Den svenska diplomaten

MOSKVA Hjälp mig ordna tjejer till hotellrummet, annars går jag som valobservatör ut i media och anklagar ert val i Ryssland för att vara riggat. Det var ett av Pavel Gamovs (SD) utpressningsförsök under sitt uppmärksammade diplomatiska besök i Moskva i egenskap av riksdagsledamot. ”Jag är hemskt ledsen för mitt dåliga beteende”, kommenterar Pavel i efterhand till Nyheter Idag.

 

Någonstans runt månadsskiftet mellan augusti och september ringer telefonen. Det är Sverigedemokraternas riksdagsledamot Pavel Gamov.

– Chang! Du ska följa med mig till Ryssland!

Han är inbjuden att övervaka det regionala valet i Moskva i egenskap av svensk riksdagsledamot. Inbjudan kommer från ”European council on democracy and human rights” som på engelska beskriver sig som en ”nongovernmental organization”. Det regionala Moskva-valet betraktas som en informell generalrepetition inför presidentvalet i Ryssland nästa år. Eftersom Ryssland tidigare anklagats för korruption och valfusk är det extra viktigt att allt går rätt till och att landet kan uppvisa transparens. Som en del av detta bjuds valobservatörer in från utlandet. Det vore ödesdigert om något gick fel i denna väl förberedda apparat.

Inbjudan som valobservatör skickas till samtliga ledamöter i Sverigedemokraterna. När partiets presschef Henrik Vinge får information om att Pavel tackat ja väcker det en rad frågor. Allt som har med Ryssland att göra anses vara kontroversiellt, något som också SD-tjänstemännen på riksdagens kansli påtalar flera gånger.

Vinge upplever att han har för lite information om arrangemanget i Moskva och att han generellt saknar kunskap för att bedöma lämpligheten i en sådan resa. Beskedet till Pavel är att om resan ska bli av får det ske under hans eget ansvar. Henrik Vinge är tydlig med att han avråder från resan, trots att han formellt saknar makt att stoppa Pavel.

Pavel berättar själv att inför resan sitter han i möte med säkerhetspolisen som ger råd och instruktioner.

– Jag ska inte ta med mig min mobiltelefen eller dator. Jag får en säpo-lur att ha med mig istället som jag ska lämna tillbaka, säger han inför resan.

Pavel vill att Nyheter Idag följer med för att dokumentera vistelsen i Moskva och det är bråttom att ordna med journalistvisum. Han förstår att resan kommer väcka frågor och han menar att det är till hans fördel om allt dokumenteras. Men tiden är knapp. När Nyheter Idag fortfarande väntar på att få journalistvisum är Pavel redan på Arlanda.

När Pavel ska resa på torsdagsmorgonen tillsammans med sin politiska sekreterare Elena visar det sig att de inte ska sitta tillsammans på flyget. Pavels biljett är bokad i business-klass och sekreterarens i ekonomi-klass. Pavel ber flygbolaget, Singapore Airlines, ändra biljetten till ekonomi-klass så han kan sitta med sin sekreterare. Han försöker samtidigt få loss mellanskillnaden på biljettpriserna kontant från flygbolaget, men misslyckas, enligt Elena.

Biljetterna har han inte inte betalt själv. Resan är finansierad av de ryska värdarna.

Fredag kväll: Mobiltelefonen duger inte för Snapchat

När de anländer till flygplatsen i Moskva möter Dmitri upp, en man i medelåldern. Han och kollegan Maria, en ung kvinna, är Pavels värdar under vistelsen. Under den första dagen ombeds Dmitri ordna med en rad saker åt Pavel. Det är önskemål om smartphone, strumpor, mediciner och annat som Dmitri efter bästa förmåga försöker tillgodose. I bilen på väg från flygplatsen ringer Pavel upp mig, jag är fortfarande i Stockholm och inväntar mitt visum. Han är uppspelt och berättar att Dmitri, som han precis lärt känna, kan fixa allt.

– Ge mig ditt passnummer. Dmitri kan ordna så du får ditt visum inom några timmar så kan du ta nästa flyg direkt till Moskva, säger Pavel i telefonen.

– Det var inte dåligt för en ”non governmental organization”, svarar jag.

