”Jag har bakat muffins”: Den svenska diplomaten – del 2

MOSKVA OBLAST Ryssarna för mig och Pavel till ett mörkt rum. På väggarna hänger tortyrredskap utplacerade. I samma byggnad slåss människor med svärd och antika vapen. Jag vet inte om Dmitri skämtar och någonstans på kvällen i Moskva springer jag på en raketmotor från det sovjetiska rymdprogrammet. En stund senare är jag övertygad om att någon kommer mörda Pavel.

 

Mannen från Tjeckien kliver ur bussen med ett anteckningsblock i handen. Genom en fönsterruta observerar jag hur han hälsar på människor utanför vallokalen. Dmitri och Maria kliver också ut.

Snart är det bara jag och Pavel kvar. Och Elena förstås, som väntar på ett besked. Kan jag gå med på att låtsas vara Pavel?

Vi är i ett land som återkommande fått lida genom historien. Det land som tvingades offra flest människoliv i kampen mot Nazityskland när fega Sverige var neutrala. Det land som fått genomleva kommunismen och dess fall. Ett land som nu reser sig från korruptionens och misärens 90-tal. Ett land som trots dess dramatiska och svåra historia är stolta över sig själva. Nu vill de verkligen visa hur fel omvärlden har, de som anklagar Ryssland för att vara odemokratiskt och närmast en diktatur.

Och de fick Pavel. Han som sitter ovårdad, bakfull och sover där framme i bussen.

Det är inte helt och hållet en slump att Pavel valde att åka just till Ryssland. Redan när han hemma i Sverige tjatade på mig om att följa med poängterade han flera gånger att han vill besöka sina morföräldrarnas grav. Det var viktigt för honom av någon anledning. Samtidigt, vad jag förstått av Pavel, har hans mamma varit starkt negativ till hela resan.

Varför hon var så negativ vet jag inte, men nog borde Pavel lyssna på henne. Om inte annat för omgivningens skull.

Jag måste ta ett beslut. Ska jag sitta kvar i bussen och låtsas som det regnar? Ska jag gå ut och låtsas vara Pavel, den svenska diplomaten? Vad jag än gör måste jag kunna stå för det och berätta det öppet.

– Jag vägrar låtsas vara någon annan. Jag kan inte ljuga, säger jag till Elena.

Istället föreslår jag att vi säger som det är, att jag är svensk journalist. I den rollen kan jag ställa ingående frågor till borgmästaren, till människorna i vallokalen och alla andra som väntar på oss. Jag kan till och med agera som en viktig potentat i någon mening, så länge jag presenterar mig som den jag är. Och så fick det bli.

– Säg att Pavel inte mår så bra, det är ju ingen lögn, fyller jag i.

Jag tar med mig kameran och går ut ur bussen. Elena går bredvid mig. Jag vet inte vem som är borgmästaren, men jag spelar med och skakar hand med alla jag möter. Jag börjar ställa lite frågor om röstlängder, hur den där rösträkningsmaskinen fungerar, vilka roller alla har i vallokalen? Efter en stund blir jag allt mer bekväm i rollen som improviserad potentat-journalist och det är nu roligt att ställa tuffa frågor. Elena gör sitt yttersta för att översätta korrekt.

Någon liten grej ska jag nog hitta där potentiellt valfusk är möjligt att genomföra, tänker jag. Nu börjar jag verkligen gå in på detaljerna. Vilka övervakar rösträkningen? Hur vet vi att maskinerna inte är manipulerade? Går det kontrollera i efterhand att maskinerna verkligen räknat rätt? Hur rapporteras valresultatet vidare uppåt?

Det visar sig att representanter från alla partier får stå med i vallokalerna och övervaka rösträkningen. Varje gång någon lägger en röst bekräftar maskinen att den tagit emot röstsedeln. En display visar siffror på hur många röster den tagit emot, på så sätt kan den som röstar veta att valsedeln är mottagen. Sedan åker röstsedeln in i ett slutet kärl som är plomberat. Det övervakas även av poliser på plats. Vill man kontrollera att maskinen räknat rätt görs detta inför åsynen av folk från alla partier, då öppnas plomberingen och de räknar valsedlarna manuellt.

