När coronakrisen sveper över världen behöver även kommunerna rusta och förbereda sig. Det innebär att prioriteringar behöver göras. Kärnverksamheter och helt nödvändiga funktioner måste skyddas till varje pris medan annat helt enkelt måste prioriteras bort om landets kommuner ska ta sina medborgare genom krisen på bästa sätt, skriver konservative debattören John Gustavsson.

De senaste veckorna har Sverige stängt. Alltifrån nöjes- och sportevenemang till nu senaste gymnasieskolor har fått stänga i takt med att Coronaviruset spritt sig. Mycket har sagts om statens beredskap, eller brist på sådan, men allt mindre har sagts om kommunerna.

Flyktingkrisen 2015 visade med all önskvärd tydlighet att kommunerna inte enbart kan förlita sig på statligt stöd och hjälp. Kommunerna måste ha en egen beredskap.

Detta börjar med att se över utgifterna. De budgetar som bestämdes förra året kan inte längre anses vara aktuella. I och med att ekonomin nu med största sannolikhet kommer att hamna i lågkonjunktur, så kommer skatteintäkterna inte att bli lika höga som man trott, samtidigt som utgifterna för försörjningsstöd och dylikt kommer att bli högre än man räknade med.

Precis som många familjer nu behöver se om sina budgetar, så måste alltså även kommunerna tillbaka till ritbordet. Svångremmen måste dras åt, och krisbudgetar dras upp.

Det första området man bör titta på är kulturpolitiken. Här finns det definitivt pengar att spara.

Som jag skrivit om tidigare så spenderar kommunerna varje år åtskilliga miljarder på kultur, varav den allra mesta inte har någon efterfrågan. Om en efterfrågan från vanliga människor fanns, så skulle ju kulturarbetarna knappast behöva gå till kommunen för att få pengar.

Behöver vi verkligen ännu en konstutställning? Behöver vi verkligen ett nytt kulturhögkvarter? Kan vi möjligen överleva utan ett nytt museum ett år till? Sådana här frågor måste ställas om kommunerna ska kunna skapa budgetutrymmet som krävs för att möta krisen.

Idrott är ett annat område. Hur mycket kommunalråden än insisterar att deras subventioner av professionella idrottslag är nödvändiga då de ”sätter kommunen på kartan” så bör dessa omvärderas i en kris där så gott som all turism ändå är inställd.

Genom att frysa all sponsring av vuxenkultur och vuxenidrott så frigörs pengar som kommunerna verkligen kommer att behöva.

Ett annat område är såklart migrationspolitiken. Givetvis har kommunpolitikerna inte makt över hur många som kommer till Sverige eller hur många som staten beslutar att placera i just deras kommun. Dock kan man välja att göra som Staffanstorp och köpa in eller hyra husvagnar, och inte som Nacka och många andra kommuner som köpt bostadsrätter åt de nyanlända.

Vad kommer kommunerna då att behöva förbereda sig på? Först och främst så är det effekten pandemin kommer att få på hemtjänsten och äldreomsorgen. Personalen där jobbar med äldre människor, som är de som löper allra högst risk att drabbas av och få svåra komplikationer från coronaviruset. Jag tror att risken är uppenbar att många inom inte minst hemtjänsten väljer att säga upp sig eller sjukskriva sig. Detta kan helt enkelt bli droppen som får bägaren att rinna över.

Och jag förstår dem verkligen. De riskerar ju själva att smittas av de äldre som de jobbar med, och deras arbetsbörda kommer att bli ännu tyngre när familjemedlemmar inte vågar hjälpa till och underlätta då de måste isolera sig från sina äldre föräldrar och släktingar för att inte riskera att smitta eller smittas av dem.

Omsorgspersonalen var dessutom redan kraftigt underbetald innan allt det här började. Om kommunerna inte är beredda att ta till drastiska åtgärder för att behålla personalen är det möjligt att vi de kommande månaderna kommer få se en fullkomlig kollaps av hemtjänsten och äldreomsorgen. Detta skulle i värsta fall kunna orsaka fler dödsfall än coronaviruset i sig självt åstadkommer.

Steg ett är såklart att se till att skyddsmasker, skyddshandskar och rutiner finns på plats för alla som jobbar med riskgrupperna (där den största riskgruppen såklart är äldre människor).

Vidare måste kommunerna garantera rejäla bonusar åt de som väljer att stanna kvar och jobba under pandemin, och erbjuda signeringsbonusar åt all personal som anställs från och med nu för att hjälpa rekryteringen. Tiden då man kunde förlita sig på och utnyttja omsorgspersonalens goda hjärtan är definitivt över – ”Cash is King” är vad som gäller nu.

Utöver detta måste kommunernas främsta uppgift nu vara att försöka samla i ladorna. Vad man än gör så kommer det att bli sämre innan det blir bättre, men när vi summerar denna kris kommer det finnas en tydlig skillnad i välfärd mellan de kommuner där politikerna vågat ta initiativ, och de där politikerna passivt väntat på hjälp från Stockholm.

Det är dags att prioritera.