Efter det tragiska fallet med 3-åriga ”Lilla hjärtat” som dog efter att mot Socialtjänstens rekommendationer ha ryckts upp från sin fosterfamilj och återförenats med sina missbrukande biologiska föräldrar har många röster höjts för att regler och lagar skall förändras så att detta aldrig skall kunna inträffa igen. Men det är inte fullt så enkelt, menar debattören Tove Karlsson.

Den här debattartikeln är ett svar på SD: Socialdemokraterna misslyckas med att ge våra barn en trygg uppväxt

Ungefär 6 procent av alla barn i Sverige hinner bli omhändertagna av socialtjänsten innan de fyller 18 år. Otvetydigt räddar det livet på några av dem. Andra dör tvärtom av det. Fallet med Lilla Hjärtat är en tragedi, men det är inte unikt.

För ett par år sedan dog en en ettåring efter att ha lämnats oövervakad på ett skötbord och trillat ned. En förälder dömdes för vållande till annans död, samma brott som Lilla Hjärtats föräldrar står anklagade för. Det som skiljer är att det inte var ettåringens biologiska föräldrar som lät honom trilla ned från ett skötbord, utan hans fosterföräldrar, eftersom han var omhändertagen av socialtjänsten.

Ett enskilt tragiskt fall bevisar förstås ingenting, men faktum är fosterhem inte är någon anmärkningsvärt säker plats för barn. Tvärtom visar en undersökning att barn som omhändertas före tonåren och växer upp i fosterhem löper 54 procent högre risk att dö innan sin 18-årsdag än barn som växer upp hos sina biologiska föräldrar. Det finns förstås fler exempel. En 15-årig pojke blev ihjälbiten av sin fostermammas kamphund; en 14-årig flicka tog livet av sig efter att ha placerats på 33 olika institutioner, och en 13-årig flicka efter att ha isolerats i ett rum i nio månader. 15-åriga Donia Hassan dog i lunginflammation i sin säng i ett fosterhem eftersom hon inte fick vård.

Jag nämner inte dessa fall för att förminska tragedin med Lilla Hjärtat, eller för att försvara hennes missbrukande föräldrar. Jag nämner det för att Sverigedemokraternas representanter skriver: “Hur kan fallet gå upp i rätten, med inträffat utfall, mot socialtjänstens bedömning?”

Menar de att domstolar aldrig ska gå emot socialtjänstens bedömningar? Det är uppenbart att socialtjänstens omhändertaganden ibland räddar barn. Men ibland dödar de dem. Vilket det blir går inte att veta på förhand. Det enda vi vet är att det kommer att bli fel ibland. Åt båda hållen.

De sverigedemokratiska debattörerna skriver att föräldrarnas rättigheter var vad som tvingade Lilla Hjärtat att återanvända till sin biologiska familj. Så här i efterhand kan man konstatera att det var en grov felbedömning att låta henne återvända. Men det var inte föräldrarnas rätt till sitt barn som ledde till beslutet. Det var barnets rätt till sina föräldrar. En rätt som finns inskriven i både svensk lag och barnkonventionen. Den finns där av en anledning. Barn i familjehem löper inte bara 54 procents större risk att dö; samhällsvårdade barn har även dramatiskt sämre skolresultat än övriga barn, de drabbas oftare av psykisk ohälsa, de löper högre risk att hamna i narkotikamissbruk och de har sämre allmänhälsa än andra barn.

Det är så illa att svenska Unicef i en rapport konstaterat att det mycket väl kan vara så att det genomsnittliga fosterbarnet hade fått det bättre av att vara hos sina biologiska föräldrar.

En trolig anledning till att fosterbarn klarar sig så pass mycket sämre under uppväxten, är att de relativt sällan växer upp i en familj. Barnens placering kan sägas upp när som helst: av fosterfamiljen, av socialtjänsten eller av barnet om det rymmer sin väg. De flesta fosterbarn som placeras i låg ålder växer inte upp i en familj, utan i flera olika. I en stor andel av fallen är det familjehemmet som säger upp placeringen, det vill säga, i klarspråk, slänger ut fosterbarnet.

Kanske får fosterfamiljer för lite betalt. Eller så är det mycket svårt att betala människor för att bry sig lika mycket om andras barn som om sina egna.

Allt detta är välkänt för alla som är insatta i socialt arbete. Därför betonar socialtjänstlagen åtminstone i teorin att socialtjänsten ska försöka hjälpa familjer innan den placerar barn. I praktiken är det ofta svårt att förmå familjer att ta emot hjälp. Detta var också i fallet med Lilla Hjärtats familj. Familjen fick sitt barn tvångsomhändertaget redan på BB. Det kan mycket väl ha funnits goda skäl till det, men det är inte förvånande om de efter det såg socialtjänsten som sin fiende. När domstolen helt oväntat gav dem deras barn tillbaka, var de inte särskilt intresserade av att samarbeta med den myndighet som tidigare hade tagit deras barn ifrån dem.

Det är svårt att säga något om ett enskilt fall täckt av sekretess. Men rent generellt kan risker för barn i Lilla Hjärtats situation minskas om socialtjänsten har en god relation till familjer med sociala problem.

Olika kommuner arbetar med socialt utsatta barn på olika sätt. Vissa kommuner är väldigt samarbetsinriktade och omhändertar nästan inga barn alls. Andra kommuner omhändertar barn vid minsta tecken på problem inom familjen. Skillnaderna i hur många barn i övrigt lika kommuner omhändertar är helt enorma: vissa kommuner omhändertar upp till tio gånger större andel av alla barn än andra. Det finns alltså mycket olika sätt att arbeta med barnavårdsfrågor bara inom Sverige.

Som det är just nu vet vi inte ens om det är de samarbetsinriktade eller de tvingande kommunerna som är mest framgångsrika i sitt sociala arbete. Ingen har brytt sig om att följa upp hur det har gått för barnen i kommuner med helt olika strategier. Den sortens kunskap hade varit mycket betydelsefull för att verkligen förbättra barns situation. Överlag så är det kunskap och kompetens som saknas mer än någonting annat.

Vad vi behöver är inte ännu mer välmenande byråkrati och orealistiska nollvisioner. Vi behöver socialarbetare, forskare och politiker som tar dessa frågors komplexitet på allvar.