Men kanske gör de som i Sverige där man gömmer exempelvis Sverigedemokraternas valsedlar? Jag ber dem förklara hur valsedeln ser ut. Elena översätter rad för rad vilken information som finns att läsa där. Det visar sig att det är samma valsedel för alla och väljarna får helt enkelt kryssa i vilken kandidat de vill rösta på. Ej heller där går det att fuska.

Nu börjar en insikt smyga sig på. Det här valet förefaller vara bättre arrangerat än hur det är i Sverige. Hur berättar jag detta utan att bli anklagad för att vara köpt av ryssarna?

Plötsligt ser jag att Pavel har vaknat till liv och lämnat bussen. Han börjar drälla runt inne i vallokalen likt en rysk alkis, tätt följd av den där tjejen som försöker hålla styr på honom. Inne i vallokalen står journalister med videokameror som Pavel försöker gå fram till. Jag fixar inte detta. Istället går jag ut för lite friskluft.

Där står Dmitri. Han pratar ingen engelska och jag pratar inte ryska. Ändå försöker jag kommunicera med honom. Jag har nu tappat bort Elena som annars översätter. Han tar upp sin telefon och börjar använda Google Translate. Jag tar upp min och gör likadant.

Jag förklarar för Dmitri att det är känsligt att skriva om Ryssland, men trots att jag riskerar få skit i svenska medier ska jag berätta som det är. Jag föreslår samtidigt att de ska gräva ner Pavel någonstans, det är ju trots allt världens största land till ytan. Ingen kommer hitta honom.

Dmitri vill bara genomföra sitt jobb, se till att alla är nöjda och undvika alla skandaler. Han anstränger sig för att få kontroll på situationen. Till min besvikelse är han inte intresserad av att gräva ner den svenska diplomaten.

Nu försäkrar jag istället att Pavels karriär som politiker är slut när han kommer hem, något som knappast är en konst att ombesörja. Jag har ett resereportage att skriva. Dmitri svarar att jag får skriva precis vad jag vill, det har han inga åsikter om.

Dagens program fortsätter och vi åker vidare till ytterligare en vallokal som är belägen inuti en sportarena i Kolomna. Det är en rejäl byggnad i bra skick. Bredvid rummet med röstmaskiner, valförrättare och övervakande poliser pågår det aktivitet. Där inne tränar barn i fyra- eller femårsåldern balett. Samtidigt som jag tar en bild på en liten rysk flicka som trippar fram på tå i korridoren slår det mig att min egen dotter, som är i samma ålder, antagligen i samma stund tränar balett på Östermalm i Stockholm.

Foto: Nyheter Idag

Foto: Nyheter Idag

 

Tänk om hon var här? Vad glad hon skulle vara. Alla pratar dessutom ryska. En annan tanke slår mig. På baletten i Stockholm brukar jag träffa Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Hans dotter tränar på passet efter min. Undrar vad han hade sagt om han visste var jag befann mig?

Nu kommer borgmästaren och vill ta med oss på rundvandring. Han visar stolt upp hela bygget och jag blir imponerad. Det finns liknande arenor i Sverige som är i betydligt sämre skick. Är det helt nybyggt undrar jag? Det visar sig att anläggningen är byggd 2006.

Trots att anläggningen rymmer flera olika verksamheter är den i första hand till för hastighetsåkning på skridskor, även kallat skridskolöpning. Här har det flera gånger arrangerats stora tävlingar på internationell nivå. Borgmästaren berättar stolt om anläggningen och jag går bredvid för att ställa frågor. Ett tiotal meter bakom oss går Pavel med nedsänkt huvud. Han kan inte sluta med Snapchat.

När vi väl lämnar arenan blir vi guidade genom gamla stan. Här ser husen ut att vara flera hundra år gamla, men de är ändå i mycket bra skick. Det är rent, snyggt och mysigt här.

Söndag runt lunch: På väggarna är tortyrredskap strategiskt placerade

Ett hundratal meter framför oss står Kolomna Kreml, en gammal borg eller fästning som är byggd i sten under första hälften av 1500-talet. Där framme står människor klädda i riddarrustning och väntar på oss. Jag säger till Pavel att nu får han skärpa till sig. Detta understryker jag genom att påtala att jag flera gånger varit nära att ge honom på truten.

– Snacka inte skit. Vill du något eller? Vi kan ta det här och nu, vrålar han.

Han hytter med knytnävarna i luften och är nu riktigt högljudd.

– Kom då, skriker han och är beredd att börja boxas.

