Den brutala halshuggningen i Frankrike har väckt debatten om yttrandefrihet även i Sverige. Men politiker från vänster till höger som i åratal har misslyckats att med stå upp för Lars Vilks, snubblar på formuleringarna om danska aktivister eller misslyckas med att utvisa islamister har dåliga förutsättningar att nu helt plötsligt vända och förstå allvaret i situationen. Vi lever i ett fritt land som behöver ett hårt försvar av yttrandefriheten, skriver Edward Nordén och Anna Jung, Medborgerlig Samling.

En fransk historielärare, Samuel Paty, halshuggs på gatan av en islamist. Skälet är att läraren, som del i undervisningen om yttrandefriheten, visat bilder på islams profet Muhammed.

Det var allt som krävdes. Även de minsta stick av upplevd hädelse skapar våld, hot och terrordåd. Ofta av sådana som anser att man ska sätta sig i respekt så att ingen minsann ska våga komma med kritik eller hån.

Det sistnämnda slår alltid fel. Ingen respekterar, eller beundrar, en vuxen som inte klarar av en förolämpningar utan att hemfalla åt aggression och våld. Tvärtom. Ingen vill ha en sådan människa i sin närhet.

Ändå reagerar en oroväckande stor grupp människor med okontrollerad vrede och fysiskt våld varenda gång hädelse mot islam uppstår. Både i form av maktdemonstration för att avskräcka människor, men också bara utav bristande behärskning och förståelse för hur man samexisterar med oliktänkande.

Yttrandefriheten är till för de med avvikande åsikter.

Istället för att tysta eller straffa de med avvikande åsikter så får myndiga medborgare lära sig att leva med andras olika uppfattningar. Det är vad man förväntas göra i en fungerande sekulär demokrati.

Lika villkor och samma lagar gäller för alla. Annars kan man inte leva ihop i samma samhälle och land.

År av bristande agerande mot islamistisk extremism där demokratiska värderingar tryckts tillbaka ger nu ett helt ekosystem av religiöst motiverad intolerans. En intolerans som skapar djupa motsättningar.

Sverige har dessa motsättningar också. Vi har i årtionden finansierat politiska islamister, deras föreningsverksamhet, gett radikala predikanter plattformar, beviljat bygglov åt extrema moskéer med finansiärer från diktaturer och låtit våldsbejakande jihadister resa ut i strid, delta i folkmord och komma tillbaka till Sverige igen.

En av Sveriges mest kända konstnärer, Lars Vilks, lever med dygnet-runt-bevakning av beväpnade livvakter runt sig efter en livslång dom från islamister, samtidigt som politiker och etablissemang vacklat i förståelsen över vem som är offer och vem som är förövare.

Sverige har också nyligen visat vår undfallenhet i frågan genom att neka dansken Paludan (numera konstaterad svensk medborgare ironiskt nog) inresa i landet eftersom denne ville bränna en koran. Ivrigt påhejade av nästan samtliga partier i Riksdagen.

När Frankrike vill utvisa 231 islamister som svar på halshuggningen av Paty, så består Sveriges politikerkårs framgång i att lyckas neka en dansk provokatör. Man har inte ens kunnat verkställa utvisningar av imamer som klassats som säkerhetshot av Säpo. Ridå.

Det är inte bara en pajasnivå utan en verkligt farlig situation.

Om partierna saknar en kärnfull intellektuell förståelse för den yttrandefrihet som kännetecknar en fungerande demokrati så kommer den att förloras.

Att människor på fullt allvar tror att Sverige, år 2020, kan ha hädelseförbud är surrealistiskt. Att högt uppsatta politiker som företräder riksdagspartierna uttrycker att ”de här åsikterna är inte välkomna här” (Anna König Jerlmyr, moderat borgarråd i Stockholm) och att det är positivt när polisen nekar tillstånd utifrån våldsrisken visar på klent förstånd och är ytterst allvarligt.

Man försöker tysta provokatörerna och låtsas som om det kanske försvinner. Som att be den slagna hustrun att inte säga saker som gör att den våldsamme maken slår henne.

Det finns inget att vinna på att vika ned sig för de som besvarar hädelse med våld. Det finns ingenting att vinna på att vika sig för rädslan att stämplas som islamofob eller rasist när man bevakar en yttrandefrihet som är grundlagsfäst i Sverige.

Sverige är det land som först i världen etablerade tryckfriheten år 1766. Att man ska införa något slags ursäktande hädelseförbud i Sverige 250 år senare kommer inte på fråga.

Vi lever i ett fritt land där medborgarna är fria att tänka och uttrycka sig utefter vad de önskar.

Vi har också välkomnat människor på flykt undan ofrihet, tvång och våld. Även dessa individer har rättigheten och skyldigheten att upprätthålla och bibehålla våra friheter.