DANMARK Att kvinnor måste tänka på vad de äter under graviditeten är allmänt känt, men nya rön visar att mannen i sin tur borde tänka på sin diet innan han väljer att sprida sina gener vidare, så att säga.

Att fetma ofta går i arv är ingen nyhet, och hittills har forskarvärlden antagit att det varit genetiskt, och därmed inte gått att göra något åt, men en studie genomförd av professor Romain Barrès vid Köpenhamns universitet visar att det är mer komplicerat än så. Det handlar inte bara om genetik, utan om epigenetik. Om detta rapporteras i tidskriften Cell Metabolism.

Det är lätt att tro att en människas DNA är oföränderligt, och i grund och botten stämmer detta. Två muskelbyggande föräldrar ger inte upphov till starkare barn, eftersom träning inte påverkar generna som sprids vidare. Men samtidigt vet vi sedan några år tillbaka att exempelvis stressade hönor ger upphov till stressade kycklingar. Det är här epigenetiken kommer in.

DNA-sekvensen innehåller oerhört mycket information – mycket av det är dessutom så kallat skräp-DNA som inte tycks fylla någon funktion – och det är välkänt att olika gener kan aktiveras eller avaktiveras beroende på faktorer utanför själva arvsmassan. Dessa faktorer kan vara exempelvis ålder, kemikalier och diet. Och om denna påverkan sker i könscellerna kommer eventuell avkomma att påverkas på samma sätt.

Vad Romain Barrès har gjort är att studera sperman från feta respektive smala män. Han och hans team upptäckte att det förekom epigenetiska skillnader som påverkade gener som bland annat styrde kontroll av aptiten, vilket kan vara en förklaring till varför feta fäder ger upphov till feta barn.

Barrès teori om vad detta beror på är att det har varit en evolutionär fördel att ha hungriga barn när tiderna varit goda och det funnits gott om mat. Han påpekar att det är först nyligen som fetma inte har varit en fördel. Förmågan att lagra stora mängder energi har fram tills bara någon generation sedan varit behjälplig för att motstå infektioner och klara av svältperioder.