De övriga i sällskapet förefaller ignorera bråket, de går förbi som om ingenting har hänt. Jag gör likadant och ser för mitt inre hur en av riddarna ger Pavel en riktig omgång. Ett svärd kan säkert rappa bra i fläsket.

Förutom riddarna med rustning står två kvinnor uppklädda i folkdräkt, en med Karavai-bröd och en med ett fat. På fatet står små glas med ett sött vin som heter Kagor.

I ena handen håller Pavel en cigarett, i den andra håller han mobiltelefonen när han, först av alla, springer fram för att ta för sig av bröd och vin.

– Han kan väl åtminstone slänga ifrån sig cigaretten, det där är så respektlöst, kommenterar Dmitri lågmält till Elena.

– Finns det Wi-Fi här? undrar nu Pavel och kisar med ögonen mot riddarborgen från 1500-talet.

Vi blir bjudna på en guidad tur i den gamla byggnaden. Tyvärr pratar guiden, som själv är klädd som riddare, bara ryska. Vi besöker alla rum, skrymslen och vrår. Det är en stor riddarborg. Plötsligt kommer vi till ett mörkt, kallt rum i källaren där det hänger kedjor från taket. På väggarna är tortyrredskap strategiskt placerade.

– Pavel, förstår du varför de för oss just hit? frågar jag honom lite försynt.

– Håll käften, får jag till svar.

Vi besöker även en mörk fängelsehåla prydd med rangliga skelett som sitter fast med kedjor. Jag noterar att en av riddarna som guidar oss runt i borgen ser ut som Ivar Arpi, en kollega till Gudmundson på Svenska Dagbladet. Arpi-kopian och ett par andra ryssar i rustning demonstrerar slagsmål med svärd, påkar och sköldar.

Ivar Arpis ännu ondare tvillingbror. Foto: Nyheter Idag

Ivar Arpis okända tvillingbror i Ryssland. Foto: Nyheter Idag

 

Efteråt vill Pavel fotograferas med slagskämparna. Han håller ett svärd i handen och försöker se tuff ut. Jag blir nöjd med några av bilderna.

Söndag eftermiddag: Dags för mat, vodka och jag tvingas hålla tal

När vi är klara med den medeltida borgen är det dags för mat. Vi blir bjudna på middag i ett litet hus. Där sitter vi med borgmästaren, hans entourage, Dmitri, Maria och bredvid mig sitter Elena och översätter. Det står flera flaskor vodka på bordet.

Efter en förrätt och två snapsar ställer sig en i sällskapet upp och håller tal på ryska. Resten sitter tyst runt bordet. Elena försöker lågmält översätta men jag har svårt att hänga med. Efter ännu en natt med dålig sömn, lång rundvandring och två snapsar börjar det snurra till i skallen. Jag anstränger mig för att vara närvarande.

Innan vi kommit till huvudrätten har ännu ett litet tal avhandlats med följande skål och snaps. Och sedan ytterligare ett litet tal som Elena översätter. Jag blir nu smått nervös, det förväntas att någon av oss från Sverige ska säga några väl valda ord.

Jag slänger en blick på Pavel. Han sitter i ett hörn och pillar med mobiltelefonen. Jag har redan noterat att Pavel tagit för sig ordentligt av snapsarna. Bredvid honom sitter Dmitri. Det finns ingen utväg, jag måste styra upp detta. Men vad ska jag säga? Nu tvingas jag kämpa mot snapsarna som gör sig allt mer påminda. Jag får tänka ut något.

Jag ber Elena översätta och agera filter om jag råkar säga något som låter dumt. Hon får helt enkelt klä in orden så bra som möjligt.

Jag ställer mig upp och sällskapet runt bordet tystnar. Det är bara Pavel som inte märker vad som sker. Till en början tackar jag för gästvänligheten och säger att det är riktigt angenämt och överraskande att besöka Kolomna. Vidare säger jag att de ska vara stolta över sin kultur och att de gör helt rätt i att värna sin egen historia och sin egen identitet. Det är inget vi gör i Sverige, där sägs det att vi inte har en egen kultur utan istället har allt kommit utifrån. Här har Sverige något att lära av Ryssland, påtalar jag.

– Sen vill jag också understryka att Ryssland kan lära av Sverige. Var inte för gästvänliga, ni kan bli utnyttjade.