Det blir inget visum samma dag. Istället åker jag dagen därpå, en fredag. På kvällen, strax efter klockan 23 lokal tid, anländer jag till flygplatsen i Moskva för att för Nyheter Idags räkning påbörja min bevakning av Pavels diplomatiska besök i Ryssland. När Pavel hämtar upp mig i en taxi är han på gott humör. På väg till hotellet berättar han att i Ryssland kan han fixa vad som helst. Han talar om tjejer, fester och att han ska ordna eget hotellrum till mig.

Samtidigt beklagar han sig över Dmitri. Mobiltelefonen som Dmitri ordnat är en billig variant med dålig kamera, inte optimal för Snapchat – en mobilapplikation för att skicka videobilder från mobiltelefonen till vänner och bekanta. Den så kallade säpotelefonen är värdelös, det går bara att ringa och sms:a. Pavel säger att han ska sätta press på Dmitri om att istället få en ny iPhone.

Plötsligt blir Pavel tyst och plockar fram säpotelefonen. Han tittar sig runt om i taxibilen och till slut trycker han telefonen mellan sin skinka och baksätet.

– Den kan vara avlyssnad, man vet aldrig med Säpo, säger han.

Hotell Ukraina, formellt Radisson Royal Hotel Moscow, är ett femstjärnigt lyxhotell i centrala Moskva som uppfördes av Josef Stalin. Pavel har fått ett eget rum och i samma korridor bor hans politiska sekreterare. Efter midnatt anländer jag till Pavels hotellrum där jag tillbringar natten. Pavel beklagar sig återigen över sin ryska värd och lovar att ordna hotellrum till mig nästkommande dag. Och det rummet ska ryssarna betala, menar han.

 

Jag svarar att det för egen del går utmärkt att dela rum eller, om så behövs, kan Nyheter Idag ombesörja hotellrum för min del. Det vill inte Pavel lyssna på, det är viktigt att visa att han kan ordna med saker. Enligt honom är det bara att ta för sig av minibaren i hotellrummet, beställa mat till rummet och skicka kläder till hotellets kemtvätt.

– Det här är Ryssland, här gör jag precis vad jag vill, menar Pavel.

Pavel beklagar sig över sin politiska sekreterare. Först förklarar han att hon varit kär i honom men att han inte är intresserad och att han tycker hon är jobbig. En stund senare låter det annorlunda. Nu berättar Pavel att han ska ragga upp henne. Även värden Maria är ett potentiellt ragg.

– Jag fick hennes nummer, säger han glatt samtidigt som han understryker att han nu ”skiter” i sin politiska sekreterare.

Sedan säger Pavel att det är enkelt att ordna med prostituerade i Ryssland och att tjejerna här är mycket snyggare än i Sverige. Han pratar om att åka ut och festa. Mitt i allt ringer han rumservice och beställer kemtvätt. När det knackar på dörren tar han min kavaj som jag hängt av mig och lämnar iväg för rekonditionering.

– Det är lugnt, säger han och förklarar att ryssarna står för allt på hotellet. Han kan ordna vad jag vill.

Innan vi somnar behöver han låna både kalsonger och strumpor av mig, vilket han inte har tagit med sig.

Lördag: Presskonferens med nyhetsbyrån Tass och relationsdrama med sekreteraren

Lördag morgon träffar jag Pavels politiska sekreterare Elena för första gången. Hon talar flytande ryska. Vi går gemensamt för att äta frukost på hotellet. Samtidigt ligger Pavel kvar i sängen och sover. Jag frågar om hennes relation till Pavel.

– Jag har många åsikter, tankar och känslor om Pavel men jag håller det för mig själv. Jag vill vara professionell, jag är trots allt anställd som sekreterare vid riksdagen, säger hon i hissen.

Fem minuter senare vid frukostbordet ställer hon flera frågor om vad Pavel har sagt om henne. Hon är bekymrad över Pavels beteende, men vill inte gå in på några detaljer.

På dagens program är en presskonferens på nyhetsbyrån Tass inbokad. Vi blir försenade på grund av Pavel som fortfarande sover när det är dags att åka. Elena berättar att så här långt under rysslandsbesöket har Pavel varit konstant försenad inför samtliga möten. Hon säger att värdarna Dmitri och Maria verkar missnöjda med den svenska diplomaten.

 

Väl på nyhetsbyrån Tass går vi i sällskap med valobservatörer från andra länder till ett rum för presskonferenser. Namn på samtliga deltagare för presskonferensen är utskrivet vid respektive plats och längst till höger sitter en man och ställer frågor till deltagarna som kommit för att observera valet.

