Under senare tid har en debatt blossat upp kring Svenska kyrkan och dess roll i samhället. I samband med en ökande sekularisering och att kyrkan tagit ställning i kontroversiella politiska frågor har institutionen förlorat allt fler medlemmar. Det har blivit dags att ställa sig frågan – ska organisationen bli ännu en av vänsterns propagandamaskiner, eller ska vi åter låta kyrkan få vara en kyrka? skriver Vladimir Jezdic och Adrian Suvén från Konservativa Förbundet.

Tusen år har snart förflutit sedan Sverige blev ett kristet land. Under dessa tusen år har kyrkan haft en avgörande roll i utformningen av det svenska samhället. De svenska sederna, symbolerna, språkbruket, lagarna och värderingarna är bara ett fåtal exempel på områden där kristendomen alltjämt har ett väsentligt inflytande. Sedan begynnelsen har kyrkan funnits med i ur och skur – i glädje liksom i sorg.

Kristendomens historia har emellertid inte varit helt okomplicerad. Kyrkohistorien karaktäriseras av osämja mellan olika falanger, och ingen tycks vara överens om hur Jesu evangelium bör tolkas. Än idag lever denna olyckliga tradition kvar, men meningsskiljaktigheterna handlar inte längre om dogma kontra kätteri.

Konflikten handlar istället om huruvida kyrkan ska stå fast vid sina kristna principer, eller överge dem till förmån för den politiska korrektheten. Svenska kyrkan valde tyvärr det sistnämnda.

Vad som en gång var en kulturbärande, trygghetsingivande och kristen institution har politiserats till så stor grad att man istället ägnar sig åt direkt anti-kristen verksamhet. En medlem i ärkebiskopens stab har hävdat att Muhammed bör anses vara en kristen profet. I S:t Pauli kyrka i Malmö byttes altartavlan med Adam och Eva ut mot ett ”HBTQ-paradis”, och så sent som i mars kungjorde Svenska kyrkan sitt motstånd mot språkkrav för medborgarskap.

Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, har till och med kallat klimataktivisten Greta Thunberg för ”profetisk”. Kyrkan har med andra ord korrumperats till att bli en del av kulturvänsterns propagandamaskineri.

Svenska kyrkan väljer frekvent att ta ställning i en lång rad politiska frågor som splittrar människor snarare än att förena dem. Helt naturligt väljer därför de som inte är vänsterliberala att lämna kapellet, fastän de egentligen hyser djup sympati för kristendomen.

I en undersökning som gjordes vid Surveyinstitutet på Linnéuniversitet uppgav 40 procent av alla som deltog att det är viktigt med ett samhälle byggt på kristna värderingar. Trots detta väljer årligen allt fler svenskar att gå ur Svenska kyrkan.

Statistik från Svenska kyrkan visar att 82,9 procent av Sveriges befolkning var medlemmar i organisationen år 2000, då staten bröt med kyrkan. Denna siffra har sedermera minskat till att år 2019 endast innefatta 56,4 procent av rikets befolkning. Mellan 50 000 och 100 000 människor lämnar kyrkan årligen. Ett medlemskap i Svenska kyrkan ses idag endast som en ekonomisk börda, och det finns ingen avsaknad av organisationer som uppmuntrar svenskarna att lämna kyrkan.

Samtidigt är Svenska kyrkan absolut beroende av intäkterna från svenskarnas medlemskap. I takt med att man successivt förlorar medlemmar förlorar kyrkan också sin möjlighet att slå vakt om det stora kulturarv man förfogar över.

En av de viktigaste faktorerna för medlemsraset är att kyrkan gång på gång trampar på sina medlemmars tår. Svenska kyrkan har, för att runda av, syndat, och syndens lön är död. Det finns alltjämt tid för omvändelse och förlåtelse, men yxan är satt vid trädets rot. Årets kyrkoval kan vara sista chansen att slå in på den smala stigen som leder till livet.

Om kyrkan inte värnar om kristendomen, vem ska då göra det?

Vladimir Jezdic, förbundssekreterare för Konservativa Förbundet
Adrian Suvén, ordförande för Konservativa Föreningen Västra Götaland