Nu sitter Pavel med uppspärrade ögon och stryker pekfingret över halsen, att jag ska avbryta mitt tal. Men jag fortsätter.

– Ni kan fråga Pavel, han vet vad jag menar, säger jag högtidligt med en konstpaus innan nästa mening kommer.

– Hade inte Sverige varit ett så öppet land med en stor invandring, då hade inte Pavel suttit i riksdagen. Han kan berätta vad som händer om man inte sätter stopp för gäster som beter sig respektlöst och ställer en massa krav.

Elena översätter mening för mening. Pavel är högröd i ansiktet. Ryssarna uppskattar mitt tal och jag får mycket beröm, om än att de påtalar att de alltid kommer vara gästvänliga mot främlingar.

Efter maten köper jag souvenirer i en liten butik i gamla stan. Jag vet inte om det är vodkan, eller att Pavel nu varit lugn i ett par timmar, men jag är inte lika spänd och nervös längre. Mot alla odds har vi klarat dagen så här långt utan en regelrätt skandal.

När Elena står i souvenirbutiken och inte kan bestämma sig för vad hon ska köpa, står jag med ryssarna på gatan utanför. De försöker förklara något, men jag förstår inte vad de säger. Nu ringer jag till min sambo över Skype, hon kan översätta.

Efter lite ströprat med min sambo som tolk passar jag på att prata med min fyraåriga dotter när jag ändå har familjen där hemma på tråden. Bredvid går Dmitri, vi är nu på väg tillbaka till bussen. Jag förklarar för fyraåringen att jag är i Ryssland och här pratar alla ryska.

Sen sträcker jag över telefonen till Dmitri.

– Jag har bakat muffins, säger fyraåringen stolt på ryska.

Nu har Elena hunnit ikapp och hon hjälper mig översätta. Jag berättar för Dmitri att mina barn aldrig varit i Ryssland men att jag vill ta med familjen till Kolomna. Här finns ju allt, balett för småttingarna, Ivar Arpi i riddarrustning, gamla hus, sportarena och en flod att fiska i.

Dmitri, som håller min telefon där fyraåringen är i andra änden på Skype, vänder sig mot några andra ryssar i sällskapet. Han berättar entusiastiskt att här har han en liten flicka som aldrig satt sin fot i Ryssland men som pratar med utpräglad dialekt från Uralbergen. Detta roade honom något enormt.

Söndag kväll: Sovjetisk raketmotor och Pavels utskällning på finminglet

Innan vi åker tillbaka hinner vi besöka ytterligare en vallokal. Det börjar bli skymning när vi närmar oss Moskva. Men vi blir inte skjutsade till hotellet, istället stannar bussen på en gata någonstans i centrum. Hela sällskapet går nu till fots, vart vi är på väg vet jag inte, men jag har med mig kameran.

Plötsligt upptäcker jag att det står en raketmotor från det sovjetiska rymdprogrammet mitt på gatan. CCCP står det på den och beteckningen RD-253. Jag tycker mig känna igen raketmotorn från en dokumentär jag sett. Jag hinner ta några bilder innan jag springer ikapp sällskapet från bussen.

Foto: Nyheter Idag

Foto: Nyheter Idag

 

Nu upptäcker jag fler spännande grejer. Några gubbar lastar in en rymdsatellit i en lastbil. Det och mycket annat har varit en del i en offentlig utställning i samband med stadens 870-årsjubileum.

Till slut kommer vi fram till en folksamling som står innanför ett kravallstaket. De är klädda för fest. Flera av dom står och röker precis utanför en ingång till huset.

Nu har jag ingen aning om vad som pågår, jag följer bara strömmen. I dörrhålet står två väldigt lättklädda tjejer i 20-årsåldern och välkomnar. De ser ut som sådana där tjejer som hyrs in på bilutställningar på Elmia.

När jag passerat entrén tvingas jag gå genom en sådan metallsökare man har på flygplatser och jag blir kontrollerad av två ryska vakter. Framför mig finns en liten hiss, men kön till hissen är lång. Istället tar vi trapporna. Jag försöker följa efter, våning efter våning. Det tar aldrig slut. På ett våningsplan där det är riktigt mörkt, mitt i trappuppgången, står ett server-rack med små lampor som blinkar grönt. Den ser ut att vara igång, uppkopplad mot internet. Jag stannar upp en stund och tittar på den surrande maskinen.

