Det är tio år sedan Sveriges riksdag i april 2011 röstade för att ge svenskt stöd till kriget mot Libyen. Genom kriget beväpnades jihadisterna i IS. Här finns en del av förklaringen till att IS-terrorister behandlas med silkesvantar, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson.

Utan kriget mot Libyen 2011 skulle förmodligen aldrig Islamiska staten ha blivit den kraft som halshuggarsekten blev under en tid. IS dök nämligen inte upp som skäggiga gubben i lådan vid utropandet av kalifatet 2014. Dess militära kader utgjordes av irakiska militärer som blivit arbetslösa efter Irakkriget 2003 och dess vapendepå utgjordes av libyska militärens förråd som öppnades upp för jihadisterna efter kriget 2011.

Fotsoldater och barnaföderskor till kalifatet utgjordes ofta av den ström av tillresta jihadister som bland annat reste ner från Sverige. Totalt beräknas att 300 personer reste från Sverige för att ansluta sig halshuggarsekten. Majoriteten av dessa är nu tillbaka i landet. Några sitter ännu kvar i fångläger och dessa arbetar UD med att försöka transportera till Sverige. Det är galenskap.

Låt oss vända på frågan. Tänk om syrier åkte till Sverige och anslöt sig till en halshuggarsekt som fått för sig att genom inbördeskrig bygga ett kalifat. Och tänk om vi äntligen efter många års krig och död lyckats besegra dessa, hur skulle vi vilja att de överlevande jihadisterna behandlades?

Varje svensk med rättskänsla i kroppen skulle kräva att de skyldiga skulle ställas till svars och dömas för sina brott. Vi skulle inte göra någon större skillnad på om de agerade krigare eller jobbade med att föda barn som skulle befolka det nya riket eller byggde upp infrastruktur. Helst skulle vi få de skyldiga som kommit undan hitsända så att vi kunde döma och straffa dem för deras brott här där de begått brotten. Om det inte vore möjligt skulle vi kräva att de dömdes och bestraffades i det land där de befinner sig.

Vi skulle knappast acceptera att de behandlades med silkesvantar, försågs med gräddfiler, specialbehandlingar eller att Syrien agerade för att underlätta deras flykt från brottsplatsen. Vi skulle knappast acceptera att barnkonventionen stod i vägen för att bestraffa föräldrar. Barnen bör omhändertas för att befria dem från att växa upp i sådana familjer och för att undvika framtida jihadister.

Svårare än så är det inte. Så som du förväntar dig att terrorister och mördarband som härjar i Sverige ska behandlas, så bör du även anse att de som har härjat i Syrien och Irak ska behandlas.

Så varför behandlas dessa terrorister med silkesvantar? Låt oss backa bandet till åren innan IS utropade kalifatet. Det var nämligen en gång för inte så länge sedan som jihadistkrigarna kallades för ”frihetskämpar” eller rent av ”demokratikämpar”. Detta gjordes från höger ut till vänster inom svensk politik. Högljuddast av alla var ”vänster”-kanten. I denna bombvänster samlades Göran Greider, Lars Ohly och Hans Linde från Vänsterpartiet, Ida Gabrielsson från Ung vänster och Socialistiska partiet med Andreas Malm. Malm krävde rent av att Bofors vapenlager skulle tömmas och skickas ner till upprorsmakarna i Libyen.

Det som nästan inga medier skrev om var hur dessa terrorgrupper byggdes upp, finansierades och beväpnades av västmakter och dess allierade Saudiarabien och Turkiet främst. Bakom de ”spontana folkupproren” i Syrien och Libyen fanns välplanerade och penningstarka säkerhetstjänster. Det var tyst så länge terrorismen skördade liv i Damaskus, Bagdad eller Tripoli. Terrorgrupperna användes som marktrupper i det geopolitiska maktspelet om Mellanöstern. Även Sverige deltog i detta smutsiga spel.

Från Moderaterna och KD ut till Vänsterpartiet röstade riksdagen för att stödja att Libyen bombades sönder och att jihadisterna med hjälp av Nato och Sverige fick tillgång till de libyska vapenförråden. Vid samma tid skickades svenska biståndspengar till grupper i Syrien som samarbetade med al-Qaidainspirerade extremister som gjort sig skyldiga till massmord, plundring och folkfördrivning. I alla fall till att börja med såg myndigheter åt andra hållet när hundratals nyfrälsta jihadister från förorter i Örebro, Göteborg och andra städer reste ner.

Denna förhistoria talas det tyst om idag. Och minst lika ovilliga som svenska domstolar och polis är att döma IS-terrorister i Sverige har de varit att sätta dit jihadistfinansiärer inom svenska myndigheter. Inte heller ställs de politiker som röstade för svenskt stöd till det förödande Libyenkriget till ansvar. De kan tyst glida undan allt ansvar trots att konsekvenserna av detta krig är uppenbara och allt annat än den seger för ”frihet” och ”demokrati” som politiker och media sa då när det begav sig för tio år sedan.

Läs även: Svennebanan har fått nog