Under tiden de andra deltagarna redogör om sin roll som valobservatörer sitter Pavel och knappar på sin mobiltelefon. Han håller upp telefonen och filmar journalister för att skicka videos på Snapchat, mitt under presskonferensen. Den person som sitter längst till höger, som ställer frågor till valobservatörerna, bedömer jag som obekväm. Pavel får frågor om skillnader mellan valsystemen i Sverige och Ryssland som han försöker svara på efter bästa förmåga.

Sen får Pavel en fråga från golvet om hur han ser på relationerna mellan Sverige och Ryssland.

– Tack för denna delikata fråga, säger han på ryska och förklarar att människor i Sverige är rädda för Ryssland. Han berättar även att flera personer avråder honom från att resa, men att han gör det ändå eftersom han vill se hur allt går till med egna ögon.

Han säger att han är diplomat och nämner vid flera tillfällen att han är svensk riksdagsledamot och att svenskar inte bör vara rädda för Ryssland.

– Man får skapa sin egen uppfattning om saker. Kanske är allt riktigt dåligt här, det får vi se imorgon…

– Tack, tack, avbryter mannen som sitter längst till höger och sparkar Pavel lätt på smalbenet.

 

Efter presskonferensen frågar Pavel om han får ta enskilda intervjuer med journalister. Det får han inte. Jag förstår på omgivningen att Pavel inte ger det bästa intrycket. Även om min roll som journalist är att bevaka Pavel och rapportera om resan, känner jag motvilligt ansvar och försöker hålla reda på honom så att han inte sätter sig i en riskabel situation. Jag släpper inte blicken från Pavel. Han är glad, vill prata med alla och tar deras visitkort. Han ber mig ta bilder där han står med olika ryssar och gör “ok”-tecknet med ett flin. Flera gånger går jag fram till honom och säger lite lågmält på svenska att han får lugna sig, han är trots allt inbjuden som representant för Sverige.

När vi ska åka tillbaka till hotellet delar Maria och Dmitri upp mig och Pavel. Dmitri sätter sig med Pavel i en stor svart Mercedes och jag får sätta mig i en svart BMW med Maria. Hon är stressad och nervös, samtidigt känner jag en olust över situationen. Jag har ju gått bredvid Pavel hela tiden, varför delar de upp oss? Innan vi åker iväg rattar chauffören med klimatanläggningen och frågar på ryska om det är för kallt i bilen. Eller jag tror det var det han frågade, jag brukar kunna uppfatta ett och annat ord.

– Normalny, säger jag. Det är standardfras på ryska för att allt är okej.

– Do you speak russian? utbrister Maria och tittar skräckslaget på mig. Jag blir tyst några sekunder. Varför är hon så nervös? Har jag gjort något fel? I bilen ställer hon försiktig lite frågor. Vad är det för tidning jag skriver för? Hur känner jag Pavel? Hur länge har jag varit journalist?

De kanske tror att jag är någon sorts underrättelseagent? Tanken slår mig att jag är klädd precis som Säpo brukar se ut. Mörk, kort skuren kavaj, mörkblå jeans, skjorta, svarta skor och kortklippt.

När vi är tillbaka vid hotellet är det dags för lunch. På bottenplan finns ett stort rum som fungerar som både lobby och restaurang. Jag, Pavel, Elena, Dmitri och Maria äter lunch och småpratar lite. Pavel skryter om att jag är en superduktig journalist i Sverige. Men varken Dmitri eller Maria drar på smilbanden. Dmitri vänder sig mot mig.

– Du vet att du måste lära dig ryska innan vi tillåter dig lämna landet? säger han på ryska.

Elena översätter vad Dmitri precis sagt. Dmitri tittar mig i ögonen och han är gravallvarlig. Jag tar ett djupt andetag, biter ihop och stirrar tillbaka. Både han och Elena tittar på mig, hon är beredd att översätta. Jag uppfattar hennes blick som ”fråga inte mig vad fan som pågår”.

– Då kräver jag det finaste, bästa rum ni kan hitta i hela Gulag, svarar jag.

Elena översätter. Dmitri fortsätter stirra med samma allvarliga blick. Sedan vänder han sig om och fortsätter prata med de andra.

Efter lunch går jag med Pavel till hotellrummet. Nu behöver han låna pengar. Han har ett antal ärenden på stan förklarar han. Jag lånar ut 5000 rubel kontant, motsvarande ungefär 800 kronor. Han bedyrar att han ska betala tillbaka allt, med ränta. Av en lång rad orsaker har han inte fått med sig några kontanter, inte heller har han möjlighet att gå till en uttagsautomat. Det beror, enligt honom, på en rad olyckliga omständigheter.

