Att känna sig trygg är en rättighet. Men som ung kvinna i dagens Sverige känner jag mig inte trygg längre, jag kan inte lita på att hjälpen finns där om jag blir utsatt. Hur kunde det bli så här, undrar Hilda Frick (SD).

Det är en varm vardagskväll på tunnelbanan i centrala Stockholm. Min blick möter en haltande svensk, hemlös äldre kvinna. Hon är blå runt ena ögat och stödjer sig på en rullator. Mitt hjärta värker av att se henne så utsatt och hjälplös, samtidigt som jag själv också känner mig hjälplös. Vad ska jag göra? Ska jag stänga av och titta ner i golvet och låta mig själv bli så avtrubbad? Jag log vänligt och skakade ledsamt på huvudet när hon frågade om jag hade några kronor. Kontanter går jag inte omkring med längre.

Runt omkring står tre olika gäng som högljutt pratar på ett främmande språk. De stirrar hånfullt, både på den äldre kvinnan som kämpar sig fram och mina vänner och jag som precis varit och badat. De hånler, flinar och pratar om oss när vi står där i kjol och linne, med blöta badkläder under. Även om det är på ett främmande språk förstår man det ­– som tjej lär man sig att läsa av den typen av situationer. Det behöver man inget sjätte sinne för.

Alla som påstår att det är ett oskyldigt beteende ljuger för sig själva. Det är integritetskränkande och otäckt. När vi kliver av tunnelbanan är vi tvungna att stanna upp i trappan för att två av killarna som klivit av samtidigt nu bråkar och är nära på att slå till varandra. ”Kolla dem inte i ögonen, då kommer de tro att det är en invit”, tänker jag. Det kanske låter som en fördom, men det går inte att bortse från att kvinnosynen ser annorlunda ut i olika delar av världen. Få förnekar att många nyanlända ser ner på svenska tjejer, många av oss har blivit kallade slampor för att vi har tackat nej till inviter.

Jag har ingen aning om vilka killarna på tunnelbanan var. Är det möjligt att jag generaliserar? Kanske. Är försiktigheten ett sätt att minska risken för att bli utsatt? Definitivt. Fördomarna finns där av en anledning. Invandrare från mellanöstern är överrepresenterade när det kommer till sexualbrott, samtidigt är det en typ av brott där gärningsmännen ofta går fria.

Det här är vår verklighet. Det här är en skildring av Sverige på tre minuter. Våra äldre som byggt upp detta fantastiska land går på knäna och hamnar på gatan. Samtidigt tar vi hit ekonomiska migranter, som inte är det minsta intresserade av att lära sig svenska eller bidra till samhället. Vi kan inte ta hand om andra länders medborgare innan vi tar hand om våra egna.

Jag har ingen aning om killarna på tunnelbanan var ekonomiska migranter. Jag säger inte att det är deras fel att äldre är hemlösa. Jag säger inte att det är deras fel att deras kultur är kvinnofientlig och omodern. Jag säger inte att alla som inte pratar svenska har en dålig kvinnosyn, inte heller att alla svenska män är perfekta. Det jag uttrycker är hur jag känner mig ledsen och arg över att vi hamnat här.

Vi lägger miljarder på män utan skyddsskäl när våra äldre svälter och inte får plats på äldreboenden. Vi pratar hellre om genus och polisers HBTQ-kompetens än om den riktiga anledningen till att sexualbrotten ökar och hur vi ser till att man som tjej kan åka tunnelbana utan att känna sig otrygg.

När jag delar med mig av mina egna och andras erfarenheter förminskas och hånas det. Min rädsla för att vistas utomhus och gå ensam hem på kvällen skrattas åt p.g.a. mina åsikter. Handlingar som begås av utländska män rättfärdigas. Frågor som ”Varför hade ni badat klockan 22:30?” ställs. Det är samma sak som att ifrågasätta längden på någons kjol. Som om det vore relevant.

Jag och många fler känner oss otrygga när vi rör oss i samhället, men framförallt är vi arga. Vi är arga över hur det fick tillåtas bli så här. Vi vill kunna gå på festivaler, åka kollektivtrafik eller gå hem från jobbet utan att känna oss hotade och utsatta. Vi vill ha rätten att känna oss trygga i vårt eget land.