Vad är detta? Är vi på väg till den ryska trollfabriken?

När jag efter mycket vånda tagit mig hela vägen upp i kåken välkomnas jag av ytterligare två tjejer i 20-årsåldern som står i samma kläder som de bägge nere i entrén.

Jag kliver in i ett stort rum som jag tror täcker hela våningsplanet. Folk är klädda för fest. Det springer fotografer med kameror, teveteam är där och det pågår något slags mingel. Nu förstår jag att det är valvakan jag kommit till.

– Det är bara att ta för sig. Vad vill du ha? undrar Maria.

Hon insisterar på att jag ska ta något att äta och inte skämmas för att dricka. Jag avböjer alkohol, men plockar på mig lite av varje på en tallrik. Sedan går jag bort till ett bord där Pavel, Elena, Dmitri och några andra står och pratar.

Det visar sig att på denna bjudning är nästan alla ryska potentater närvarande. Det ryska kommunistpartiets partiledare Gennadij Ziuganov är här. Även liberaldemokraternas partiledare Vladimir Zjirinovskij står några meter ifrån oss, av vad jag kunde förstå av alla journalister och fotografer som flockades runt omkring.

Plötsligt hör jag någon höja rösten. En människa är rejält förbannad och skriker på ryska. Folk blir nu tysta och vänder sig om. Jag ser att de tittar på någon i min närhet.

Det är Pavel. Han står helt vansinnig och tokskäller på Dmitri.

– Du är skamlös. Du är en ovärdig människa, vrålar Pavel på ryska.

Elena översätter snabbt och lågmält för mig vad Pavel precis vrålat. Jag ser hur folk häpet stirrar mot oss.

Jag är beredd med kameran. Om någon mördar Pavel måste jag få det på bild. Men något slagsmål utbryter aldrig. Istället biter Dmitri ihop och frågar Pavel lugnt vad som är fel. Sedan vänder han sig till mig och Elena med en fråga.

– Vad säger ni, är Pavel tillräckligt adekvat för att kommentera valet i direktsänd teve?

– För helvete! Håll honom så långt borta från tevekameror det bara går, svarar jag och Elena översätter.

Det visar sig att Pavel hemskt gärna ville vara med i direktsänd teve. Dmitri hade inte varit helt övertygad om lämpligheten i detta. Samtidigt hade tjejen, som var inkallad för att hålla Pavel upptagen, dykt upp i samtalet. Någonstans i denna diskussion blev Pavel förbannad.

Dmitri går nu iväg samtidigt som Pavel fortsätter ösa okvädningsord över vår ryska värd. Jag står fortfarande beredd med kameran hängandes över axeln.

Bredvid Pavel står den där tjejen som varit med hela dagen. Hon anstränger sig för att hålla honom lugn. Jag föreslår nu för Elena att vi avbryter och åker tillbaka till hotellet. Den uppfattningen har fler än jag.

Halva gänget tar hissen ner till entrén. När jag är på väg till garderoben för att hämta min jacka springer jag på Pavel. Jag tänker att jag måste få en bild på honom med några tjejer, det kommer passa perfekt för mitt reportage.

Lite försiktigt frågar jag honom vad han tycker om tjejerna som står i dörrhålet, de lättklädda 20-åringarna. Tänk om vi hade sådana brudar på våra svenska valvakor? Pavel skiner upp och utan att jag hinner säga något mer föreslår han själv att jag ska ta en bild på honom med tjejerna.

Efter lite övertalning ställer de upp. Pavel står i mitten, leendes, och gör OK-tecknet. Jag blir mycket nöjd med mina bilder.

När jag åkt ner möter jag Dmitri som står och pratar med ett sällskap jag inte känner igen. En av männen Dmitri talar med är en kort, välklädd, kraftig, armenier. Dmitri säger något om mig, men jag uppfattar inte riktigt vad.

Både jag och Elena hälsar på denne armenier och skakar hand. Elena har träffat honom tidigare, men för mig var detta ett nytt ansikte. Möjligen hade jag sett honom på hotellet tidigare, men jag var inte säker.

– You are on the list, säger han till mig och Elena.

– But not Pavel, fortsätter han sedan.

Vilken lista? Vad menar han? Jag ber Elena förklara vad som nu är på gång. Hon böjer sig fram för att viska i mitt öra.

