrig sorterar soporna, som för en ojämn kamp mot det moderna samhällets alla rökförbud (han har dock blivit expert på att sabotera rökdetektorer i offentliga miljöer), men som också är en stor djurvän.

Han bor i staden men drömmer om landsbygden. Han är tillsammans med en kvinna men är ständigt irriterad, eftersom hon tillbringar på tok för lång tid inne på badrummet med sina olika krämer. De varken talar eller älskar med varandra längre. De är bosatta i den brutalmodernistiska stadsdelen Beaugrenelle i Paris 15:e arrondissement, närmare bestämt på 29:e våningen i höghuset ”Totem” (som finns på riktigt). Alla som var emot byggandet av ”Nobel Center” på Blasieholmen eller känner sig tveksamma till den moderna arkitekturens betongklossar och förfulning av stadslandskapet kommer att upptäcka en själsfrände i Florent-Claude.

 

Byggnaden Totem i Paris. Foto: Flickr/Fred Romero

 

När huvudpersonen upptäcker nedladdade bevis på partnerns otrohetsaffärer bestämmer han sig för att göra som 12.000 fransmän gör varje år, nämligen att försvinna spårlöst. Han får samtidigt bukt med sin depression, genom att få ett nyttupptäkt läkemedelspreparat utskrivet – Captorix – som verkar genom att stimulera hjärnans produktion av serotonin (dvs. det hormon som genererar känslan av lycka och tillfredsställelse). Florent-Claude bestämmer sig nu för att återvända till sin hembygd i form av en road-trip genom sin barndoms Normandie, där det en gång så pastorala landskapet nu oåterkalleligen sargats av arbetslöshet, obefintlig service, jättejordbruk, EU-bestämmelser och ”klimatsmarta lösningar” – allt liksom påtvingat denna gamla provins utifrån.

I ett klarsynt halvtöcken, präglat av lika delar alkohol och en artificiellt hög serotoninnivå, passerar den nya landsbygdens invånare förbi: bonden på konkursens brant, den arbetslöse hantverkaren, de utländska turisterna, den siste greven på sitt gods, de inflyttade rika och miljömedvetna parisarna ”som vill komma bort från stan”, en tysk pedofil som gått i landsflykt, olidliga feminister, etc.

Detta är en roman som med anatomisk precision artikulerar den brittiske journalisten David Goodharts distinktion mellan två klasser i dagens samhälle, de så kallade Anywheres och Somewheres. Anywheres är den urbana befolkning som bejakar globalisering, internationella trender, fri rörlighet och som ser sig som ett slags uppkopplade världsmedborgare; Somewheres, å sin sida, bär på en stark känsla av lokal och nationell samhörighet. De kan förvisso åka på semester till Thailand, men är i grunden medvetna om sina rötter och vill behålla dem. Dessa personer ser globalisering och EU som ett hot.

Det är mycket egendomligt att denna tematik inte har genererat fler böcker eller filmer. Det handlar här om två kulturer som präglar det moderna samhället och som genuint missförstår varandra.

Somewheres ser Anywheres som något slags desperados som på tvärs mot allt förnuft håller på att iscensätta ett nationellt självmord utifrån något slags verklighetsfrånvänt högmod, under det att Anywheres ser Somewheres som inskränkta och fördomsfulla populister som just nu är i full färd med att implementera fasciststyre i land efter land via valurnorna. Inte mycket till samsyn här, alltså. Det enda lyckade litterära försöket att göra detta på svensk botten är Ann Heberleins* roman ”Allt kommer nog att bli bra”, från förra året, som handlar om en kvinna som återvänder till sin hemby på den skånska landsbygden efter att ha levt sitt vuxna liv i Londons konstkretsar.

I Houellebecqs roman bryter dessa motsättningar fram med full kraft när den desillusionerade landsbygdsbefolkning som klämts mellan multinationella storföretag, EU-byråkrater och agendastyrda medier, plötsligt går man ur huse för att på ett sätt som nästan kusligt mycket erinrar om ”De gula västarna” blockera rondeller och slåss mot polisen.

 

Gula västarna protesterar i Paris. Foto: Flickr/Patrice Calatayu

 

Demonstranterna har förlorat all tro på etablissemanget. Politikerna är fullkomligt likgiltiga inför väljarna eller ens nationens intressen; här trumfar ryggdunkningar från likasinnade i sociala medier allting annat, må sedan världen störta samman. Om den socialdemokrati som en gång var så stark i Normandie, säger huvudpersonen: ”Vad kan den ge oss? Absolut ingenting. Bara ännu mer misär, och en maning att vi bara skall glömma hur det var”.

I ”Sérotonine” spelar närvaron av islam i det franska samhället en mindre roll än i en del tidigare romaner. Vissa kritiker har i stället skjutit in sig på att kvinnor och homosexuella nu får spela rollen av skurkar. Förvisso kan man se det så, men den misogyni och homofobi som så ofta återkommer hos Houellebecq är inte på något sätt reservationslös. Det handlar aldrig om någon aversion mot kvinnan som sådan, utan mot den artificiella uppenbarelse som träder fram när hon exempelvis låter sig bestämmas av en illa reflekterad feministisk överideologi.

På samma sätt har han ingenting emot en bög, bara för att denne skulle åtrå en annan man, utan först när bögen låter sitt begär bestämmas av något slags politiskt motiverad ”hbtq-identitet”. En hel del av den samtidskritik som levereras i böckerna handlar just om de artificiella masker människor antar i det sociala livet, och som omöjliggör såväl autentisk kommunikation som riktig kärlek.

Det senaste låter kanske romantiskt – och det är precis vad det är. Houellebecq brukar rent mekaniskt beskrivas som en ”cyniker”, ”provokatör”, ”kontroversiell”, etcetera, men en sådan läsning gör att man missar hans viktigaste bevekelsegrunder. Han är nämligen något så sällsynt som en äkta platoniker. Och precis som den gamle grekiska filosofen, Platon, tror han också fullt och fast på det Goda, det Sanna och det Sköna.

Det finns äkta kärlek och det vet vi, när vi kastar oss ut i olika one night stands, för annars hade vi inte gjort det. Det finns en äkta moral, och det vet vi eftersom vi hela tiden känner igen hyckleriet i vår omgivning. Och det finns en sanning, för annars hade aldrig etablissemanget, må det sedan vara politiskt, akademiskt eller medialt, försökt få oss att hålla käften.

*Erik van der Heeg är gift med Ann Heberlein.

Stöd Nyheter Idag

Hej.

Det är många som likt dig läser Nyheter Idag.

Till skillnad från många av våra konkurrenter tar vi inte emot något presstöd eller deltar i statligt finansierade projekt (Faktiskt.se). Det gör oss mer oberoende. Samtidigt är vi frivilligt medlemmar av det pressetiska systemet.

Att vi inte har något statligt stöd innebär att vi själva bestämmer över vårt innehåll. Att vi själva bestämmer vilka frågor vi ska bevaka och att de vi står till svars för är våra läsare. Därför kan vi också utmana och pressa politiker, vi kan granska de frågor som vi tror att våra läsare anser är angelägna.

För att klara av det här behöver vi ditt stöd. Med en prenumeration på 69 kronor i månaden eller 349 kronor halvår, blir du en av dem som bidrar till att vi kan fortsätta med vår journalistik, fortsätta vara ett alternativ till SVT, SR och andra traditionella medier. Klicka på länken, det går snabbt och du gör en stor insats för oberoende journalistik. Tack.

Bli PLUS-medlem

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag