Att vi saknar enkla jobb i Sverige beror på politiken som låter fackföreningar reglera arbetsmarknaden, skriver Johan Varland (MED).

Vika kartonger, plantera granar, slipa sågkedjor, tvätta bilrutor, sälja prenumerationer, fylla på olja, inventera tobak, sälja porr och diesel, bära grovsopor, köra taxi, städa campingstugor, och sopa asfalt. I ett decennium hade jag med något enstaka undantag bara enkla jobb. Då fanns sådana.

Från 1984 när jag stampade ihop kartonger för återvinning till 1993 när jag satt vid taxistolpen på Lidingö och läste mikroteori hela natten mellan körningarna så hade jag en rad jobb med lönenivåer och anställningsvillkor som i princip är omöjliga idag. Jag utnyttjades inte utan valde att jobba för att få ihop en slant och skaffa mig erfarenheter. Jag vet inte var jag hade varit idag om de dörrarna jag öppnade hade varit låsta då.

Det var inte synd om mig. Jag var lågproduktiv. Ung, oerfaren, outbildad. Det absolut sämst avlönade arbetet var att sälja prenumerationer för socialdemokratiska dagstidningen Smålands Folkblad. Jag tjänade 4:80 per timme. Men det var också lärorikt. Ett kliv mot något större. En pinne att sätta foten på.

De relativt små inkomsterna gav ändå frihet. För pengarna jag tjänade startade jag mitt första företag – som inte flög men som gav mig lärdomar jag hade nytta av i nästa och nästnästa företag. Jag lärde mig inventera, räkna marginal och moms samt hur det funkar och inte funkar på en arbetsplats.

I Sverige finns hundratusentals arbetslösa människor som vill arbeta och egentligen lika många jobb hos arbetsgivare som vill anställa. Men trots att båda parter vill komma överens så får de inte det. I Sverige har politikerna nämligen valt att låta fackföreningarna hindra vuxna människor från att träffa avtal som båda parter vill ingå. Är det inte lönen det är fel på så är det anställningsformen, pensionsvillkoren eller något annat.

Successivt har vi omöjliggjort alltfler arbeten och stängt ute alltfler människor från arbetsmarknaden. Av någon anledning drabbas just de arbeten som skulle kunna utföras av människor som är unga, nyinvandrade, outbildade eller som av någon annan anledning tillfälligt har lägre produktivitet. En produktivitet som skulle stiga med varje vecka på ett jobb. Som om det inte räckte har bidragssystemet anpassats så att de som trots allt hittar ett arbete inte tjänar på att ta det och lämna bidragsförsörjningen – i vissa fall får de betala för att arbeta.

Frånvaron av enkla jobb i Sverige är skapad av politiska beslut. Av missriktad välvilja har de första tre första pinnarna sågats av på arbetsmarknadsstegen. Många blir stående ända nere på marken, med arbetslivet och framtiden utom räckhåll.

Jag hade naturligtvis inte på ett ansvarsfullt sätt kunnat bilda familj eller skaffa hus med de inkomster jag hade under de här åren. Det är en rimlig politisk ambition att människor inte skall bli kvar i den typen av arbeten under hela livet. Men då skall man inte förhindra att arbetena överhuvudtaget uppstår.

Nästa gång politikerna står och lovar att de skall skapa jobb så skall du istället fråga dem om jobben de blockerat. Stegpinnarna de inte vill låta oss kliva på. Kräv av dem att de först skall lova att sluta sabotera. Sen kan de få prata om jobben de skall skapa. Då behöver vi inte lyssna längre. För då är vi redan på väg. Uppför stegen. Mot nästa och nästa jobb. Och det har de inte med att göra.