Stärk det svenska försvaret, omvärdera Nato-medlemskap och öka stödet till Ukraina. Det är tre punkter som krävs efter Rysslands invasion av Ukraina, menar André Popovski, föreningen Heimdals ordförande. ”Frihet är inte gratis. Det kommer att kosta att stärka vårt lands säkerhet och att bistå det heroiska Ukraina i dess frihetskamp. Men att inte göra det kan visa sig bli långt mer dyrbart”.

Det brutala ryska överfallet på Ukraina visar att Rysslands president Vladimir Putin är beredd att invadera ett grannland för att försöka erövra det, störta dess lagliga regering och krossa dess frihet och oberoende.

Den europeiska säkerhetsordningen har kastats över ända. Det är ett nytt Europa som nu ligger framför oss – den gamla ordning som vi vant oss vid sedan Sovjetunionens fall är borta för evigt. Den kommer inte att komma tillbaka.

Sverige och Europa står vid en historisk brytpunkt.

Ekonomiska sanktioner har riktats mot Ryssland. Det är en god början, men det räcker inte. Långt mer kraftfulla åtgärder krävs. Det är dags att gå från ord till handling.

För det första måste Sverige kraftfullt stärka sitt försvar. Försvarsbudgeten borde fördubblas, från dagens 1,5 procent av BNP till 3 procent. Det motsvarar försvarets andel av BNP fram till början av 1980-talet. Denna nivå måste dessutom bibehållas under mycket lång tid. Först då kan Sverige bygga upp den värnkraft som kan säkerställa vårt lands frihet. Sveriges försvar är den yttersta garantin för Sveriges självständighet och demokrati. Vårt land är värt att försvara.

Tyskland har redan dragit samma slutsats. I ett tal i förbundsdagen söndagen den 27 februari kastade förbundskansler Olaf Scholz på tre minuter trettio år av misslyckad och naiv Rysslandspolitik i papperskorgen. Han offentliggjorde kraftigt höjda försvarsanslag, inklusive ett extra anslag till Bundeswehr på 100 miljarder euro för 2022, motsvarande 1000 miljarder kronor. Sverige får inte vara mindre ansvarsfullt än Tyskland. Vårt land måste ta vår del av ansvaret för Europas säkerhet.

För det andra måste det, från höger till vänster och över partigränserna, ske en kylig omvärdering av den svenska relationen till Nato. Det går inte att bortse från behovet av allierade i ett läge där säkerheten i Europa så drastiskt har försämrats. Det ryska anfallskriget mot Ukraina visar att ensam inte är stark, och att den som inte omfattas av Natos formella försvarsgarantier inte kan påräkna mer än begränsat stöd vid ett främmande överfall.

Sveriges historiska band till Finland och våra länders gemensamma säkerhetspolitiska intressen innebär dock att alla förändringar av Sveriges relation till Nato ovillkorligen måste ske i mycket nära samarbete med Finland.

För det tredje måste Sverige ge Ukraina allt det stöd som vi förmår. Det innebär mer än uppmuntrande uttalanden från svenska politiker, eller att hissa ukrainska flaggor utanför svenska stadshus. Den viktigaste hjälp som Sverige kan ge Ukrainas folk är militärt bistånd, särskilt pansarvärnsvapen och lätta luftvärnssystem. De 5 000 pansarskott som Sveriges regering har utlovat är bra, men mycket mer kan göras. Svensk praxis från finska vinterkriget visar att mycket omfattande bistånd är möjligt – det som krävs är politisk vilja och ryggrad hos Sveriges regering.

Detta krävs av rena anständighetsskäl. Hela Europa, hela den fria världen, samlas nu i solidaritet med det kämpande Ukraina. Om vi inte står upp mot stormakters nakna våld och för mindre nationers rätt till självförsvar, till rätten att styra sig själva och att välja sitt eget öde, vad för slags människor är vi då?
Men att stödja Ukraina handlar inte bara om att göra det rätta. Det är också självförsvar. Att möjliggöra ett segare ukrainskt motstånd kan avskräcka Kreml från ytterligare livsfarliga angrepp på Europas fred och frihet.

Frihet är inte gratis. Det kommer att kosta att stärka vårt lands säkerhet och att bistå det heroiska Ukraina i dess frihetskamp. Men att inte göra det kan visa sig bli långt mer dyrbart.