Mathiasson: Planen för imperiet EU har presenterats

Foto: Privat / Kremlin.ru (CC BY 4.0)
  • Tisdag 17 maj 2022 2022-05-17
E-post 216

Förra veckan presenterades 300 förslag på hur byggandet av EU som ett övernationellt imperium ska intensifieras de kommande åren. Brysselmakten vet vad de vill och kommer inte låta medlemsländernas befolkningar få vara med och bestämma, menar Robert Mathiasson.

I förra veckan presenterade Konferensen för Europas Framtid en önskelista på 300 förslag inför EU-ledarna. Denna konferens har utgjort ramverk för EU-positiva institutioner, organisationer och enskilda entusiaster som under ett helt år arbetat med att presentera ett gediget underlag åt Brysselmakten att under sken av folklig förankring intensifiera det europeiska imperiebygget.

Förslaget om att inrätta en Konferens för Europas Framtid väcktes 2019 av Emmanuel Macron i en linjeartikel som han lät publicera i ett 30-tal tidningar runt om i Europa. Med britterna ute ur EU och Angela Merkel på väg att pensionera sig såg Frankrikes nya Napoleon chansen att ta taktpinnen i EU-bygget. Macron målade upp en framtidsvision där en nyinrättad Konferens för Europa skulle utgöra en ny överstatlig institution, som bortom de gamla strukturerna skulle kunna genomföra förändringar utan att behöva ändra i fördragen, med andra ord utan att behöva genomföra folkomröstningar.

Sedan dess har konferensen utvecklats från en macronsk vision till brysselsk verklighet med stöd av Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen och utgör en huvudpunkt i Ursula von der Leyens politiska program för framtidens EU.

Konferensen har, i varje fall inte ännu, rollen av direkt överstatlig institution. Snarare fungerar den som en gigantisk think tank för ja-sägare på olika nivåer. En önskelista med 300 förslag innehåller såklart en hel del snömos och fromma förhoppningar, men det finns en röd tråd som inte går att ta miste på. Under fernissan av vackra ord om transparens, dialog och deltagande är det de nationella parlamentens makt som är under attack.

De enskilda ländernas folkvalda parlament ska inte kunna stå i vägen för byggandet av EU som ett imperium. Som den framträdande EU-politikern Guy Verhofstadt öppet deklarerar är byggandet av EU-imperiet inte något val, utan en nödvändighet. De europeiska nationalstaterna måste gå under för att Europa ska överleva i konkurrensen med främst Kina, Indien, Ryssland och USA.

De gamla institutioner som under 1900-talet utgjorde ramverk för demokratiskt inflytande kommer säkert finnas kvar ett tag till. Men de ska tömmas på demokratiskt innehåll – det vill säga möjligheten att sätta dagordningen för politikens utformning – och främst utgöra verkställare av den Brysselbeslutade politiken.

Brysselmaktens bas ska istället utgöras av ett EU-finansierat så kallat ”civilt samhälle”. I praktiken betyder det en flora av Brysselbetalda organisationer, som står vid sidan av reella demokratiska institutioner. Dessa Brysselbetalda organisationer utgör försörjningskälla åt den kader av kosmopolitiska EU-medborgare som dels ska ge imperiet ett sken av folklig förankring, dels försöka omvända trilskande befolkningar, som envisas med att känna sig mer som svenskar eller italienare än som EU-medborgare.

Konferensens önskelista innehåller också kravet på en konstitution för imperiebygget. Det gamla Lissabonfördraget anses överspelat, vilket det de facto är. Brysselmakten har gått mycket längre än vad de någonsin har fått folkligt mandat att göra.

Men historien om Lissabonfördraget är värd att påminna om, för den säger allt om vad EU är och vad vi sannolikt har att vänta oss de kommande åren när konferensens önskelista ska omsättas i praktiken.

Historien om Lissabonfördraget är följande. 2005 röstade en majoritet av fransmännen och nederländarna nej till förslaget om en europeisk konstitution. Därmed borde förslaget enligt EU:s egna spelregler ha fallit. Men Brysseleliten drog sig tillbaka för överläggningar och två år senare kom de tillbaka med en ny konstitution, fast nu kallades den istället för ett ”fördrag”. I Frankrike och Holland hade eliten lärt sig sin läxa och ”fördraget” klubbades i parlamenten istället för att än en gång låta det besvärliga folket få vara med och bestämma.

Detsamma gjordes i samtliga EU-länder förutom Irland, vars egen konstitution krävde att förslaget skulle underställas en folkomröstning. Irland har som bekant viss erfarenhet av att vara styrt av främmande makt genom att ingå i en så kallad union. I denna enda folkomröstning som hölls om Lissabonfördraget röstade folket nej. Därmed skulle även detta förslag ha fallit, enligt EU:s egna regler. Men inte denna gång heller. Förslaget sminkades om något och irländarna fick folkOMrösta på nytt. Denna gång röstade folket som eliten ville och därmed var Lissabonfördraget ett faktum.

Sedan dess har erfarenheterna av Brexit knappast gjort Brysselmakten och dess kader av ja-sägare på nationell och lokal nivå mer sugna på att låta några folkomröstningar stå i vägen för imperiebygget. Hur var det nu Guy Verhofstadt sa: Byggandet av EU-imperiet är inte något val, det är en nödvändighet.

Läs även: Matihasson: Macron vann – en seger för oligarkin

Läs även: Mathiasson: Tillhör du den fega majoriteten?

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag