BLOGG Centertoppens inlägg om ”familjen Bonnier”, som kritiserats stenhårt från borgerliga debattörer, har gillats av Annika Strandhäll (S). Det är inte första gången Socialdemokraterna slirar i frågor som kan kopplas till antisemitism. Och det är djupt problematiskt på flera plan.

”Undrar vad som sägs på släktmiddagarna hos familjen Bonnier om det faktum att deras dagstidning kampanjar för att ge regeringsinflytande till ett främlingsfientligt parti med nazistkopplingar?” skrev Centerpartiets kommunikationschef Ola Spännar på Twitter. Senare backade han och bad om ursäkt efter en kritikstorm.

Passningen från Spännar var mot Dagens Industri och synnerligen ledarskribenten P.M Nilsson som länge argumenterat för att borgerligheten bör ta stöd av SD i regeringsfrågan. I Spännars resonemang finns det någonting med släkten Bonnier som gör att de bör ha en åsiktsgemenskap i frågor om exempelvis SD.

Att tala om Bonnier i sådana här sammanhang brukar vara en antisemitisk hundvissla. Högerextrema element vill göra gällande att judar har en egen agenda och därmed en åsiktsgemenskap. Det är ungefär lika begåvat som att tro att Hanif Bali och Ali Esbati har en åsiktsgemenskap då bägge har rötter i Iran. Egentligen är exemplet med Bonnier än värre, då det kopplar åsikter till blodsband snarare än nation.

Spännar har givetvis inte haft för avsikt att ge uttryck för antisemitism, det är viktigt att poängtera i rättvisans namn. Däremot använder han samma tankefigur som extremhögern använder om judar, om än att han vill göra en annan poäng än de högerextrema.

Det är det ena problemet.

Det andra problemet är att Spännar insinuerar att Bonnier bör agera mot Dagens Industri. I Sverige finns en etablerad princip om att ägare inte ska lägga sig i tidningarnas innehåll, och den principen uppfattas som liberal. Här gör således Spännar ett slags avsteg från den principen, trots att han rimligen bör känna till den då han trots allt är kommunikationschef.

Även här bör det i rättvisans namn sägas att den principen kan diskuteras. En ägare måste kunna förvalta och hantera sin egendom, även det är en liberal princip.

Dock, i den kontext som Spännar twittrar tycks han önska att Bonnier, som ägare, ska agera mot en för honom misshaglig ledarskribent i P.M Nilsson. Och det är auktoritärt när företrädare för ett riksdagsparti så aktivt försöker påverka vem som är ledarskribent i en tidning.

Att därmed gilla tweeten, vilket en rad kända vänsterfigurer har gjort, visar på någonting. En av dem är socialminister Annika Strandhäll (S).

Hur hade det låtit från Strandhäll om säg en Sverigedemokrat twittrat något förfluget som avslöjar en tankefigur om en slags åsiktsgemenskap hos familjen Bonnier? Eller för den delen om en Sverigedemokrat twittrat något om att få bort misshagliga element i medierna? Hade Strandhäll gillat eller blivit sådär intränat upprörd som bara socialdemokrater kan bli?

Att politiker hycklar är inget nytt. Det kommer politiker alltid att göra. Men de får gärna hyckla i frågor om något resekvitto eller brutet vallöfte som få bryr sig om. I frågor om en fri press och frågor om högerextrema tankefigurer måste alla hjälpas åt att hålla rent.

Och ja, givetvis finns det invandringskritiker på Twitter som tycker att det är helt i sin ordning att påpeka Bonniers judiska bakgrund och att sedan dra växlar på det. Det är en fråga som kanske sajter som Nyheter Idag får försöka opinionsbilda i. Vi når trots allt en stor del av den publiken och vi har ett förtroende hos många som vänt ryggen till etablerade medier.

Men någonstans har kanske Annie Lööf trots allt rätt när hon vände Kristersson ryggen? Centerpartiet kanske rentav delar en lång rad tankefigurer med Socialdemokraterna? En riktig borgerlighet har vett att reagera på instinkt när de ser en tweet som anspelar på både antisemitiska tankefigurer och auktoritära reflexer.

Det är bara jävligt synd att detta Centerparti, tillsammans med Liberalerna, tillåts göra lekstuga av regeringsfrågan. Hur ska de reda ut den frågan när kommunikationschefen knappt fixar att hantera Twitter?