Den irakiske försvarsministern som lyckades bli svensk medborgare och nu misstänks för folkmord är bara toppen på ett isberg. Det visar att Sverige inte är rustat för att urskilja terrorister, krigsförbrytare eller brottslingar från ordinarie asylsökande. Anhängare av både en liberal och en strikt migrationspolitik borde kunna enas om vikten av att ha koll på vilka som kommer. Men inte ens det har Sverige klarat. Det måste ändras, skriver Edward Nordén, Medborgerlig Samling.

Nya uppgifter kring Iraks före detta försvarsminister, Najah al-Shammari, har duggat tätt de senaste dagarna. Att ministern – som sedan 2015 också har svenskt medborgarskap – misstänks för att ha mottagit bidrag på falska grunder är naturligtvis illa men långt värre är den förundersökning om folkmord samt brott mot krigets lagar som regleras av folkrätten.

Enbart den som fortfarande aktivt väljer att blunda kan tro att al-Shammari är ett isolerat fall i ett hav av i övrigt oskyldiga människor som kommit till Sverige från världens olika konfliktområden. Självklart har aktörer som stridit i konflikter sökt sig vidare till Sverige och vid sidan av före detta medlemmar och sympatisörer till terrororganisationer så vandrar nu helt säkert även krigsförbrytare runt på våra gator.

Inom statens myndigheter för brottsbekämpning och säkerhetstjänst är det ett känt faktum att Migrationsverket har saknat kompetens för att effektivt urskilja krigsförbrytare och människor som kan utgöra ett säkerhetshot mot Sverige.

Kompetensen hos den utredande personalen har generellt varit låg när det kommer till kunskaper om de konflikter varifrån asylsökande har uppgivit sig fly ifrån och kunskaperna om vilka aktörer som har gjort sig skyldiga till brott mot krigets lagar har varit obefintliga. Förmågan att identifiera personer med koppling till en auktoritär regim eller militära förband som har begått krigsförbrytelser är givetvis central för att uppmärksamma Säkerhetspolisen.

Personal som anställdes under migrationskrisens år fick en introduktionsutbildning på två-tre veckor och skulle på denna grund sedan både bedöma skyddsskäl, identitet och avgöra huruvida den sökande kunde ha tagit del i krigsförbrytelser eller vara anhängare av någon av de terrorrörelser som stred i Syrien och Irak.

En stor del av de syrier som fick permanent uppehållstillstånd i Sverige identifierades med hjälp av sina militära id-kort och var således desertörer. Det är även känt att IS kontrollerade utrustning och dokument för tillverkning av en rad syriska id-handlingar, däribland pass.

Trots att både anhängare av en liberal eller restriktiv migrationspolitik borde kunnat enas om att det är prioriterat att veta vilka människor som kommer till Sverige tycks vare sig Alliansen eller nuvarande regering ha ansett att detta område behöver tillföras något. Ingenting om skärpt förmåga för att kunna hitta terrorsympatisörer eller krigsförbrytare i de regleringsbrev genom vilka regeringen styr myndigheten.

Inga styrningar om att utredningskompetensen behöver skärpas inom Migrationsverket för att ge personalen verktyg att genomföra effektiva intervjuer med asylsökande.

Slutsatsen lutar åt att både politiker och myndighetsledning levde i den naiva uppfattningen att alla som sökte asyl i Sverige hade rent mjöl i påsen. En ofta aktivistisk hållning från Migrationsverkets sida med fokus på antal klarade ärenden uppmuntrade knappast personal att lägga energi på dessa frågor. Att permanenta uppehållstillstånd ibland beviljades på utredningar så korta som 30 minuter var inte unika och fördjupad granskning av sökande drog ner på tempot.

Trots en minskning av antalet asylsökanden efter 2015 så steg antalet ärenden som Migrationsverket remitterade till Säkerhetspolisen för vidare granskning rörande personer som kunde misstänkas utgöra ett säkerhetshot i Sverige. Även antalet anmälningar om misstänkta krigsbrott har ökat under samma tidsperiod. Sommaren 2017 så fick Säkerhetspolisen slutligen direkt tillgång till Migrationsverkets databaser för att själva kunna genomföra närmare granskning på eget bevåg men då var det så dags.

Även utredningskompetensen började vässas allt för sent. Först 2017 började Migrationsverket att använda ett rättspsykologiskt beslutsstöd för att handläggare skulle kunna bedöma tillförlitligheten i en asylsökandes utsaga. Att bedöma tillförlitlighet är givetvis särskilt viktigt om man som Migrationsverket tillämpar ett praxis att personer utan identitetshandlingar kan göra sin identitet trolig genom sin utsaga.

Beslutsstödet togs fram i samarbete professor Pär Anders Granhag vid Göteborgs universitet, en erkänd auktoritet på området, men åter igen för lite och för sent från Migrationsverkets sida.

Kompetensen för att bedöma en asylsökandes tillförlitlighet samt faktorer som kan utgöra ett säkerhetshot i Sverige och tillräckliga kunskaper i folkrätt borde ha funnits på plats sedan länge då migrationskrisen inleddes 2015. Först när USA och andra västländer började antyda att visumtvång kunde bli aktuellt om inte Sverige skärpte sina kontroller.

Att en större mängd människor med stridsvana från olika konflikter har tillåtits strömma in i vårt land samtidigt som religiös extremism redan jäser i våra segregerade områden är en illavarslande mix av kapacitet och motiverade gärningsmän.

Att offer för krigsbrott och terror som har flytt till Sverige hyser en rimlig chans att springa på sin förövare på en svensk gata är inget mindre än en skandal och om regeringen ska prioritera ett av alla områden man hittills misslyckats på så är det just detta eller lämna utrymme åt någon som är beredd att göra jobbet. Sverige brukar inte utmärka sig för sin säkerhetsmedvetna förvaltning men den slapphet som dominerat migrationspolitiken saknar motstycke om man ser till eventuella konsekvenser.

För Medborgerlig Samling är det en självklarhet att realistiska omvärldsanalyser ska ligga till grund för den kompetens som asylutredande personal ska förses med.

I internationell jämförelse släpar även brottsutredande myndigheter inom detta område och det är nu hög tid att beteendevetenskapligt förankrade metoder tillåts ersätta politiskt önsketänkande och föråldrad praxis.