Medan Irans kvinnor slåss för sin frihet från religiöst förtryck funderar svenska politiker och förvånansvärt många svenska feminister över om hijab ändå är en frihetssymbol och om lidandet är gemensamt. Så är inte fallet. Irans feminister och jämlikhetskämpar behöver ett seriöst stöd utifrån utan historielös relativisering från länder som tog kampen för mer än 100 år sedan, skriver Medborgerlig Samlings partisekreterare Monika Råberg Hellsing och säkerhetspolitisk talesperson Edward Nordén.

”Vi har darrat i 30 år, nu är det er tur att darra”. Orden är Masih Alinejads. En iransk-amerikansk journalist, författare och kvinnorättsaktivist.

Hela världen följer just nu Irans modiga kvinnor som återigen försöker göra upp med förtrycket från den islamiska diktaturen. Förtrycket som sedan 1979 tvingat kvinnor att täcka håret i enlighet med islamisternas tolkning. Miljontals kvinnor har återkommande protesterat mot påbuden som påtvingas av landets moralpolis.

När den 22-åriga Mahsa Amini ansågs bära sin hijab felaktigt av den iranska moralpolisen misshandlades och dog efter att ha kollapsat i koma. Iranska myndigheter hävdar hjärtattack emedan Mahsa Aminis familj hävdar att hon var fullt frisk.

Att misshandlas till döds av en moralpolis för att ha ”burit den religiösa sjalen på fel sätt” chockerar omvärlden. För många iranier är det en vardag av religiöst förtryck som befolkningen med jämna mellanrum får nog av. Kvinnorna som tar av sig sin hijab, klipper av sig håret, bränner sin hijab och gör det offentligt är högst medvetna om att de kan bli utsatta för våld, hot, fängelsedomar men även tortyr eller våldtäkt.

Det är inte första gången och det brukar gå illa för demonstranterna och feministerna. Ändå vågar de trotsa regimen. Det är därför det är så viktigt att omvärlden stöder de iranska kvinnorna i sin helt legitima rätt att slippa tvingas bära hijab.

Kvinnor i Iran skiljer sig inte från kvinnor i något annat land. De finns väl representerade som akademiker, företagare likaväl som äkta hälfter och föräldrar, ändå har de rättigheter som om de vore andra klassens medborgare.

Alla framsteg har successivt tagits tillbaka med den religiösa diktaturen och där religiositet blivit tvång har hijab blivit en symbol för religiöst förtryck i islams namn. Att kvinnor ska täcka håret för att inte väcka lustar eller för att visa sig vara ärbara är inte i sig unikt för islam.

Det unika är att decennier av kamp för att komma ifrån den typen av sätt att betrakta kvinnor, män, sekularism och bristande jämlikhet på aldrig riktigt får genomslag i länder med muslimsk majoritet eller bland religiösa muslimer.

I skånska Mölle ansågs det vara sedeslöst att män och kvinnor badade ihop och när kvinnorättskämparna vid Fogelstad utmanade dåtidens olika villkor höjdes det röster. Men det är för sjutton 100 år sedan. Det duger inte att jämt och ständigt relativisera bort kvinnors rättigheter med att ”så var det här också en gång”. Det var så – men det är inte så längre. Det var så att män och kvinnor i Sverige kunde utveckla fri- och rättigheter med jämställdhet och jämlikhet som utgångspunkt. I Iran kan kvinnor stenas för otrohet.

Nämnda Masih Alinejad har flera gånger starkt kritiserat västerländska politiker och feminister som tar på sig hijab i Iran och agerar som om hijabtvång vore en del av iransk kultur. Bland annat Sveriges avgående utrikesminister Ann Linde (S) har fått det påtalat.

Sedan jämlikheten bytt skepnad till identitetspolitik och relativisering kan man se svenska feminister stödja kvinnors rättigheter i Iran och svenska islamister i Sverige. Det är löjeväckande. Som om hijab vore ett neutralt plagg eller rentav en fin frihetlig symbol. Det är den inte.

Den kan naturligtvis vara ett utslag av personlig tro och ett fritt val. Men hijab är på inget vis en frihetlig symbol – eller ens ett fritt val i muslimska länder. Detta är en absurd betraktelse som tenderar att ha stöd av islamister, starkt troende och västerlänningar i demokratier där man själv slipper tvång. Islamister där är samma islamister här.

Det är förmätet på en Marie Antoinette-nivå att gå i Pridetåget på ena sidan stadsdelen och blunda för att många flickor på den andra sidan stadsdelen knappt tillåts ha rättigheter på nivån som kvinnor i Sverige hade på 1800-talet. Det är inte samma sak att miljontals kvinnor tvingas ha på sig hijab som att ha ett svenskt hijabförbud för flickor i en svensk grundskola.

Hijab är inte heller samma sak som en mössa eller en luvtröja. Det är ett religiöst attribut utifrån moraliska värderingar. Att svenska män och kvinnor generellt sett ogillar hijab är förstås rimligt, eftersom plagget signalerar en ojämlik syn på hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Det finns i Sverige en generell uppfattning om att jämlikhet gäller alla kvinnor. Inte bara etniskt svenska eller västerländska. Att unga tjejer vill ha bikini är inte ”samma sak som hedersvåld” där den unga tjej som vägrar hijab kan utsättas för våld, hot eller stigmatisering av släkten.

Den här typen av teoretiska relativiseringar saknar allt vett. I verkligheten handlar det ofta om en krystad tanke där man tror att det är islamofobt eller lite rasistiskt att kritisera orättvisor eller kvinnoförtryck om det kommer från fel avsändare. När man står på samma sida i diskussion om hijab som mullor, islamister i Sverige och konservativa med skev syn på kvinnor är det ett bra sätt att se att man hamnat i fel sällskap.

Det är dags att gå vidare från den relativisering där fria män och kvinnor i den sekulära, demokratiska västvärlden inte kan sätta ned foten i sakfrågan om uppenbart religiöst förtryck som ofria män och kvinnor är beredda att dö för att slippa.