Resten av dagen ägnar jag tillsammans med Pavels sekreterare Elena. Vi promenerar förbi Kreml och passar på att titta på arrangemang inför firandet av stadens 870-årsdag. Vart jag än vänder mig står det poliser och män i militärkläder. Flera gator är avspärrade med stora tunga sopbilar.

Under kvällen, när jag och Elena strosar runt i galleriet Gum vid Röda torget, ringer Pavel till mig. Han undrar var vi är och säger det är viktigt att vi är tillbaka till hotellet vid åttatiden. Vi tar en taxi till hotellet men det går inte hinna i tid. Det är bilköer och avstängda vägar på grund av stadens jubileum. Nu ringer Pavel igen och undrar var vi är, han är stressad.

Jag frågar varför det är bråttom, det finns inget på programmet vid den här tiden. Han vill gå ut och festa, säger han, men saknar återigen pengar. De rubel han lånat har tagit slut. Även Elena vill festa, men jag förklarar att jag är fullständigt utmattad och i desperat behov av sömn. Istället föreslår jag att vi kan besöka någon bar på hotellet en stund.

När jag träffar Pavel på hotellrummet får han låna ytterligare 5000 rubel. Mer vill jag inte ge honom. Vi ska besöka vallokaler imorgon och det vore generande för Sverige om Pavel berusar sig kvällen innan. Återigen bedyrar han att pengarna kommer betalas tillbaka med ränta och att det nu är sista gången han lånar av mig. Sedan lämnar jag Pavel och går till en bar högst upp på hotellet med Elena. Hon beställer Whisky till sig själv.

Jag dricker rödvin och tittar ut genom stora fönster vid baren, högst uppe på det pampiga hotellet. Det är en exklusiv bar med fantastisk utsikt och jag förvånas över att det är lika billigt, om inte rentav billigare, än Dovas i Stockholm. Här stirrar jag ut över stora delar av Moskva nattetid. Staden sträcker sig ända ut och förbi horisonten.

– Det är en stad som aldrig sover, säger Elena.

Nej, och det gör inte Pavel heller, tänker jag.

Efter några glas och småprat åker jag och Elena ner till lobbyn. Kanske är Dmitri och Maria där med andra delegater? Istället dyker Pavel upp och säger att han försöker få tag i folk att festa med, men ingen vill följa med honom. Sen försvinner han. Det visar sig senare att han träffat en armenier som han följt med i natten någonstans i Moskva.

Natten mot söndag: Hotade anklaga om valfusk om de inte betalade barnotan och fixade hotellrum för tjejer han raggat upp

Jag är extremt trött efter en lång dag och jag har inte sovit ordentligt på två dygn. Under morgondagen väntar en lång bussresa och besök i vallokaler. Så fort jag lägger mig i Pavels hotellrum somnar jag, strax efter midnatt.

Klockan 03.55, 03.56 och 03.57 ringer Pavel till Elena men får inget svar eftersom hon sover. Klockan 04.30 på morgonen ringer Pavel och väcker mig och säger att jag måste lämna hotellrummet. Han har raggat upp två tjejer och behöver hela dubbelsängen för sig själv.

– Vad i helvete, vi ska iväg om några timmar? Fattar du det? skriker jag i telefonen men inget argument i världen kan påverka Pavel.

Jag klär på mig och försöker komma på var jag ska ta vägen. Vad gör man klockan halv fem en söndagsmorgon i Moskva? Men tiden går och ingen Pavel kommer till hotellrummet. Istället lägger jag mig för att försöka sova fram till att Pavel dyker upp. Varje minuts sömn är guld värd. Någonstans runt halv sju på morgonen öppnas dörren och Pavel kliver in. Men istället för tjejer består hans sällskap av två stora ryska vakter. Pavel är påtagligt uppskrämd.

– Chang, det är allvar nu. Du måste hjälpa mig!

Det visar sig att han inte kan ta barnotan på hotellräkningen, den måste han betala på plats. Han har ringt och väckt Dmitri vid tre tillfällen under natten mot söndagen. Till en början kräver Pavel att Dmitri omgående ordnar ett extra hotellrum dit Pavel kan gå med tjejerna.

