Det är kränkande att bränna koraner. Från detta drar många – oroväckande många – slutsatsen att koranbränningar bör förbjudas. Denna slutledning bygger på en mestadels god men vilseledande idé: att man inte bör kränka folk, skriver författaren Jakob Sjölander.

Idag cirkulerar många versioner av följande argument:

1. Koranbränningar kränker.
2. Sådant som kränker är fel.
3. Sådant som är fel bör förbjudas.
4. Alltså: koranbränningar bör förbjudas.

Argumentet är logiskt giltigt på så vis att om vi accepterar de tre premisserna så måste vi även acceptera slutsatsen. Men måste vi verkligen acceptera de tre premisserna?

Den första premissen, att koranbränningar kränker, måste vi acceptera. Det finns många muslimer som vittnar om att de känner sig kränkta. Nog bör vi ta dem på allvar.

Visserligen finns det även andra skäl bakom den ilska som riktas mot Sverige. Som att det helt enkelt är roligt att gräla, och att man kan godhetssignalera sin status som from muslim. Om inga koraner hade bränts så vore det inte svårt att hitta andra svepskäl.

Men även om kränkthet inte motiverar alla de nuvarande angreppen på Sverige så finns den ändå där. Alltså är det sant att koranbränningar kränker.

Men den andra premissen, att sådant som kränker är fel, är betydligt mer tveksamt. För även om mycket kränkande är fel så är inte allt kränkande fel. Vissa kränkningar är till och med hedervärda. Den som kränks kan förtjäna detta, eller så är kränkningen en del av hederlig kritik.

Att, exempelvis, bränna svenska flaggor och storma ambassader är tydliga kränkningar. Men de som sysslar med sådant skulle säkert rättfärdiga detta med att Sverige har kränkt islam. Vilket stämmer. Men detta betyder att man erkänner att det finns kränkningar som är acceptabla.

På samma sätt som ambassadstormarna och upploppsmakarna anser sina kränkningar rättfärdigade av koranbrännarna, så anser koranbrännarna sin kränkning rättfärdigad av, säg, islamistiskt kvinnoförtryck, terror, antisemitism, despoti, tvångsomvändelser, intolerans, och fanatism.

Vi kan alltså inte gå direkt ifrån att koranbränningar är kränkningar till att koranbränningar är fel. Vi måste först ställa oss frågan om koranbränningar är acceptabla kränkningar.

Detta för oss vidare till premiss tre, alltså idén om att allt som är fel bör förbjudas. Även detta låter intuitivt, men stämmer inte. Det finns mycket som är fel men som ändå är acceptabelt och därmed inte bör förbjudas.

Jag ogillar exempelvis miljöpartiet, rökning, oartighet, fiskmåsar, veganproteinpulver, naiv rationalism, och vattenscootrar. Egentligen tycker jag inte heller om att bränna böcker. Men inga av dessa bör förbjudas.

Detta är skillnaden mellan tolerans och intolerans, mellan höger och vänster. Det handlar om att acceptera att sådant man ogillar, även sådant som är fel, inte nödvändigtvis bör förbjudas.

I slutändan handlar frihet just om rätten att göra fel. Eller åtminstone om rätten att göra sådant andra anser fel. Om vi inte har denna rätt så blir frihet inget annat än rätten att lyda. Eller som Kairodeklarationens (en sorts islamisk piratkopia av de mänskliga rättigheterna) 22:a artikel punkt A uttrycker det: ”Alla skall har rätten att fritt uttrycka sin åsikt på ett sådant sätt att det inte strider med sharians principer.”

Jag tackar för den rätten, men föredrar rätten att fritt uttrycka min åsikt även på sätt som strider med sharians principer.

Men visst finns det andra fina saker i Kairodeklarationen. Som artikel 22, punkt D: ”Det är inte tillåtet att uppmuntra till […] doktrinärt hat…” Det vore bra om islamisterna levde upp till detta ideal.

Kanske skulle det minska antalet människor som vill bränna koraner.