”Tanken att ha samma procentuella ungdomsreduktion för bestialiska vålds- och sexualbrott som för stöld eller krogmisshandel är helt bisarr. Absurditeten överträffas endast av den ofattbart befängda idén att man med ’vård’ skulle kunna åstadkomma någonting överhuvudtaget med en person som våldtagit och försökt mörda en nioåring. Det rätta svaret på sådana ogärningar stavas aldrig vård utan alltid och enbart straff”, skriver juristen och debattören Johannes Norrman, med anledning av domen efter det uppmärksammade Skellefteådådet.

Förra veckan meddelade Skellefteå tingsrätt dom i målet kring det uppmärksammade våldsdådet på Morö backe. Domstolsprocessen är därmed avslutad, men bearbetningen av händelserna i Skellefteå pågår fortfarande. Medias rapportering har hitintills med full rätta fokuserat på brottets hjärtskärande konsekvenser, och det är svårt att överhuvudtaget tänka på någonting annat. Enligt min mening måste vi emellertid nu också våga rannsaka hur samhället har agerat före och efter dådet. Såväl upprinnelsen till gärningen som den efterföljande rättegången har nämligen placerat rättsordningens brister i blixtbelysning.

Det största tillkortakommandet som målet illustrerar, och som jag vill fokusera på här, berör den så kallade ungdomsrabatten. Grundregeln återfinns i 29 kap. 7 § brottsbalken, som stadgar att domstolen ska ta skälig hänsyn till gärningsmannens ungdom vid straffmätningen. I praxis har detta utvecklats till ett procentuellt avdrag från straffvärdet. Annorlunda uttryckt: om en vuxen hade straffats med två års fängelse, motsvarar samma brott förenklat några månaders fängelse för en femtonåring. Därtill kommer att straffet regelmässigt ersätts av en särskild ungdomspåföljd såsom ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård.

Denna särbehandling av unga är i viss mån både logisk och av godo. En tonåring som i ett svagt ögonblick stjäl en jumper från H&M, borde givetvis inte bestraffas på samma sätt som en vuxen. Problemet är emellertid att ungdomsrabatten för 15- till 17-åringar i Sverige gäller undantagslöst oavsett vilket brott det är fråga om.

För att återvända till artikelns huvudexempel: om inte Skellefteå tingsrätt hade kommit fram till att femtonåringen led av en allvarlig psykisk störning, hade påföljden med god sannolikhet kunnat stanna vid just fyra års sluten ungdomsvård. Det brott som innebär livslångt lidande för offret och anhöriga, skulle renderat 48 månaders ”vård” på SiS-hem för gärningsmannen, eller i bästa fall ett par års fängelse.

Detta är fullständigt ohemult. Redan tanken att ha samma procentuella ungdomsreduktion för bestialiska vålds- och sexualbrott som för stöld eller krogmisshandel är helt bisarr. Absurditeten överträffas endast av den ofattbart befängda idén att man med ”vård” skulle kunna åstadkomma någonting överhuvudtaget med en person som våldtagit och försökt mörda en nioåring. Det rätta svaret på sådana ogärningar stavas aldrig vård utan alltid och enbart straff.

Gärningsmannen i Skellefteå slapp straff. Påföljden bestämdes i stället till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I praktiken innebär det livstids vistelse på bekväm slutenklinik med goda möjligheter till nöjen, besök och förströelse, alltihop på skattebetalarnas bekostnad. Skulle rättsläkaren eller förvaltningsrätten drabbas av hjärnsläpp är det inte ens otänkbart (även om det förvisso är synnerligen osannolikt) att han får permission.

Femtonåringen har sammanfattningsvis all anledning att vara nöjd med den svenska rättvisan. Det är däremot med stum och maktlös sorg som resten av oss tvingas beskåda den bottenlösa ondska och det oförblommerade rättsförfall, vars tryne visat sig i Skellefteå. Tidöavtalet innehåller dessvärre inget bestämt förslag att ändra ungdomsrabatten för 15- till 17-åringar, eller för den delen någon punkt om att reformera regleringen rörande allvarlig psykisk störning. Min förhoppning är ändå att Sverige, innan denna mandatperiod är slut, en gång för alla kommer ha gjort sig kvitt dessa hämskor. Tiden är mogen att straffa alla grova våldsbrott på riktigt. Det som hänt i Skellefteå får aldrig ske igen.