LEDARE Expressens ansvarige utgivare Thomas Mattsson är i nytt blåsväder efter att det står klart att pensionären Jim Olsson i Göteborg försöker få en publicering i Expressen prövad för förtal i domstol. Det är en lång story där Mattsson tyvärr inte visat gott omdöme i rollen som utgivare för en av Sveriges största tidningar.

Det finns en allmän princip hos anständiga medier som på enkel svenska handlar om att inte sparka nedåt. Generellt anses det att makthavare ska granskas, det kan vara en kommunpolitiker, en chef på ett större företag eller en allmänt känd debattör. Det är inte alltid självklart var gränser går, även statsministern själv har rätt till ett privatliv och allt lämpar sig inte att publicera.

Likaså kommer du inte undan med vad som helst för att du är en privatperson.

Men likväl, dess mindre makt en person kan anses ha – dess högre krav bör man ställa på en publicering. En självklar fråga är om något verkligen är av allmänintresse. Ämnet är högaktuellt med anledning av att Expressens chefredaktör blivit föremål för ett åtal med anledning av att de publicerade en artikel i slutet på 2013 där docent Jim Olsson i Göteborg fick schavottera som en näthatare.

Jag menar att tidningen Expressen gick över gränsen med råge när de besökte Olsson med en videokamera för att konfrontera honom om vad han skrivit i skydd av anonymitet på kommentarsfält på internet. De mest anmärkningsvärda citat Expressen från början menade att Olsson har skrivit visade sig vara falska. Trots detta väljer Expressen att rätta artikeln, som varit fritt tillgänglig på internet, först när Olsson lämnat in ärendet för ett enskilt åtal nästan två år senare.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kommenterar det hela och lyfter fram exempel där Olsson gett uttryck för färgstarka åsikter om muslimer, förre statsminister Fredrik Reinfeldt, om Moderaterna och om journalistkåren. Men vem är Jim Olsson? Är han en känd debattör? Är han folkvald politiker? Är han en människa med makt? Nej. Det är en gubbe på drygt 60 år som är orolig över samhällsutvecklingen.

Samma oro som Olsson i grunden ger uttryck för går att läsa på Expressens ledarsidor numera. Skillnaden är mer av semantisk karaktär, hur man uttrycker sig och vilka ord man väljer att använda. Men uppfattningen om verkligheten – det som skapar den där oron som Olsson ville uttrycka – den delar han helt klart med Expressens egna proffstyckare.

I samband med att det stod klart att Olsson driver ett åtal mot Mattson kommenterar den senare det hela på sin blogg. Där konstaterar Mattsson vad Olsson minsann har skrivit och att han, trots allt, inte är helt fri från klander.

Till stöd för sin publicering poängterar Mattson att Olsson varit fräck nog att kritisera makten. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt fick epitet som ”psykopat” och partiet Moderaterna beskrevs som ”Hitlers hantlangare”. Olsson hade även kallat en journalist för ”idiot”. Det är i huvudsak på den nivån som Mattson numera understryker att publiceringen ändå, trots allt, var i sin ordning.

Man kan fråga sig åt vilket håll Mattson sparkar när han granskar en pensionär som varit kritisk mot dåvarande statsminister.

Vidare poängterar Mattson att Olsson använt begrepp som ”obehövda muslimer”, att ”självklart strömmar det bedragare till Sverige”, att muslimer är ”potentiella utpressare, kravmaskiner och allmänt besvärliga”. Dessa formuleringar hade helt klart varit besvärliga och till klander för vilken politiker eller makthavare som helst.

Men Olsson är ingen makthavare. Han har inga offentliga politiska uppdrag och han är heller inte en känd debattör. Olsson är en pensionär i Göteborg. Ovanpå allt har han valt att skriva under pseudonym, han vill alltså kunna ge uttryck för vad han känner, tänker och tycker i skydd av anonymitet. Rätten att få vara anonym, alltså att freda den personliga integriteten, är en mycket central princip för de som tror på ett fritt och liberalt samhälle.

Ett exempel på undantagsfall, där anonymitet kan behöva röjas, är om den anonyme på goda grunder kan anses utgöra en fara för någon annan. Det var också så Expressen först försökte måla ut Olsson – som någon som tycker att man ska ta till militär mot invandring. Men de citaten var alltså falska, något som Expressen några dagar efter publicering också medgav i en liten notis som få människor har sett.

Ett annat påstående från Olsson, som Mattsson poängterar, är citatet att ”terroristerna är invandrade islamister och kriminella”. Här undrar jag vad Mattson egentligen försöker säga. Är det inte den beskrivningen vi får, bland annat i tidningen Expressen, av just återvändande jihadister? Kanske borde Mattsson hänga ut SÄPO som näthatare, jag vill minnas att jag hört liknande andemening när de beskriver vilka som utgör riskgrupp för att rekryteras till så kallade terror-resor.

Nu är alltså ärendet föremål för åtal, efter att människor samlat in över en halv miljon kronor för att de vill se saken bli prövad rättsligt. Det är en rejäl summa pengar och det visar att det finns ett brett allmänt intresse i att saken blir juridiskt utredd.

Av just dessa anledningar borde Mattsson för länge sedan förstått att det vore tusen gånger snyggare att ta ett steg tillbaka. Att publicera en öppen ursäkt, kanske att under mer trevliga former låta Olsson få lägga ut sin sida av texten och förklara varför han är orolig över samhällsutvecklingen. Så som normal journalistik fungerar.

Istället försöker Mattson i efterhand rättfärdiga det hela. Det är inte snyggt. Det liknar sättet Avpixlat arbetar på, när de trampar i klaveret har jag sett dem göra likadant. Försöka gripa efter halmstrån och rättfärdiga, att det nog ändå var motiverat att hänga ut en person med namn och bild trots att ingen vet om hen är skyldig till vad det nu kan vara.

Och precis som jag ibland oförtjänt får klä skott för vad som skrivs på sajter som Avpixlat, får andra tidningar lida för vad Expressen gör. Det var inte så längesedan som Aftonbladet gjorde en liknande granskning – de knackade på hos en folkvald miljöpartist i Landskrona och konfronterade denne med vad han skrivit anonymt på Flashback.

Och här finns en skillnad – det var en folkvald politiker. Men, folk ifrågasatte och reagerade instinktivt som om det var en upprepning på det som hände med Jim Olsson. Indirekt spiller alltså Expressens övertramp över på andra redaktioner.

Nu vill Olsson ha rätt i sak för de felaktiga citat som målade ut honom som högst klandervärd. Samtidigt har det gått prestige i frågan och Thomas Mattsson försöker i efterhand finna stöd till att den ursprungliga och felaktiga publiceringen trots allt var befogad.

Som krydda på moset förefaller Mattsson fortsätta med taktiken om att anfall är bästa försvar. Han ska även ha gett en gliring mot Olssons juridiska ombud, advokaten Sargon De Basso, och insinuerat på sin blogg hos Expressen att De Basso är någon sorts nazistsympatisör. Precis som med den ursprungliga artikeln om Olsson, fick Mattson skriva om texten i efterhand och stryka de insinuanta raderna om De Basso.

Det börjar likna Avpixlat det här.