I USA har det Demokratiska partiet blivit ett radikalt, kulturmarxistiskt parti som ursäktar upplopp. Oavsett om Joe Biden själv är centrist har han blivit en trojansk häst för den radikala delen av sitt parti och hans vicepresidentskandidat Kamala Harris ligger långt ut till vänster. Svensk höger bör därför inte tveka om vilket parti man ska stödja i presidentvalet, skriver företrädare för Konservativa Förbundet.

Med enbart ett fåtal veckor kvar till att valurnorna stänger börjar det nalkas amerikanskt presidentval. En global pandemi, upplopp och radikala sakpolitiska förslag färgar den pågående valrörelsen; samtidigt är anklagelserna parterna emellan och de grundläggande konfliktlinjerna mer eller mindre desamma som 2016.

När USA nu röstar aktualiseras återigen frågan kring hur svenska konservativa ska ställa sig: bör man stödja en republikansk eller demokratisk presidentkandidat? För oss är svaret självklart, men för vissa “konservativa” i Sverige verkar det inte vara lika givet.

Den svenska högerns påtagliga vankelmod väcker flera frågor, men en av dem hoppar ur sängen särskilt snabbt – varför tvekar konservativa inför att ta ställning mot ett uppenbart vänsterliberalt parti?

Konservativa partier samarbetar idag i flera internationella fora för att utbyta erfarenheter, utöka våra nätverk och värna gemensamma politiska intressen. Organisationerna som ingår i dessa sammanhang är självklart inte identiska i värderingar. De driver alla sin egen politik, utifrån sina egna kulturella och historiska förutsättningar.

Vad som emellertid förenar dessa organisationer är vissa grundläggande konservativa ståndpunkter som sällan går att finna hos den politiska vänstern. Bland dessa kan nämnas alltifrån försvar av lag och ordning till respekt för medborgarnas skattepengar; värnandet av suveräna stater och tanken om att makten inte bör centraliseras mer än nödvändigt.

Mest fundamental är dock det naturliga motståndet alla konservativa känner mot samhällsomstörtande förändringar. Medborgarna ska aldrig behandlas som labbråttor av radikala teoretiker.

Ett vanligt misstag som görs såväl i Sverige som i USA är att Biden skulle vara någon slags ”centrist” som kommer att föra vidare Obamas arv. Oavsett vad Biden själv tycker agerar han emellertid i praktiken som en trojansk häst för identitetspolitiska radikaler inom sitt eget parti.

Ett bra exempel är Alexandra Ocasio Cortez, som blivit utsedd till att hantera Bidens klimatpolitik. Detta är samma Alexandra Ocasio Cortez som föreslår det verklighetsfrämmande “Green New Deal” där USA kommer att lägga mellan 53 och 94 biljoner dollar över tio år (motsvarande mellan 25 och 50 procent av landets BNP per år) på ineffektiv, klassisk Miljöpartiet-politik.

Att svenska moderater, som vanligtvis är kritiska mot en utopisk syn på miljöpolitiken, i detta fall inte ens höjer på ögonbrynen är anmärkningsvärt. Hur denna radikala miljöpolitik skulle påverka USA:s internationella åtaganden är av stor vikt. Det är denna typ av oförutsägbara och ogenomtänka förslag som svenska konservativa de facto ställer sig bakom när de förbehållslöst stödjer Biden och Demokraterna.

Direkt avgörande är dock Demokraternas extrema identitetspolitik. Ingen kan ha missat den enorma våg av upplopp som skakat USA under sommaren och spillt över till vårt eget land. Biden är snart 80 år, och kan mycket väl av det ena eller andra skälet komma att lämna över posten till sin vice president.

Vad skulle en “President Harris” – samma Kamala Harris som i en intervju med Stephen Colbert sagt att upploppen “inte kommer att avstanna, och inte heller bör avstanna ens efter valet” – betyda för Sverige och konservativa värden? Hur ska vi kunna bekämpa identitetspolitiska strömningar på hemmaplan, om vi inte ens vågar angripa dem i utlandet?

Trump är en på många sätt föga statsmannamässig figur – men dessa ytliga skavanker måste rimligen ställas mot de djupare ideologiska bristerna hos hans motståndare. Om svenska konservativa ska bygga globala samarbeten som hjälper oss att globalt motarbeta vänsterliberalismens excesser och värna konservativa grundvärderingar, så ter det sig som närmast absurt att hoppas på en demokratisk valseger.

Demokraterna har blivit ett radikalt, kulturmarxistiskt influerat och rent ut sagt skadligt parti.

Om valet står mellan en sådan rörelse och republikanerna, ja, då är valet enkelt, och vi i Konservativa Förbundet har följdriktigt nyligen ingått ett samarbete med New York Young Republican Club; den äldsta och största lokalföreningen i republikanernas ungdomsförbund. Förhoppningsvis kan det hjälpa andra svenska konservativa att begripa vilka våra verkliga vänner är.