STOCKHOLM Författaren och debattören Dan Korn höll föreläsning under tisdagskvällen i ABF-huset i centrala Stockholm med anledning av hans nya bok ”Rasister det är vi allihopa”. – Sen finns det också det här som jag också beskriver i boken, det här omvända, att hata vita män. Det får man lov att säga och sätta upp stora affischer om. Det får Åsa Romson stå och säga i Almedalen att den vita mannen är den värsta faran, säger Korn till Nyheter Idag.

I ett fullsatt rum på ABF-huset berättade författaren och debattören Dan Korn om sin nya bok ”Rasister är vi allihopa”. Där gör han upp med många föreställningar om vad som idag kallas rasism i den offentliga debatten, med bland annat udden riktad mot vad som i dagligt tal kallas ”identitetsvänstern”. Begrepp som ”rasifiering” är han frågande till och han menar även att Sveriges historia med det rasbiologiska institutet, som en del av det svenska folkhemmet, är starkt överdriven.

Nyheter Idag passade under onsdagsmorgonen på att tala med Dan Korn över telefon där han berättar lite närmare hur han ser på debatten om rasism, men även vad han tar upp i sin nya bok.

– Boken handlar om de här ideliga påståenden om att vi är så rasistiska i Sverige, fast enligt opinionsundersökningar tillhör vi världens minst rasistiska länder. Det är därför boken har en ironisk titel, men folk har uppfattat det tvärtom har jag sett i efterhand. Men sånt kan man aldrig gardera sig mot, säger Korn.

– En sak jag vill poängtera är att det finns en gammal vanlig uppfattning, det finns ett kapitel som handlar om det rasbiologiska institutet, tvångssteriliseringar och det här, och det var ju verkligen rasism av det värsta slaget. Men det hade betydligt mindre inflytande på samhället än vad som påstås. Tidigare pratade man aldrig om det, men de sista tjugo åren har det skrivits mängder av böcker om detta och där framställs det som om det var något som genomsyrade hela samhället, men det gjorde det aldrig.

Korn har en teori om varför Sverige historia med rasbiologiskt institut har fått sådan uppmärksamhet. Han menar att det ligger någon sorts anda om att svensken måste botgöra sig och som ett led i det lägger stor skuld på sig själv i frågor om rasism.

– Jag skrev en artikel om detta i Dagens samhälle för knappt ett år sen, tror jag det var. Där var en del reaktioner, särskilt på Twitter, där folk sa att nu får vi börja om från början för att svenskens uppblåsta självsyn måste tryckas ner. Det finns en uppfattning om att vi blir godare människor om vi ständigt skäms, om vi tror att det alltid måste finnas något negativt, någon sorts botgöringsanda och att vi då skulle bli bättre människor om vi hela tiden skäms.

– Jag hävdar att det är precis tvärtom, vi måste ha lite gott självförtroende istället, det leder till att vi blir bättre människor istället.

Finns det något i samhället som du anser är rasism?

– Givetvis finns det människor som drabbas av verklig rasism, det är viktigt att man inte bagatelliserar det. Den är kanske mycket mindre än vad många tror. Sen finns det också det här som jag också beskriver i boken, det här omvända, att hata vita män. Det får man lov att säga och sätta upp stora affischer om. Det får Åsa Romson stå och säga i Almedalen att den vita mannen är den värsta faran.

– Att säga det är lika rasistiskt som att säga motsatsen. Men det anses lite finare. Mycket av dagens rasism klär sig i antirasismens dygdesamma mantel.

Känner du att du är träffad av det här, alltså att du ser dig som en vit man?

– Ja det gör jag ju. Det gör jag. Jag skulle kunna inta vilken ställning jag vill i det avseendet. Det är det här tjatet där man pratar om rasifiering och sånt, där räknar man med judar också som rasifierade. Men det är ju bara på pappret, i praktiken är det ju inte så.

Men samtidigt berättar Korn att det inte alltid är helt enkelt att avfärda alla resonemang som är kopplade till debatten om ”rasifiering”. Något som uppmärksammats på senare tid är vad som kallas ”kulturell appropriering” och där kan det finnas saker som kan vara värt att fundera på. Men trots det menar Korn att debatten förefaller ha spårat ur.

– Efter träffen pratade jag med Eli Göndör om de här ideerna med kulturell appropriering och han menade att min liknelse inte håller därför att man ser detta som att den med högre maktposition klär ut sig till den förtryckte, att det är där som skon klämmer. Men när någon klär ut sig för att se ut som jag gör, då är det för att vi ses som en högre maktposition och då funkar inte resonemanget. Att då kan man bjuda på det.

– I den tanken ligger det givetvis en del, det ska man inte helt förneka. Men samtidigt det här resonemanget där man skriver på gravallvarliga Facebooksidor och frågar om det är rätt att bära flätor för att det enbart skulle vara för afrikaner och sådana där saker, det blir någon sorts bakvänd rasism av det. När SVT går ut och efterlyser journalister som ska vara rasifierade som afrikaner. Jag tar även upp det i boken med rättviseförmedlingen, att så kallade rasifierade ska kvoteras in på olika poster.

