BLOGG ”Den var aldrig inne”, sjöng Magnus Uggla när han påpekade ett uppenbart hyckleri som säkert en och annan kan känna igen sig i. Ungefär samma logik hittar vi i Ulf Kristerssons utspel där M inte kommer ”särskilt förhandla” med SD – däremot går samlag – förlåt – samtal bra.

Moderaterna ska kunna samtala med alla partier inklusive Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Och det är öppningen till det senare partiet som väcker uppståndelse. Nu var plåstret redan avdraget tack vare Ebba Busch Thors utspel en dag innan. Inte helt oväntat följde Ulf Kristersson efter, om än i något försiktigare stil.

”Moderaterna kommer inte bli del av något nytt ’nationalkonservativt block’ i svensk politik eller bilda regering med Sverigedemokraterna. Av den enkla anledningen att våra grundläggande värderingar inte finns där. Och därför tänker vi inte heller särskilt förhandla vår politik med Sverigedemokraterna. Men vi kommer alltid att respektera alla väljare och alla demokratiskt valda partier – både före valdagen och efter” skriver han.

Vad han i praktiken säger är att han är öppen för att samtala med Sverigedemokraterna. Om politik. Samtidigt ska han alltså inte ”särskilt förhandla” med Sverigedemokraterna. Vän av ordning kan förstås ställa sig frågan vad poängen är med dessa samtal om det inte får lov att leda till något? Betyder Kristerssons utspel att det numera är okej att säga ”hej” till en Sverigedemokrat i korridoren, men inte mer?

Det är förstås inte så det ska utläsas, även om det ligger nära till hands. Kristersson vill ha möjligheten att söka stöd från Sverigedemokraterna. För att så ska kunna ske måste de kunna samtala, där M å sin sida redogör för sin position och där å sin sida SD redogör för sin syn i valfri politisk fråga. Sedan är tanken att M anpassar sina förslag så att SD ska kunna stödja dom – men absolut inte på grund av den input de fick från SD.

Och det får absolut inte kallas en förhandling. Eller som Kristersson skriver, att de ”särskilt förhandlar” med just SD. Likadant, skrivelsen att han inte vill ingå i ett ”nationalkonservativt block” betyder att vänsterprasslet – som alltså inte är ett vänsterprassel – absolut inte kommer leda till en ny familjebildning.

Samma logik finner vi ibland hos människor som varit otrogna. Det var aldrig otrohet eftersom ”den var aldrig inne”. På så sätt kan vänsterprasslet fortsätta samtidigt som samvetet finner en rationell förklaring. Det är förvisso en absurd charader, men sådan är politiken.

Här ser vi också en skillnad mot Ebba Busch Thor. Med samma jämförelse kan vi säga att hon står för att hon vill ligga med SD. Detta motiverar hon med att hon vet var gränserna går. I stundens hetta har hon det självförtroendet att hon kan säga nej ifall Åkesson kommer med allt för smutsiga förslag. Det är ungefär så hon motiverar det.

De senaste dagarnas utspel bekräftar den bild som satt sig. Kristdemokraterna kan gå in i en sängkammare med högt självförtroende, de vet så att säga vad de vill ha ut av akten. Moderaterna är däremot mer försiktiga och måste rationalisera för sitt inre vad som komma skall. Eller har Moderaterna kanske en poäng ändå?

Om man vant sig vid att inte själv knulla, utan istället ständigt låter sig knullas – om och om igen – räknas det då verkligen som otrohet?