Sedan upptäcker Pavel att han inte kan sätta notan på hotellrummet. Han ringer återigen Dmitri och kräver att han ska täcka kostnaderna. Vid ytterligare ett samtal skärper Pavel tonen. Han hotar nu med att han ska gå ut i ryska medier och säga att det förekommer valfusk om inte notan betalas och ett extra hotellrum ordnas för Pavel och tjejerna. Dmitri är tålmodig, men under det tredje samtalet höjer han rösten mot Pavel.

Jag blir tvungen att följa med Pavel och de ryska vakterna upp till baren. Nu är det tidig morgon och solen skiner in genom samma stora fönster där jag några timmar tidigare stirrat ut på Moskva nattetid. Notan jag tvingas betala för att rädda Pavel ur situationen går på 25 234 rubel, ungefär en månadslön för en ryss. Klockan är 06.47 på söndagsmorgonen, enligt kvittot. Om en timme är det dags för avfärd till vallokalerna.

Tillbaka i hotellrummet säger Pavel att hela situationen är Dmitris fel och lovar ännu en gång att han ska betala tillbaka allt, med ränta. Enligt Pavel har Dmitri lovat att allt han vill ha kan han skriva upp på hotellrummet. Ett andetag senare säger Pavel att han kan ha fel, men att han är säker på att Dmitri inte nämnt något om att det finns barer på hotellet där Pavel själv måste betala.

Den svenska diplomaten måste nu rädda ansiktet inför mig. Han skickar ett meddelande till Maria, som han också lägger skuld på, där han förklarar att Dmitris beteende är djupt skadligt för de diplomatiska relationerna mellan Sverige och Ryssland. Sedan lägger sig Pavel för att sova. Klockan är strax efter sju på morgonen och det är mindre än en timme kvar innan vi ska iväg till vallokalerna.

Vid frukostbordet dyker Maria upp och situationen är spänd. Jag ber som svensk om ursäkt för Pavels beteende och förklarar att det är oacceptabelt. Jag berättar att jag förklarat för Pavel att han måste skärpa sig när jag är med och att jag kommer skriva om allt han gör, men att det tyvärr inte verkar hjälpa. Hon berättar att Pavel hotar att anklaga Ryssland för valfusk eftersom de varken ville betala barnotan eller ordna med hotellrum för honom och tjejerna. Maria har panik över situationen. Under dagen väntas nämligen Pavel träffa journalister vid vallokalerna.

Lite skämtsamt förklarar jag att Sverige skickat Pavel som en hämnd för Poltava. Men att skämta om situationen löser ingenting. Ett sällskap, med ytterligare en valobservatör från Tjeckien, väntar i lobbyn. Vi ska åka till Kolomna, ungefär två timmars bilfärd sydöst om Moskva. Klockan är nu åtta på morgonen och det är dags för avfärd. Pavel ligger fortfarande och sover.

Söndagen: Jag tvingas låtsas vara svensk potentat

Fem minuter över åtta på morgonen går jag och Elena till Pavels hotellrum. Jag har ett kort för att öppna dörren. Elena kliver in, sliter av täcket över Pavel och skriker på honom att stiga upp. Utanför dörren hör jag Pavel skrika tillbaka att han vill vara ifred. Efter några minuter kommer Pavel ut ur rummet. Han har på sig samma kläder som han haft under natten och dagen innan. De är skrynkliga, själv är han kraftigt bakfull, orakad och blank i ögonen. När vi väntar vid hissen får Pavel ett utbrott på Elena.

– På tisdag får du sparken, fattar du det! Du är ingenting! säger Pavel och hytter med knuten näve mot sin sekreterare.

I hissen ner till lobbyn är alla tysta. På väg till bussen som ska ta oss till vallokalerna fräser Pavel till Dmitri att han är djupt besviken på honom. I sällskapet finns nu ytterligare en rysk tjej som jag inte sett tidigare. Elena tror att Dmitri ringt in henne med ett enda syfte; att hålla Pavel upptagen och kontrollera så att han inte ställer till med skandal framför ryska journalister.

Vi sätter oss i bussen och åker mot Kolomna. Under resan ber jag och Elena om ursäkt flera gånger för Pavels beteende och vi förklarar att det på inget sätt är representativt för något annat än Pavel själv. Jag upprepar det jag tidigare sagt, att jag kommer rapportera allt i Nyheter Idag, att Pavel har ansvar som riksdagsledamot även utomlands och att hans beteende med alla mått mätt är anstötligt.

– Snacka inte skit, fattar du? skriker Pavel i bussen.

