STORBRITANNIEN Kan man leta intelligent liv i rymden genom att söka efter megastrukturer i omloppsbana runt andra stjärnor, storskalig gruvdrift i asteroidbälten eller genom att söka spår efter civilisationer som förintat sig själva? Ja, varför inte? tycker astrofysikern Duncan Forgan som just nu är aktuell med en ny vetenskaplig artikel.

I nästa nummer av International Journal of Astrobiology publiceras en artikel som Duncan, som är verksam vid University of St Andrews i Storbritannien, författat tillsammans med tre andra forskare och som handlar om arbetet med att försöka hitta liv i universum. I artikeln har forskarna studerat det som kallas en galax beboeliga zon, det vill säga de delar av en galax där förutsättningarna för liv är som störst.

På sin blogg utvecklar Duncan sitt resonemang mer i detalj och förklarar att det är en ganska krånglig process att försöka räkna ut var i en galax det finns stor chans att hitta liv.

Stjärnor nödvändigt ont

Inte minst är stjärnor viktiga för att skapa de tyngre grundämnen som är nödvändiga för livet här på jorden. Ämnen som exempelvis järn, natrium, kalium, kalcium, kisel och svavel skapas nämligen mot slutet av en stjärnas liv när den exploderar i en supernova.

Alltså sjunker sannolikheten för att det ska finnas liv på en planet ju längre ut i en galax man kommer. Anledningen är att det där blir allt glesare mellan stjärnorna och därmed finns en mindre och mindre tyngre grundämnen, i synnerhet metaller, som anses viktiga för att liv ska uppstå.

Men döende stjärnor utgör samtidigt ett ständigt hot mot liv i närliggande solsystem. När en stjärna exploderar i en supernovaexplosion frigörs enorma mängder energipartiklar och strålning som kan slå ut livet på planeter som ligger tiotals ljusår bort eller mer. Därför anses de centrala delarna av en galax inte heller vara optimalt för liv eftersom det där är så pass tätt mellan stjärnorna.

En galax beboeliga zon, de områden i en galax där forskarna anser att det finns störst förutsättningar för att hitta liv, ligger därför någonstans mittemellan en galax centrum och dess utkant. Vårt solsystem med vår planet jorden ligger i en sådan region i galaxen Vintergatan.

Schematisk bild över Vintergatan med den beboeliga zonen i grönt. Bild: Duncan Forgan

Verkligheten mer komplex

Men att säga att galaxers beboeliga zon ligger någonstans mellan galaxens mitt och dess periferi är en kraftig förenkling av verkligheten. Galaxer kolliderar nämligen med varandra, sliter isär mindre galaxer och befinner sig i ständig förändring. Det gör att galaxer i realiteten ser väldigt olika ut och därmed även kan ha beboeliga zoner på fler eller andra platser än standardmodellen visar.

Det är detta Duncans och hans kollegors vetenskapliga artikel, som snart publiceras, handlar om. Med hjälp av datormodeller har de försökt skapa sig en bild av hur galaxer utvecklas över tid och därmed även deras beboeliga zoner.

Datormodellerna är tänkta att hjälpa forskare som söker efter liv i universum genom att ge dem ett verktyg för att avgöra var i den oändligt stora rymden de ska börja leta, konstaterar Science som uppmärksammat artikeln.

Rymdcivilisationer som förintat sig själva

Duncan Forgan står som medförfattare till ett 40-tal vetenskapliga artiklar som publicerats sedan 2009 och där flertalet av dem handlar om sökandet efter liv i universum. Han har de senaste åren framfört en rad banbrytande idéer kring hur man kan gå tillväga för att försöka hitta sådant liv.

I en artikel som publicerades förra året konstaterade han att det är tämligen lönlöst att försöka hitta liv ute i rymden genom att tjuvlyssna efter radiosignaler från utomjordiska civilisationer, något forskare försökt sig på i flera decennier. Anledningen är att möjligheterna för oss jordbor, eller någon annan part, att slumpmässigt snappa upp ett budskap som skickas mellan två olika punkter inom en och samma galax är mycket liten även om det skulle visa sig att Vintergatan är en relativt tätt befolkad galax.

Alternativa arbetsmetoder som han föreslagit för att hitta spår av intelligent liv i universum är att söka efter megastrukturer i omloppsbana runt andra stjärnor, tecken på storskalig gruvdrift i asteroidbälten eller genom att söka resterna efter civilisationer som förintat sig själva.

Kärnvapenkrig och grå gegga

Duncan är medförfattare till en annan artikel som skickades in för peer-review i juli i år och som med människan som utgångspunkt tar upp fyra tänkbara undergångsscenarion för såväl livet på jorden som för livet i ett främmande solsystem.

Ett av scenarierna går ut på att två eller flera kärnvapenmakter beslutar sig för att förgöra varandra och på samma gång allt annat liv på vår planet. Ett annat att ett synnerligen aggressivt virus eller bakterie sprider sig och orsakar massdöd för såväl människor som djur och växter på planeten. Båda är scenarier som mycket väl även skulle kunna drabba andra civilisationer i universum.

Ett tredje scenario går ut på att tillräckligt avancerade rymdvarelser lyckas uppfinna en självreproducerande mikrorobot som snabbt förökar sig, tar död på allt liv på planeten och helt tar över den. Från rymden skulle det uppfattas som en grå gegga som breder ut sig över planetens yta.

I alla tre fallen skulle det teoretiskt vara möjligt att utifrån rymden upptäcka massdöden i solsystemet. Ett kärnvapenkrig på jorden skulle exempelvis förändra vår planets spektrala signatur, något som utomjordiska civilisationer skulle kunna upptäcka.

Miljöförstöring

Även miljöförstöring tas upp som ett tänkbart sätt som en civilisation ute i rymden skulle kunna förinta sig själv på, men författarna av artikeln tror i sådana fall att det skulle röra sig om en miljöförstöring av hela solsystemet. Exempelvis genom att rymdvarelserna dumpar så stora mängder avfall i sin egen sol att de tillslut förstör den.

– Atmosfäriska föroreningar av värdplaneten är ett enklare scenario att tänka sig och skulle möjligen vara möjligt att upptäcka, men, vilket bevisas av att människan fortsätter att existera, innebär inte detta nödvändigtvis att en civilisation har förstört sig själv, säger Forgans kollega Jack O’Malley-James som även han var med och skrev den andra artikeln.