– Putin, säger hon lågmält.

Elena förklarar att det är en inbjudan till presidentvalet nästa år. Hon uppfattar det som att då får man träffa presidenten på valvakan, om han nu blir vald igen.

När vi går mot bussen har Pavel träffat en ny person han umgås med. De andra i sällskapet undviker honom konstant. Även jag undviker Pavel och jag ser till att ordna med eget hotellrum. Nu vill jag inte längre dela rum med diplomaten.

Söndag natt: Elena tvingas ringa vakter – någon försöker slå in dörren

Klockan 00.19 natten mot måndagen ligger jag i hotellsängen och slumrar. Samtidigt, i Elenas hotellrum, plingar det till i hennes telefon.

“Du ringer mig omedelbart. Annars kan du packa ihop dina saker på tisdag när du är åter i Stockholm. Du har fem minuter på dig”, står det i ett meddelande från Pavel.

Hon har även ett missat samtal från honom. Efter några minuter kommer ett nytt SMS. “Öppna dörren, vi ska tala om morgondagens möte”, skriver han nu.

Klockan 00.38 kommer nästa SMS.

“Du har inget jobb att gå till på tisdag. Packa ihop allting redan på förmiddagen. Ha en trevlig inflyttningsfest den 30:e och lycka till med ditt lajvande att vara en hedersam och troende människa. Förresten, nyfiken fråga – hur ofta är du i Finland?” står att läsa i det meddelandet.

Men Elena sover och läser inte meddelandena. Plötsligt bankar det hårt på dörren och hon vaknar. Hon är nu livrädd och ringer till hotellets reception. Hon berättar vad som händer och hon säger att hon inte är säker på vem det är. I receptionen lovar de att skicka vakter till hotellrummet.

Sedan ringer Elena till mig och gråter.

– Jag är livrädd, säger hon och förklarar att någon försökt slå in dörren.

Det är nu tyst utanför hotellrummet. Om Pavel går därifrån självmant eller om hotellvakterna hämtar honom kan inte Elena avgöra. Hon vågar inte öppna dörren.

På morgonen går Elena till receptionen för att fråga om de vet vem som bankade mitt i natten. Hon får till svar att det var någon från hennes egen grupp.

Måndag: Pavel kraschar finminglet

På förmiddagen besöker vi ryska federationens centrala valkommitté för att rapportera vad vi har att berätta som valövervakare. Vi sitter runt ett stort bord och representanter från flera länder finns med. Pavel sitter bredvid mig och knappar med Snapchat. Han bär en gul t-shirt under kavajen.

Efter mötet åker jag, Elena och Maria till Aeroflots kontor i Moskva för att köpa nya flygbiljetter till mig. Jag är tvungen att flytta fram resan en dag för att kunna närvara under kvällens mingel.

När vi är klara med flygbiljetterna går jag för att köpa örhängen till min sambo. Sedan går jag och Elena och äter lunch på en Georgisk restaurang. Elena beställer in en vattenpipa som smakar apelsin. Jag röker på så jag nästan blir yr i skallen.

Under tiden åker Pavel tillsammans med Dmitri till den där kyrkogården med morföräldrars grav.

Efteråt säger Pavel till Elena att besöket på kyrkogården gjorde honom till en ny människa. Nu ber han om ursäkt till Elena för sitt beteende och lovar bot och bättring.

På kvällen är det avslutningsmingel med ryska Kreml-potentater. En ur varje delegation från respektive land håller ett litet formellt tal. Pavel dyker upp kraftigt försenad mitt under ett tal från en av valobservatörerna.

Längst framme står en ledig stol. Den tillhör personen som just nu står och håller tal. Pavel går fram och sätter sig på den stolen, tar upp sin mobiltelefon och börjar leka med Snapchat.

När mannen, som håller tal, är klar tvingas han gå längst bak i lokalen. Nu var hans stol där framme upptagen.

Till slut förväntas det sägas några ord från den svenska sidan. Jag slänger några blickar åt Pavel, han håller fortfarande på med telefonen. Sedan tittar jag på Elena och hon nickar instämmande. Jag får ta och rädda upp den här situationen också.

