Stefan Löfvens regering har i åratal försökt smita från att ta ansvar för Sveriges migrationspolitik genom att med vaga, svepande formuleringar hänvisa till EU.  Till skillnad från sitt systerparti i Danmark har Löfven och de svenska Socialdemokraterna konsekvent undvikit att formulera en hållbar migrationspolitik. I stället blandar man godhetssignalerande med meningslösa symbolåtgärder, skriver Christian Sonesson och Henrik Sundström, Moderaterna. 

I förra veckan beslöt regeringen återigen om att förlänga gränskontrollerna mot Danmark. Som skäl för detta angavs bland annat att EU:s yttre gränskontroller inte fungerar som de ska.

Det är i och för sig sant. Åtminstone när det gäller Sverige, som har Europas sämsta yttre gränskontroller, enligt en rapport som regeringen valde att hemligstämpla inför valet.

Människomuggling via flyg med ett äkta lånat eller köpt pass, eller köpt äkta visum, är och har varit huvudvägen för att ta sig olagligt in i Sverige. En anonym gränspolis kallade bevakningen mot yttre gräns för en ”Kalle Anka-verksamhet”. Chefen för gränspolisen menar att det kommer att ta runt fem år att åtgärda alla brister.

Frågan är dock i vilken mån detta betyder att Sverige behöver gränskontroller mot Danmark. Dessa kontroller har i mångt och mycket satt integrationen i Öresundsregionen på paus, och det drabbar såväl företag som det dagliga livet för hundratusentals människor.

Det kommer att krävas många år av hårt politiskt arbete i EU för att vända denna utveckling. Vägarna framåt är huvudsakligen två; först måste vi göra som de danska socialdemokraterna föreslår, att helt upphäva möjligheten att spontant söka asyl i EU för utomeuropéer, och istället hänvisa samtliga asylsökande till asylcenter utanför EU:s gränser.

Den andra vägen framåt är att återföra hela ansvaret för migrationspolitiken till den nationella nivån, och ge upp drömmen om tvångsvis fördelning av migranter inom unionen.

Under alltför många år har svenska politiker kunnat smita från sitt ansvar genom svepande hänvisningar till överenskommelser i EU som alltid påstås vara nära, och som magiskt kommer att lösa alla problem. Sanningen är att EU aldrig kommer att kunna enas om ett fungerande gemensamt asylsystem. Tvärtom är den politiska sprängkraften i migrationsfrågorna såpass stark, att hårdare försök kan leda till att ännu fler länder lämnar unionen. Migrationspolitiken är således på flera sätt en ödesfråga för unionens framtid.

I Danmark har debatten på detta område kommit långt. Där den svenska diskussionen inte ens lyckas lyfta ur känsloträsket, finns i Köpenhamn redan en bred politisk enighet om skarpa förslag för internationella asylreformer. Vi har väldigt mycket att vinna på en tätare allians med danska regeringsföreträdare och parlamentariker i EU.

Problemet med gränskontrollerna i Öresundsregionen hade också kunnat lösas, om bara viljan hade funnits i Stockholm. Danmark har redan gränskontroller mot Tyskland. Sverige och Danmark skulle kunna samarbeta kring dessa, och därmed kunna få tillbaka den sömlösa Öresundsregion som betytt så mycket för såväl Sydsverige som Danmark.

Tyvärr verkar dock intresset hos vår regering i Stockholm snarare vara inriktat på meningslösa symbolåtgärder och därmed kanske överleva nästa val, än att på riktigt ta itu med problemen.