Istället för att lägga tonvikt på människors ”rasifiering”, vilket i dagligt tal kan beskrivas som en modern variant av ”rastillhörighet”, menar Korn att allmänna politiska områden som rätten till utbildning är rätt väg att lägga fokus på.

– Men jag skriver också där att givetvis ska man inte helt bortse ifrån att när de tar fram sina siffror och börja räkna på folk, så finns det ett påfallande överslag av vissa människor. Det skulle kunna vara nyttigt med mer mångfald, det kan ligga något i det resonemanget, men det uppnår man inte genom att säga att nu kräver vi vår rätt och nu ska vi kvoteras in. Det uppnår man genom att se till att alla människor i vårt land, oavsett bakgrund, får samma möjligheter till utbildning. Det kan ta ett tag innan det är genomfört i praktiken, men det måste vara där man börjar. Man börjar inte med att stämpla folk efter utseende, det är där skon klämmer.

Har du någon gång blivit anklagad för att vara rasist?

– Nej. Nej det har jag lyckats undvika, skrattar Korn i telefonen.

I höstas hade vi det här integrationsjippot ”Sverige Tillsammans” och sen har det svängt att nu ska vi stänga gränserna. Nu är det en börda istället, det som för några månader sedan var en tillgång. En del är oroliga att det här kan spä på mer rasism, ser du någon risk att den politiska omsvängningen kan ge en sådan effekt?

– Nej, det tror jag inte. Jag tror att det är nyttigt att vi kallar en spade för en spade. Jag skrev om det när den här värsta stämningen var i början på hösten, hos SVT Opinion. Bland annat hade Angela Merkel gått ut och sagt att vi skulle vara mer mottagande mot flyktingar och liknande. Då skrev jag att för det första är det meningslöst att prata om att det går så bra och att det är lönsamt. Nej, när det handlar om människor på flykt handlar det om barmhärtighet och ingenting annat. Då behöver du inte komma med några nyttoargument för det.

– Å andra sidan måste man inse att det finns en begränsning och därför tog jag upp Angela Merkels sak att hon totalt stängde gränserna för folk från Balkan, för att kunna ta emot de som vi verkligen behövde ha förbarmande för i den situationen. Texten fick stor spridning och berömmelse, men jag tror inte folk läste vad jag skrev. De trodde att nu har Dan Korn anslutning sig till alla som tycker vi ska ha öppna gränser, men det var inte alls det jag skrev. Givetvis har vi ett ansvar att hjälpa människor i nöd, självklart, men samtidigt måste vi inse vår egen begränsning och då får vi koncentrera hjälpen dit där den bäst behövs. Hade vi gjort det då hade vi inte varit i samma kaos-situation som vi blev några månader senare, hade vi varit mer försiktiga hade vi inte haft det här kaoset idag.

Men nu under hösten och vintern, folk bränner ner flyktingförläggningar och det är en jättestark polarisering i samhället, vi kan inte se någon fara att det kommer dyka upp tendenser om mer rasism eller krav på ett mer auktoritärt samhälle? Många har varit oroliga över att vi ser en återupprepning på vad som hände i Europa i början på förra århundradet?

– Det är absolut så, det är alldeles uppenbart så. Det beror på två olika saker. Den ena saken är att man ser det som händer som något som sker över huvudet på folk. Det har talats om i flera år, den här norske författaren Asle Toje, han har sagt i flera år att politiker är lomhörda idag för den folkliga opinionen. Lomhörda är inte ett tillräckligt starkt ord. Stendöva tycker jag beskriver verkligheten bättre.

– Det är det ena. Det med flyktingförläggningar som brinner är en upprepning av det som hände på 90-talet. Det är totalt oförsvarsbart naturligtvis. Men man kan se i kombination med ett styre av landet som är så pass vagt och att det går så totalt emot folkopinionen, så kan man förvänta sig att sådana saker händer. Det är inte det samma som att säga att det är bra att det händer, men det kommer som ett brev på posten, tyvärr.

Du menar att det finns väldigt lite av det här som är riktig rasism i samhället. Men om det är så, varför pratar så många ideligen om att det är så mycket rasism hela tiden?

– Därför att det inte är socialt accepterat, man klassar ut sig själv när man pratar på det viset. Om man befinner sig i ett land där det är socialt accepterat att spotta på gatan, då är det ingen som uppmärksammar att folk gör det. Men om man befinner sig där det inte är socialt accepterat, blir det väldigt uppmärksammat när någon någongång gör det.

– Det som för några årtionden tillbaka i tiden var en del av politiken i USA är idag någonting som är nästan en slags kuriositet, att folk uttalar sig grovt rasistiskt. Det får en väldig uppmärksamhet, det ses nästan som en slags fossil från förr.

Boken med titel ”Rasister det är vi allihopa” kan köpas ges ut på Carlsson bokförlag, här kan du beställa ett exemplar.