Janouch om Bokmässan: ”Lättare att vara oliktänkare i en diktatur – där visste man vad som var förbjudet”
KRÖNIKA Skillnaden på svenskt kulturliv och en diktatur är att i en diktatur visste man vad som var förbjudet. I Sverige sägs allt vara tillåtet, men trampar du det minsta snett väntar långtgående konsekvenser. Det menar Katerina Janouch som både sågar Bokmässan och Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius.
Författaren Katerina Janouch är återkommande krönikör på Nyheter Idag. Hon är förvisad hit då hon har dokumenterade problem med att följa svensk värdegrund. Hon deltar inte själv på Bokmässan eftersom hon "inte orkar med alla fega bortvända blickar". Janouch är aktuell med barnboken "Så bråkar man och så blir man sams", utgiven på Lava förlag.
En vän som är bosatt i Frankrike är på besök och vi möttes över en middag. ”Hur orkar du, undrade min vän. Var får du energi från? Du är lite som Voltaire, som skrev obekväma sanningar och fick sota för det!” Liknelsen är inte min, den är min väns, och jag bugar ödmjukt och generat inför att nämnas samman med den världsberömde franske filosofen och tänkaren.
Men sant är att sanningar sällan tålts av makten. Voltaire försvarade medborgerliga rättigheter och förespråkade religionsfrihet i tider då sådant absolut inte var någon självklarhet. Han använde sig av satiren som verktyg för att kritisera sin tids makthavare och den katolska kyrkans dominans. Som straff för sin uppkäftighet fick Voltaire sitta i fängelse i flera omgångar och tvingades i landsflykt.
I Frankrike är han numera ihågkommen och ärad som en modig debattör, som envist stred för medborgerliga rättigheter och som pekade på regimens hyckleri och orättvisor. Litteraturen har traditionellt varit en utpost för outsiders, original och rebeller. Det är skönt att bli påmind om de historiska bråkstakarna. Under sin livstid blev de många gånger illa tilltygade, utfrysta, hånade och bespottade. Men de tuffaste gav sig aldrig.
Just därför och med anledning av den just nu pågående Bokmässan i Göteborg måste jag ställa frågan, vilka röster får företräda litteraturen och författarscenen i Sverige av idag? Skulle någon som tydligt kritiserar makten från obekvämt ”högerhåll” vara välkommen på någon av de stora monterscenerna? Någon som ifrågasätter det svenska jolmet, batikhäxornas inflytande över skolan, offentligheten, socialtjänsten? Någon som i likhet med mig känner sig sviken av den allt mer förljugna feminismen och den förödande migrationspolitiken?
Tänk ett seminarium för en nutida Voltaire, en sanningssägare som inte är politiskt korrekt och som vägrar tramsa med i de påbud som Författarförbundet predikar? Eller skulle det vara alltför mycket av en trigger, åsikter som inte går hand i hand med de rumsrena, vänsterorienterade, sådana som ältas in absurdum på mainstreammediernas kultursidor?
Det står riktigt illa till med det fria ordet. Man kan i dag bli kränkt av det mesta, och kanske är det verkligen ”End of free speech”, inte bara ”in America” enligt Joyce Carol Oates, utan överallt i den så kallade fria världen.
Jag har inte haft någon lust att åka på Bokmässan sedan Författarförbundets ordförande Gunnars Ardelius tramsade loss där förra året i något märkligt hoppsansa-tåg och med blå tejp över munnen, gnälligt och ovärdigt indignerad över att den faktiskt rätt harmlösa tidskriften Nya Tider tilläts husera i en liten monter i ett hörn. Jag skämdes bottenlöst mycket då och tänkte att det var ett beteende som var ovärdigt en vuxen människa som skulle föreställa intellektuell. Ardelius ville gärna bestämma vilka som skulle få vara på Bokmässan och vilka som skulle bannlysas därifrån. Yttrandefriheten är tydligen ett privilegium för en författare så länge man tycker som Ardelius och hans vänstervänner.
Hur mycket man än känner för att skratta åt pinsamma krumbukter ska man dock ha i åtanke att Gunnar Ardelius är otroligt inflytelserik i den svenska litteraturvärlden. Han anger tonen, en tydlig röst i ängslighetens träskmark, full av tillgjord fejkaktivism, plakatmentalitet, antiintellektualism och den evigt närvarande floskeln ”normkritik”.
En gång i tiden var litteraturen en utpost för outsiders, original och rebeller. Nuförtiden är det en konformistisk sörja av värdegrund och tillrättalagda, politiskt korrekta åsikter. Varför känner jag mig inte välkommen i detta räddhågsna, trångsynta sällskap? Mina känslor för Författarförbundet liknar de jag har inför etablissemangets mediakanaler – ängsligt konformistiska och kvävande av relevanta och svåra frågor i en turbulent tid. Läsandet och tänkandet har fått ge vika för positionering, plakatpolitik, ideologiska skolning samt inbillningen att människor behöver ”trygga rum” där de ska skyddas från sig själva.
Här premieras de värdegrundscertifierade, trots att ingen läser deras böcker och de måste finansieras genom skattemedel och allehanda bidrag. Infantiliseringen av det svenska litteraturlivet breder ut sig. De stora förlagens urvattnade utgivning hamnar i ett självuppfyllande feelgoodträsk där verkligheten hålls stången. Samma slags märkliga verklighetsuppfattning speglas i branschtidningen Författaren, där det senaste förljugna lågvattenmärket är en artikel som pekade ut ”högerextremister” som de som är orsaken till att våra bibliotek på sina håll måste anställa vakter för att freda sig mot kriminella element.
Nej, det var länge sedan den svenska bokbranschen hade en ryggrad att tala om. Johan Hakelius sammanfattar det hela i sin utmärkta text i senaste Fokus: Skäms ni inte?
Det var baske mig lättare att vara oliktänkande i en diktatur där man visste vad som var förbjudet. Nu sägs allt vara tillåtet, men ve den som trampar snett. Då blir man kallad nazist och utfryst, tystad och pariastämplad. Arma Sverige. Arma svenska kulturliv. Yttrandefrihet, vila i frid. Voltaire hade ännu en gång fått gå i landsflykt.
Kanske blir det även min lott?