Som alltid handlar politik om prioriteringar. Samtidigt som tiotusentals svenska företag riskerar att gå i konkurs och hundratusentals, kanske en halv miljon anställda inom bara några månader kan bli arbetslösa, är det tyst om de svenska biståndsmiljarderna, skriver Nyheter Idags redaktionschef Pelle Zackrisson.

Det handlar under 2020 om 46 miljarder kronor som Sverige betalar i bistånd till andra länder. På regeringens hemsida står: ”Sverige har en lång tradition av ett generöst och ambitiöst bistånd.”

Biståndspengarna fördelas i huvudsak av biståndsorganet Sida, där Socialdemokraternas förra partisekreterare Carin Jämtin är chef.

Biståndsmiljarderna går nu inte bara till andra länder. Det går också åt till att anställa ett stort antal tjänstemän. Omräknat i helårsarbeten har Sida närmare 700 anställda. Man har också resurser att producera både tidning och podd, Omvärlden där opinionsverksamhet, bland annat mot Donald Trump, bedrivs på redaktionell plats.

Hur effektivt de svenska biståndsmiljarderna används har ifrågasatts. I höstas framkom det till exempel att Sida betalat ut pengar till en afrikansk organisation där ledare använt pengar till lyxliv.

Regeringens plan i höstas var att låta miljardregnet över biståndsverksamheten fortsätta. Nästa år är tanken att höja anslagen till 48,3 miljarder kronor. 2022 vill man lägga 50,4 miljarder kronor.

Sedan hände corona. Något som ändrat spelplanen i grunden.

Premissen är enkel: Sverige måste ha en fungerande ekonomi, välstånd och kassa för att överhuvudtaget kunna diskutera om vi ska ge bistånd eller storleken på biståndet.

Just nu är läget akut för tiotusentals företag i landet. Allt från stora företag till småföretag och enmansföretagare med enskilda firmor som riskerar personliga konkurser, vissa inom bara några dagar. På bara ett par månader riskerar vi att över en halv miljon människor går arbetslösa.

Regeringen har hittills lagt – jämfört med andra länder – klena förslag för att rädda svenska jobb. Ett av förslagen marknadsfördes av finansminister Magdalena Andersson (S) som en satsning på 300 miljarder kronor där företag får möjlighet att skjuta upp skatten men kan i praktiken bli en vinstaffär för staten då företagen måste betala både avgift och ränta på skatten.

I USA lanseras ett enormt åtgärdsprogram värt overkliga 10 biljoner kronor, med bland annat rena pengar som skickas ut till alla skattebetalare, så kallade ”helikopterpengar”. I Tyskland har stora stödpaket presenterats. I Danmark och Norge likaså, med bland andra statliga lånegarantier och att staten går in och betalar hela korttidspermitteringskostnaden (Norge).

Norska statsministern Solberg konstaterade frankt att stödpaketet förmodligen kunde ha vissa brister men att man i såfall fick rätta till det under vägen, det viktiga var att sätta in åtgärden tidigt och kraftfullt.

Men i Sverige har det varit mer magert. Magdalena Andersson säger om att ta hela lönekostnader och hyreskostnader för företag, att: ”det är inte möjligt”.  Ytterligare åtgärder kan komma men inget är färdigt.

Det är där biståndet kommer in. Där finns omedelbara pengar att spara in. Det är pengar som behöver frysas och användas inom landet.

Biståndspengarna i sig kommer inte att räcka.

Men det är en start, och det är en viktig signal om prioriteringar.

Framöver kommer det offentliga Sverige att behöva ställa om och välja vilka myndigheter och vilka verksamheter som ska värnas. I en tid med coronavirus, ska vi prioritera en myndighet som Jämställdhetsmyndigheten med en budget på närmare 90 miljoner kronor? Eller Diskrimineringsombudsmannen, 126 miljoner kronor? Hur många respiratorer, skyddsmasker och testutrustning skulle det räcka till? Prioriteringar.

Oavsett vad vi i Sverige gör, om vi väljer att hålla stora delar av samhället öppet eller inte, kommer det bli stora konsekvenser av coronaviruset. Vi har bara precis börjat se dem.

Om våra partier vill göra något för att hjälpa företagare och löntagare, är det nu man ska göra det, och med full kraft. Inte om en månad när tusentals företag redan gått i konkurs.