Jag går fram och försöker säga något vettigt på engelska. Jag lovar dyrt och heligt att jag är en mycket jobbig journalist som älskar att hitta skandaler. Jag förklarar att referenser från Sverige kan lämnas. Och hade jag hittat något skumt om det ryska valet hade jag varit den första att rapportera, men någon sådan story har jag inte att ta med mig hem till Sverige. Och det var ju sant, storyn är ju av annan karaktär.

Nu vaknar Pavel plötsligt till. Han går fram och börjar hålla tal på ryska. Jag förstår inte vad Pavel säger, men jag noterar att åhörare börjar vrida på sig. Några börjar småprata lågmält på språk jag inte förstår.

Plötsligt hostar Maria i armvecket. Hon vill att någon avbryter Pavel. Då står han och förklarar på ryska att han vill ha en lägenhet i Moskva. Han pratar mycket om sig själv, berättar om sin familj och förklarar att han är en så pass viktig politiker att han tog med sig den bästa riksdagssekreteraren och den bästa journalisten från Sverige.

Efter Pavels tal ordnar Dmitri och Maria så att Pavel får annat att göra. Plötsligt är han inte längre kvar på minglet. Jag pratar lite med olika människor i lokalen varpå jag sedan följer med till lobbyn.

I hissen på väg ner säger jag till Dmitri att det faktiskt, på riktigt, vore kul att komma tillbaka till Moskva när det är presidentval.

– Du är ju på listan, svarar han helt gravallvarligt.

Jag vet inte om han skämtar.

Pavels mamma är arg på honom

När vi sitter vid ett bord och småpratar är Dmitris fru bredvid honom. Hon förklarar att Ryssland inte är som Sverige. Istället deklarar hon stolt att här lever människor i ett patriarkalt samhälle. Sedan säger hon med anklagande ton att jag måste gifta mig med min sambo, allt annat är otänkbart.

Jag invänder att det viktiga är väl att allt fungerar där hemma med barnen och så. Att gifta sig säger ju ingenting om relationen i övrigt. Varför är det så viktigt att gifta sig, undrar jag.

– Jag ska förklara så en kille förstår. Om du köper en dyr och exklusiv bil, då vill du inte bara ha nycklarna till bilen utan du vill väl ha papper också på att du äger den? säger hon pedagogiskt.

– Så det handlar om att min sambo ska ha papper på att hon äger mig? Det låter som att kvinnorna bestämmer i ert patriarkala samhälle, invänder jag.

Dagen efter tar jag flyget hem till Sverige. Efter några dagar talar jag med Pavel i telefon. Han förklarar nu vad som hände på kyrkogården i Moskva.

– Det är en jättestor kyrkogård. Det är i princip omöjligt att hitta graven. Jag ringde mamma när jag var där. Mamma ville över huvud taget inte att jag skulle åka, alla avrådde mig från det här. Och nu ångrar jag faktiskt att jag åkte. Jag borde åkt privat istället, jag borde inte ställt upp på det här skådespeleriet. De är inte så glada på mig eftersom jag inte gick i deras skådespelsfälla, jag vet inte.

– När vi var på kyrkogården kunde vi inte hitta graven. Jag ringde mamma och hon sa att du har ingenting med dom att göra.

Istället tyckte Pavels mamma att han kunde gå till en annan grav och hon föreslog en känd sångartist istället.

– Gå dit istället. Du har ingenting där att göra, förklarar Pavel att hans mamma sade.

– Och sedan lade hon på luren i örat på mig.

Efter en stund fick Pavel emellertid ett meddelande från sin pappa med en beskrivning på hur man hittar graven. Pavel berättar att hans pappa skickade meddelandet mot mammans tillåtelse.

– Men, det behövdes inte. Beskrivningen behövdes inte. Dmitri hittade graven ändå. Det var som att hitta en nål i en höstack. Han hittade den. Han hjälpte mig. Jag är väldigt tacksam till Dmitri. Jag bad om ursäkt för mitt beteende. Vi skildes åt som vänner.

– Jag vet inte om vi verkligen är vänner, men vi sade det iallafall, förklarar den svenska diplomaten.

Nyheter Idag har talat med Pavel Gamov efter resan till Ryssland. Han ber om ursäkt för sitt beteende och ger även sin förklaring varför det gick så snett. Nyheter Idag kommer publicera fler artiklar om Pavel bakom betalvägg.

+PLUS  Ta del av alla guldklimpar från vårt ryska resereportage – Bli PLUS-medlem idag och stöd vår journalistik!

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.