Ge dem ett helvete
LEDARE Gårdagens program Skavlan i SVT visade hur svensk politik och det offentliga samtalet ser ut i Sverige. Polariseringen, alltså klyftan, växer ännu lite till mellan det etablerade och vanligt folk. Det vi såg hos Skavlan var inte kritiska frågor mot en partiledare – det var ett illa dolt klassförakt.
Svensk mediedramaturgi utgår ifrån att identifiera vem som är svag, ta parti för den svage och sedan sparka uppåt. Det är ett relativt förhållningssätt och det är inte alltid heller konsekvent. Tänk om gårdagens Skavlan hade använt samma intervjuteknik och resonemang mot en muslim som kämpar för att bli en del i samhället och komma på fötter efter att ha flytt krig och elände.
– Hur många enskilda terrordåd krävs innan man kan anse att det är en del av muslimsk kultur?, hade Skavlan frågat den här invandraren.
Sedan hade Skavlan radat upp exempel på exempel på vad invandrare från mellanöstern ställt till med i Skandinavien. Här hade det inte varit små petitesser om att någon använt ordet ”parasit”, nej här hade vi fått en grundlig genomgång av dömda våldtäktsmän, personrån, bidragsfusk och gud vet vad. Hur mycket vår invandrare än försökt poängtera att han minsann tar avstånd från sådant beteende och själv tycker det är förkastligt, hade Skavlan gång på gång försökt kleta fast det där som andra gjort.
Om detta hade hänt i teve hade Skavlans karriär varit slut innan eftertexterna på talkshowen rullat in i bild. Nu ska förstås en partiledare tåla tuffa frågor och granskande journalister, det är trots allt en makthavare. Men det är också en människa som kan må dåligt, gå in i väggen, behöva återhämta sig och med tiden komma in i matchen igen. Här visade Skavlan något intressant.
Det går bra att sparka på den som ligger. Så länge man sparkar på rätt person.
Retoriken och resonemanget om invandraren kan vi hitta i kommentarfält hos Avpixlat. Där misstänkliggörs invandrare på löpande band. De ska minsann kollektivt stå till svars för vad som sker i samhället. Likheten är slående med Skavlan, han använder samma småsinta resonemang och retorik – fast han vänder den mot Jimmie Åkesson istället. Och Skavlan får beröm för sin insats i sociala medier – av andra journalister och medieprofiler.
Alla människor är lika mycket värda, säger de samtidigt som de hyllar en intervjuteknik som följer samma resonemang som Avpixlats kommentarfält. Sedan fortsätter de med att man måste visa hyckleriet hos Sverigedemokraterna och Åkesson. Det gör man tydligen genom att fråga en politiker varför han i ena änden sätter sig i opposition men samtidigt har en utsträckt hand för samarbete. Jag vet ingen annan oppositionspolitiker som skulle få den typen av frågor. Och det beror inte på att Åkesson snart är ensam oppositionsledare i riksdagen.
Det som sedan länge har hänt är att medier inte längre återger vad som händer. De har blivit en politisk spelare istället och ett slags nytt politiskt landskap tar form. Polariseringen sker inte längre mellan två tydliga politiska block, istället har vi fått vad som i folkmun kallas en ”sjuklöver” som tillsammans med medier utgör ett etablissemang. I motsats till detta har vi fått ett ständigt växande Sverigedemokraterna. Det är inte bara de andra partierna som SD står i opposition emot – det är mycket större än så.
När Skavlan går till attack mot Åkesson är det inte bara en partiledare han attackerar. Han går på hela Sveriges arbetarklass. De arga unga arbetslösa männen, skogshuggaren och undersköterskan som blev granskade som makthavare av Aftonbladet. Det är människor som identifierar sig med Åkesson, det är också de människorna som Skavlan gav sig på. Det är ett klassförakt vi ser.
Allt talar just nu för att Sverigedemokraterna kommer ge etablissemanget ett helvete. Det kommer inte bara bli än större problem för partierna som ingår i Decemberöverrenskommelsen, det kommer bli än mer problem för medieprofiler som Skavlan. Det mediala tolkningsföreträdet är redan utmanat och alternativa scener växer, inte minst på internet. Den offentliga debatten flyttar steg för steg bort från de gamla mediehusen och in på arenor med ett betydligt friare förhållningssätt till nyhetsbevakning och journalistik.
Det vi ser är ett etablissemang som håller på att spricka. De har fått ett rent helvete, tacka Sverigedemokraterna för det.
Och det, det är en mediedramaturgi jag gillar.