KRÖNIKA ”Funktionell dumhet”, ja-sägare och politisk korrekthet. Det menar Peter Springare är några av anledningarna till att polisen är allt mer oförmögen att ta itu med exempelvis våldtäktsutredningar.

Återigen har det publicerats ett ”avslöjande” när det gäller polisens oförmåga att leverera och leva upp till det som allmänheten förväntar sig av polismyndigheten. Återigen handlar det om oförmågan att utreda och redovisa våldtäktsutredningar. Det visar sig att på olika håll i landet ligger våldtäktsutredningar i balanshögar och ”tynar” sakta men säkert bort i tomma intet. Ett par polischefer har gått ut och bekräftat att det inte finns resurser till utredning av dessa brott och att de måste prioriteras ner ofta till följd av att mycket resurser går åt till att utreda grova våldsbrott. Självklart till förfång för framför allt alla de utsatta kvinnor som inte får sina anmälningar utredda.

Men det påverkar i mycket hög grad också tilltron och respekten för polisverksamheten i sin helhet. Jag har i tidigare krönikor och olika inlägg i den allmänna debatten beskrivt polisens oförmåga och dysfunktionalitet. Jag har mycket skarpt kritiserat de övre polischefsskikten och gett dem skulden för hur det ser ut idag. Jag fortsätter med det och gör det inte utifrån någon egen liten begränsad uppfattning. Jag gör det genom en bred kunskapsinhämtning och lång erfarenhet av stora stycken inom svensk polis.

Som en kommentar till just den dagsaktuella frågan kring oförmågan att utreda våldtäktsärenden kan jag bekräfta samma problematik även från Örebro. Jag är också övertygad om att samma förhållande råder i större delen av landet. Idag ligger 27 våldtäktsärenden på hög i Örebro, som ingen idag utreder. Flera är dessutom upp till fem, sex månader gamla. Många av dem är också åklagarledda.

Liknande balanser finns också i andra typer av brottskategorier. Orsaken till detta är bland annat att stora resurser går åt till grova våldsbrott. Utredningar som också ofta tar ”onormalt” lång tid att utreda på grund av att de inblandade inte medverkar i utredningarna och att så gott som samtliga dessa ärenden kräver oerhört mycket arbete kring själva utredningsarbetet.

Orsaken till att vi aldrig blir bättre och kommer till rätta med problemen, är att vi inte fokuserar på vår kärnverksamhet och dess problem i den utsträckning som krävs. Justitieminister Morgan Johansson har nu uttalat sig om problemet kring outredda våldtäkter. Han kräver en ändring och förväntar sig att polisen omprioriterar och sätter fart på utredandet av våldtäktsärenden. Det måste kunna ske en förändring inom ramen för befintlig resurs inom polisen, är uppenbarligen hans uppfattning.

Han har helt rätt i detta och gör helt rätt i att kräva detta av organisationen. Med mycket enkla medel skulle polisens förmåga att leverera kraftigt kunna förbättras. Vi som dagligen lever och trampar runt i denna dysfunktionella värld har en uppsjö av förslag till lösningar och förbättringar. Utredningsresultaten skulle kunna vändas mycket kraftigt inom ett år. Detta inom ramen för befintlig resurs.

Men det finns ett mycket stort och avgörande hinder till just detta, att med enkla medel skapa förbättringar i polisarbetet. Nämligen att fokus riktas mot kärnproblematiken, alltså konkret vad är det som felar i just det dagliga polisarbetet? Vi måste ta ett ansvar över och fokusera på just vår profession, polisverksamheten. Orsaken till att vi inte gör just detta, kan tillskrivas ett fenomen som mycket starkt präglar ledningen av Polismyndigheten, nämligen funktionell dumhet.

Det som är signifikant för en offentlig verksamhet som styrs av individer som är funktionellt dumma är att verksamheten är ångestdriven och där professionalitet och ansvarstagande för den egentliga verksamheten fått ge vika för formalism och felminimering. Inga kritiska reflektioner tillåts utan det är enighet och konsensus som gäller. Detta gör att ifrågasättande undviks av medarbetarna. Att visa
ett bra resultat och ta ansvar för professionen prioriteras inte.

Verksamhetsledningen och chefer lägger istället all energi på att visa upp fasader över att göra allt formellt rätt. Uppvisa dokument kring olika projekt som exempelvis jämställdhetsplaner, arbetsmiljödokument, värdegrundsdokument, mångfaldsplaner, rutiner och dokumentationer som har med planering och uppföljning att göra. Till detta läggs näst intill all energi så inget blir över till de egentliga professionella problemen.

Just detta är en klockren beskrivning av hur svensk polis leds och styrs idag. Även forskning på just detta med funktionell dumhet som styråra inom offentlig verksamhet, tar svensk polis som exempel. Detta är alltså inget som bara jag noterat och som jag hittat på.

Inom en organisation som styrs efter den funktionella dumhetens principer, tillåts alltså inte kritik och ifrågasättande av den egentliga kärnverksamheten. Detta blir ett hot och de som tillåter sig att kritisera fryses ut och misskrediteras. Detta för att inget som kan skada de uppbyggda kulisserna av ofelbarhet får blottas. Ju sämre verksamheten går och ju sämre ledarna är, dess mer ökar behovet av fokusering på olika politiskt korrekta projekt och kulissbyggande.

Om trycket av kritik mot bristande produktivitet i kärnverksamheten blir för stort, blir lösningen till organisationer som styrs genom funktionell dumhet, lagändringar, lagskärpning eller tillförande av mer resurser. Detta är handlingskraftiga och lättsålda argument. Därigenom har man tillfört ytterligare andrum för den dysfunktionella organisationen.

Allt detta kan med all önskvärd tydlighet appliceras på Polismyndigheten och dess ledare. Detta med att vara medarbetare i en organisation som leds av dessa principer om funktionell dumhet, ställer också till det för enskilda. Det skapas en mängd ”nyttiga idioter” och en mängd medarbetare som genom dessa mekanismer fördummar sig själva.

Dessa återfinns ofta i olika chefsskikt och kallas ibland också för ”ja-sägare”. Det kan vara individer som innerst inne gärna skulle vilja framföra kritik och peka på uppenbara brister, men som ändå väljer enighet, lojalitet och att följa med strömmen på grund av kortsiktiga vinster för egen person.

Det är också dessa som hjälper till att föra politiker bakom ljuset och lurar in politiker i en massa mörka gångar, präglade av just dessa kulisser och manipulation. Sammanfattningsvis är alltså min uppfattning och mitt råd till exempelvis justitieministern, att försöka se utanför boxen och försöka förstå den funktionella dumhetens mekanismer. Därefter bekämpa och rena organisationen från denna destruktiva företeelse. Detta genom att byta ut samtliga i olika ledningsfunktioner som upprätthåller och ger ytterligare näring åt spridandet av funktionell dumhet i organisationen.

Förslagsvis kan vi börja med de två största motorerna när det gäller funktionell dumhet, rikspolischef Dan Eliasson och biträdande rikspolischef Mats Löving. Först därefter kan vi börja bromsandet av det fria fall vi befinner oss i idag och påbörja uppbyggnaden av polisverksamhetens kärnverksamhet.

Först när detta är gjort kan vi vända siffrorna och börja leverera och visa mångdubbelt bättre resultat än vad vi gör idag.