Han är fortfarande arg men är i princip tyst under resten av resan. Han tar av sig skorna, sätter upp fötterna mot fönstret och han försöker slumra till. Jag flyttar bak till Dmitri för att småprata och försöka göra mig lite kompis med honom, inte minst för att försöka rädda den stela stämningen. Samtidigt är jag nyfiken på Dmitri, vem är han egentligen?

Jag berättar att i svenska medier och i svensk debatt beskrivs Ryssland som fientligt och ett land som rustar upp militären. Vidare nämner jag att jag själv gjort lumpen och att jag var förare på stridsvagn 121/122, även kallat ”Leopard 2” och att vi då tränade på att skjuta mot ryska stridsvagnar av modell T-72 och T-90. Detta ämne var inte helt obekant för Dmitri. Han svarade att de svenska Leopard-stridsvagnarna bekämpas enklast genom att slå mot taket och att den nya ryska stridsvagnen Armata är betydligt bättre.

– Hur vet du det? undrar jag. Dmitri verkar generellt veta ganska mycket om vad Sverige har för militär förmåga, kanske rentav mer än vad jag själv vet, trots att jag gjort lumpen. Men Dmitri viftar bort min fråga. Då börjar istället jag kommentera den nya ryska plattformen Armata, att motorn sitter fram och att ingen personal sitter i stridsvagnens torn. Jag förklarade att det var en intressant konfiguration.

– Hur mycket vet du om Armata? Är du spion? undrar nu Dmitri.

– Ja, vad tror du? Att jag frivilligt åkt hit för att följa Pavel? Klart jag är en spion, svarar jag.

Dmitri sitter tyst en stund och småler. Han funderar på något, men vad vet jag inte. Sen frågar jag om ”Patriot park” ligger i närheten. Nu tittar Dmitri konstigt på mig och säger att jag behöver ackreditering om jag ska bli insläppt där. Patriot park är en stor militärpark dit ryssar kan åka med hela familjen för att titta och klämma och känna på all möjlig militärutrustning, såväl moderna luftvärnssystem som historiska stridsvagnar.

– Jag tror ungarna skulle tycka det var kul att titta på stridsvagnar och annat, förklarade jag.

– Dina ungar? Varför skulle de vilja besöka en rysk militärutställning? Ni har väl militärmuseum och liknande i Sverige? undrade Dmitri. Även Maria vänder sig om och tittar frågande på mig.

– Äldsta dottern, som är fyra år, pratar ryska. Det skulle säkert vara kul för henne att…

– Va?! utbrister nu både Dmitri och Maria.

Jag förklarade att min sambo är från Ryssland och att våra barn därmed är ryskspråkiga. Vidare berättar jag att ”svärmor” bor i mörkaste Uralbergen och att jag brukar kalla henne KGB eftersom det är omöjligt att ha några hemligheter för henne. Hon ska veta precis allt. Hur man än försöker hålla ett privatliv ifred så ska den där babushkan minsann hålla husförhör om allt.

– Hon är mer KGB än vad du är, säger jag till Dmitri.

Sen ringer jag upp svärmor på videosamtal över Skype. Det är fortfarande morgon i Uralbergen och hon är nyvaken med pappiljotter i håret. Jag presenterar Dmitri som en KGB-kollega till henne.

Nu är det första gången jag ser Dmitri skratta.

Efter ungefär två timmar anländer vi till Kolomna. Bussen parkerar utanför en vallokal där borgmästaren med entourage väntar. Ett litet band välkomnar med musik. Det är trots allt en svensk riksdagsledamot på besök i staden, som enligt folkräkningen 2015 hade drygt 144 000 invånare.

 

Men Pavel vägrar lämna bussen. Han drar sin keps över ansiktet och säger att han behöver sova. Jag tittar ut genom fönstret. Där står folk och väntar på oss. Jag vill sjunka genom marken eller bara vakna upp från mardrömmen. Men hur mycket jag än nyper mig i armen är jag kvar i bussen där Dmitri, Maria och Elena nu talar mycket stressat med varandra på ryska.

– Chang, kan du låtsas vara Pavel? undrar Elena desperat. Alla i bussen utom Pavel tittar nu vädjande på mig.

+PLUS: ”Ingen tycker om oss, men vi har kärnvapen”: Så skulle Pavel fixa mitt ryska journalistvisum

Alla namn utom Chang Frick och Pavel Gamov är fingerade. Elena, Maria och Dmitri heter egentligen något annat.