BLOGG Vid allvarliga samhällskriser brukar allt från yttervänstern till tokhögern sluta upp i gemensamma led för att rädda det som räddas kan. Möjligen är det detta vi ser när både Linderborg och Hakelius adresserar dagens stora hot mot samhället.

Om jag vill ha en meningsfull diskussion, eller ett politiskt samtal om man så vill, med en meningsmotståndare vänder jag mig till Malcom Kyeyune eller Mathias Wåg. Och om det räcker med envägskommunikation kan jag läsa Åsa Linderborgs spalter eller dra igång en video med Slavoj Zizek.

De har en sak gemensamt. De är marxister på ett eller annat sätt. Då menar jag inte den där skräniga gatumobben i det svarta blocket eller blåhåren med ring i näsan. Ja, jag vet att Wåg gärna vill se sig som en antifascismens hjälte på barrikaderna, men han är blott en överviktig vänsterteoretiker med hängslen.

Med dessa människor går det att ha ett meningsfullt utbyte om tingens ordning, om politiken och inte minst vad som sker i samhället. Dessutom lär du dig alltid något på kuppen av att lyssna och argumentera med dessa marxister.

Men om jag till äventyrs talar med en DN-liberal om de brännande frågorna inser jag snabbt att vi ens inte kommer överens om färgen på skit. De lever i ett eget litet kosmos, väsensskilt från oss andra dödliga.

Därav är jag inte förvånad att debattörer på min egen ände av ankdammen, jag tänker så klart på Johan Hakelius, pekar på samma problem med DN-liberalerna som även Åsa Linderborg adresserar.

Det är nämligen så att i det kosmos där DN verkar stod Sverige närmast inför ett fascistiskt maktövertagande dagarna innan valet. Nazisterna marscherade så intensivt på Stockholms gator att dånet gav upphov till sprickor i de annars så putsade fasaderna. Arbetarklassen led av tennisarmbåge efter allt heilande.

Demokratin stod på spel, eller förlåt, den liberala demokratin – som det heter på DN-språk.

Undergången var nära och tidningen upplyste oss i en desperat uppmaning att rösta för demokratin. Vad som helst, bara inte mörkret än en gång faller över Europa.

Sedan kom valresultatet. Tystnad. Ingen vet vem som egentligen ”vann”. Men, som Hakelius påpekar, fick nazisterna så få röster att det inte är meningsfullt att mäta. Nystartade Alternativ för Sverige fick 0,3 procent.

Är detta ett bevis på att DN lyckades rädda demokratin? Slår den stolta chefredaktören Peter Wolodarski sig för bröstet över sitt eget hjältemod inför detta historiens skälvande ögonblick som kallas riksdagsval?

Nej. Han skyller på sociala medier.

I DN-kosmos är det företag som Facebook och Twitter som lurar ”oss” att tro på högerextrema vindar i det svenska folkdjupet. Och SVT bär tydligen också en del av skulden. Men icke DN, ty någon skugga ska inte falla på den stora redaktören som häromveckan lät publicera varningar om demokratins stundande undergång.

Med näpna patriarker kan vi fortfarande inte komma överens om färgen på skit. Men vi andra, som inte lät mamma bädda sängen åt oss till vi var 25, kan förstås föra det vuxna samtalet som antagligen behövs för att reda ut stora som små frågor.

Det behövs en koalition från vänstermarxister till högerlibertarianer och folkhemsnationalister. Alla vuxna, med förståndet kvar, bör ta sitt ansvar för landets väl och ve.

Vi måste gemensamt rädda demokratin från DN.