Varför är Åkesson och Busch så arga? De har själva motionerat om att stödja kurder och fördöma Turkiet. Är de verkligen så arga för att de inte får byta ut en sosse mot en annan sosse? frågar sig Robert Mathiasson i veckans krönika.

Vad ska man egentligen säga om den gångna veckans så kallade regeringskris och misstroendeomröstningen om Morgan Johansson? Kanske kan man parafrasera Churchill: Aldrig förr, har så många politruker, haft så mycket att säga, om så litet.

Rent konkret handlade frågan om att byta ut en socialdemokrat mot någon annan socialdemokrat på posten som justitieminister. Och dessutom göra detta bara tre månader innan riksdagsvalet.

Läs även: Mathiasson: Sossarnas turk-kurdiska soppa blev ett säkerhetshot mot Sverige

Med tanke på att Morgan Johanssons vara eller icke-vara på ministerposten under dessa tre månader knappast skulle spela någon roll – varken för regeringen eller för oppositionen och ännu mindre för svenska folket – är det svårt att förstå den upprördhet som omgett denna icke-fråga.

Socialdemokraterna är mäkta upprörda över att Sverigedemokraterna använder riksdagens möjlighet att väcka misstroendeomröstningar i förhållande till regeringen.

Men problemet är knappast att riksdagen har blivit allt för mäktig i förhållande till regeringsmakten, utan precis tvärtom. Allt som oftast är riksdagen endast en transportsträcka för att formellt rösta igenom beslut som redan fattats bakom lyckta dörrar i överenskommelser mellan partierna eller som beslutats på överstatlig nivå, högt över huvudet på det svenska folkvalda parlamentet.

Riksdagsdebatterna är som regel meningslösa ordfäktningar inför en folktom sal, där partierna piskat dit exakt så många ledamöter som behövs för att formellt rösta igenom det på förhand fattade beslutet.

Detta är det demokratiska problemet, inte att Sverigedemokraterna eller någon annan använder de verktyg som finns för att utkräva ansvar från regeringen inför riksdagen. Även om det i det här fallet endast hade inneburit att en sosse byttes ut mot en annan.

Ebba Busch är mest upprörd över att en så kallad politisk vilde har ett avgörande inflytande genom sin vågmästarroll.

Enligt Buschs logik skulle man kunna tro att det i den svenska grundlagen står att ”all makt skall utgå från partierna”. Men hon borde veta att de som väljs till riksdagen väljs på personliga mandat och att deras ansvar är i relation till väljarna, inte till partierna.

En gång i urtiden var tanken att partierna skulle vara folkligt förankrade och utgöra medborgarnas organiserade makt i statens högsta organ, det folkvalda parlamentet. Sedan gjorde partierna sig oberoende av medborgarna genom att helt enkelt bestämma att de ska finansieras via skattsedeln.

Partierna blev valapparater – där riksdagspartierna även lagt över en hel del av det praktiska och ekonomiska valarbetet på staten – och folkrepresentanterna i riksdagen har förvandlats till ett antal flockar väldresserade ja-sägare som lydigt följer den egna gruppledarens partipiska som helt och fullt lyder under partiernas allt maktfullkomligare partiledningar.

Partiledningarna – eller kanske snarare företagsledningarna i AB Partiet – tänker i sin tur valtaktiskt på hur de ska vinna så många mandat som möjligt. Antalet miljoner de kan plocka ut från skattkistan är nämligen beroende på detta mandatantal. Och eftersom i princip hela partikadern är anställd inom den parti-statliga apparaten står goda inkomster och karriärmöjligheter för hela kadern på spel.

Trycket inom den egna topptyngda partiapparaten för att inte göra några utspel som riskerar de egna karriärerna ska inte underskattas som en självverkande kraft. Och att vinna regeringsmakten öppnar upp enorma möjligheter för denna karriärskader, som nu även ska bemanna en svällande apparat av kanslier och departement. Föga förvånande är det som regel tyst inom de egna riksdagsgrupperna när partiledningarna vänder på femöringar i frågor och ställningstaganden som går på tvärs med den egna partilinjen eller de vallöften som utfärdats.

Det demokratiska problemet är inte att det finns två ”politiska vildar” i riksdagen – Roger Richthoff och Amineh Kakabaveh. Problemet är att det finns alldeles för få riksdagsledamöter som uppfattar sig stå ansvariga inför väljarna och den egna övertygelsen.

De politiska utspelen från partierna får allt mer karaktären av reklamkampanjer. Konsten på den politiska marknaden är att samtidigt som man ska lägga sig så nära som möjligt intill sina konkurrenter om de konsumerande väljarna – för att inte riskera att sticka ut och skrämma bort marginalkonsumenter – så ska man samtidigt slå så mycket man kan på stora pr-trumman varje gång man ser en möjlighet att framhäva det egna varumärket.

Det är därför Jimmie Åkesson tävlar med Ebba Busch om vem som kan vara argast över att inte få byta ut en sosseminister mot en annan. Båda visar samtidigt upp ett skolboksexempel på det guldfiskminne som är nödvändigt hos den politiker som gjort taktiken till sin politiska ideologi.

Läs även: Mathiasson: Stoppa förnedringen – dra tillbaka Nato-ansökan

Åkesson är nämligen argast – inte för att Morgan Johansson sitter kvar – utanför för att beslutet försvårar Sveriges medlemskap i Nato, genom att Socialdemokraternas löften till Kakabaveh om stöd till kurderna retar upp sultanen Erdoğan i Ankara.

Nu vet alla att Åkesson egentligen inte är någon varm anhängare av Natomedlemskap. Han gjorde främst denna vändning för att öka möjligheterna att få sitta i en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna efter valet.

Det som färre vet – och som Åkesson även glömmer att berätta – är att hans eget parti så sent som 2017 motionerade till riksdagen om att Sverige ska stödja kurderna, fördöma Turkiet och att Sverige ska verka för ökad självständighet för de kurdiska områden som ligger på turkiskt territorium.

Dessvärre har jag ännu inte sett någon journalist fråga Åkesson vari sossarnas avtal med Kakabaveh skiljer sig från det som hans eget parti motionerade om 2017. Den frågan har inte heller riktats till Ebba Busch vars parti lade en snarlik motion bara något år tidigare. Och så sent som förra året motionerade KD i riksdagen att svenska regeringen på ett tydligare sätt måste arbeta mot ”Turkiets allt aggressivare ageranden”.

Åkesson och Busch är alltså jätte-super-mega-arga för att de inte fick byta en sosse mot en annan sosse och att detta förhindrades genom en överenskommelse om att göra sådant som deras egna partier har motionerat om till riksdagen.

Huruvida denna pr-kampanj inför valet lockar fler konsumenter till valurnorna, vågar jag inte uttala mig om. Kanske känner många som jag och som bonden som rakade grisen: Mycket skrik för lite ull.

Läs även: Mathiasson: Botade Putin oss från Covid?