DEBATT En stor andel av den vetenskapliga forskningen inom samhällsvetenskapliga ämnen ger olika resultat när samma studie upprepas. Tyvärr upprepas – replikeras – inte studier i tillräckligt stor omfattning och därför kan felaktiga teorier och teser spridas under lång tid innan en ny studie omkullkastar det hela, skriver John Gustavsson som just nu på med en studie om korruption inom akademisk forskning.

Den vetenskapliga metoden är vi nog alla på ett ungefär bekanta med: Ställ en fråga, gör observationer om omvärlden, formulera en hypotes (idé) om vad svaret på frågan är, samla in data, testa hypotesen mot den data du har, acceptera eller förkasta hypotesen baserat på dessa data. För att dina resultat ska accepteras som vetenskapliga fakta, så måste andra kunna göra studier på samma område (så kallade replikeringsstudier) och bekräfta att dina slutsatser håller. Men just där har vi problem!

Först och främst så görs det nästan inga replikeringsstudier, alltså studier som ”repeterar” en tidigare studie för att se om resultaten verkligen håller. Replikeringsstudier är tråkiga att göra som forskare: Istället för att faktiskt upptäcka något nytt, så bara bekräftar eller dementerar man bara vad någon annan redan upptäckt. Detta gör det också svårt att få forskningsbidrag till såna studier: Alla som bidrar till forskning, vare sig vi pratar om företag, statliga kommittéer eller förmögna privatpersoner, föredrar ”ny” forskning framför forskning som granskar den gamla forskningen.

Detta har fått katastrofala konsekvenser inte minst inom samhällsvetenskaperna, och har lett till den så kallade replikeringskrisen: När man försökt replikera forskning inom exempelvis psykologi, så har 60-70 % av de ursprungliga resultaten inte gått att replikera. Man har alltså gjort samma studie, men inte fått samma resultat i nästan 70 % av fallen! Antingen för att den första studien var dåligt gjord, eller för att resultaten rent ut av var fabricerade.

Det är ingen slump att psykologin har så stora problem med detta: De fält som är beroende av experimentell forskning har störst problem, då experiment är lätta att fabricera. Jag har gjort tre experiment under min tid som doktorand. Inte en enda gång har universitetet krävt att få se min rådata, eller krävt att få ha oberoende övervakare som kan se att experimenten gått rätt till. Jag hade alltså, om jag varit mindre etiskt lagt av mig, kunnat hitta på varenda datapunkt, eller ”tappat bort” all data som gått emot mina hypoteser, eller ”råkat” ha ett otroligt selektivt urval människor som av en ren tillfällighet agerar enligt min hypotes!

Bristen på replikeringsstudier gör bland annat att skrupellösa forskare med politiska motiv inte drar sig för att antingen fabricera data eller använda en metodik medvetet designad för att ge de resultat som gynnar deras politiska falang: Sannolikheten att någon faktiskt kollar deras forskning är ju minimal! Det är ju först när man försökt replikera tidigare forskning och misslyckats som frågor ibland börjar ställas kring hur den ursprungliga forskningen egentligen gick till.

Bristen på replikeringsstudier innebär också att en idé kan bli publicerad i en prestigefylld tidskrift, accepterad som sanning, influera politik och läras ut som fakta i flera år – och sedan 10-15 år senare så gör någon äntligen en replikeringsstudie där. Detta är inget hypotetiskt scenario, utan har hänt flera gånger – ett berömt exempel är social priming. En lögn hinner alltså halvvägs runt jordklotet innan sanningen ens fått forskningsanslag!

Nu ska det sägas att bara för att man gjort en studie vars resultat sedan inte visar sig vara korrekta så betyder det inte att man agerat oetiskt: Man kan ha råkat få ett icke-representativt urval av en ren slump, eller gjort någon omedveten tabbe när man designade experimentet. Även forskare är ju bara människor. Det är dock anmärkningsvärt när 70 % av studierna visat sig få felaktiga resultat. Det är inte bara psykologin som har det problemet, utan liknande siffror finns överallt i samhällsvetenskaperna, som är de vetenskaper som mest influerar politiken. Mitt eget fält är inget undantag.

Vad ska vi då göra? Först och främst så bör fördelning av statliga forskningsanslag till universitet (eller forskningsinstitut) baseras till stor del på hur många av universitetets tidigare studier som kunnat replikeras av utomstående forskare. På så vis premieras universitet och institut som bedriver seriös vetenskaplig forskning. Vidare så bör en del av forskningsanslagen öronmärkas just för replikeringsstudier. På så vis kan vi, utan att på politisk väg styra vad forskningen ska handla om eller komma fram till, ändå säkerställa att skattebetalarna får valuta för pengarna och att vi sponsrar gedigen vetenskap – inte politisk propaganda.