Sverige har under lång tid fått kritik för sin undermåliga häktesverksamhet. Trots kritiken har litet gjorts och det kommer att fortsätta bli värre under lång tid innan det vänder, skriver Mats Bergh.

Samhället har ett uppenbart intresse av att skydda medborgarna redan under tiden innan dom faller. Därför räcker det med att det föreligger ett lägre krav på bevisning, vanligtvis ”sannolika skäl” för brott för att någon ska häktas. Detta kopplas dessutom till att brottet antingen ska vara allvarligt, att det finns risk för fortsatt brottslighet, risk för bevisförstöring, flyktfara och andra grunder.

Domstol prövar häktningsskälen med jämna mellanrum. Det innebär dock också att ett antal av de som häktas varje år inte döms eller till och med är bevisat oskyldiga varvid staten blir ersättningsskyldig.

Med andra ord så tillgrips omfattande tvångsåtgärder på utredningsstadiet. Det finns därmed alla skäl att tillse att utredningarna sker skyndsamt, att häktesmiljön för de icke dömda är mänsklig och inte fråntar individen möjligheten att efter sådan vistelse fungera rationellt och kunna tillvarata sin rätt i en eventuell rättegång.

Redan under 2004 mottog Sverige skarp kritik av den Europeiska tortyrkommittén för missförhållandena i landets häkten. I Amnestys årsrapport 2004 finns uppgifter om överbeläggning, brist på dagsljus i cellerna, dålig luft, brist på gemensamhetsutrymmen och att det inte finns möjligheter till motion för de häktade.

Under senare år har särskilt unga personers situation i häktena samt de ibland extremt långa häktestiderna uppmärksammats och med rätta åter kritiserats. Förhållandena har därefter i viss mån förbättrats. Fler platser har tillkommit men frågan om häkten, dess, funktion och hur häktningsinstitutet används i Sverige har sedan dess fortsatt uppmärksammats och kritiserats. Den akuta krisen på Sveriges häkten idag är självförvållad, förutsebar, till synes planerad och mycket allvarlig.

För att rättssystemet överhuvudtaget skall fungera måste det finnas tillräckligt med häktesplatser. Straffskärpningar och ökad effektivitet hos Polisen medför vanligtvis också ökat antal häktade och därmed ytterligare behov av häktesplatser.

2014 överlämnades till regeringen utredningen om skärpta straff för grova vapenbrott. Därefter har straffskärpningar skett både 2016 och 2018. Det har länge varit uppenbart att detta kraftigt skulle öka antalet häktade. Någon konsekvensanalys eller rejäl satsning på antalet häktesplatser vidtogs inte.

Till detta kommer att Sverige fått och bibehållit ett inflöde av stora mängder unga män i brottsaktiv ålder, 15-25 år, och dessutom i vissa fall från länder som är statistiskt överrepresenterade i viss allvarlig brottslighet. Jag hänvisar i detta fall till statistik hos BRÅ.

Av Kriminalvårdens senast statistik från 4 mars 2019 framgår att häktenas beläggningsgrad i vissa fall passerat 100 procent. Alla vi som jobbar inom rättsväsendet vet att det idag ligger häktade i besöksrum, de förvaras i arrestlokaler under mycket dåliga förhållanden och att häktespersonalens arbetsmiljö och säkerhet påverkas negativt av hur staten planerat verksamheten.

Det behöver knappast sägas att Sverige inom kort åter kommer att få välförtjänt internationell kritik, men det hjälper inte för dagen och Sverige kommer liksom tidigare inte att ta frågan på allvar.

I Moderaternas budget som nu styr regeringens arbete har Kriminalvården fått en anslagsökning avseende anstalts- och häkteskapacitet, 85 miljoner kronor, som är högre än vad myndigheten äskade i budgetunderlaget 2019. Kriminalvården äskade dock även om ökade anslag inom andra områden, till exempel finansiering av ett utökat transportuppdrag (övertagande av transporter från polisen) som myndigheten fått och som innebär väsentligt ökade kostnader för myndigheten.

Kriminalvården fick dock inte begärda medel. I klartext måste Kriminalvården nu underdimensionera sin verksamhet i tider när brottslighet och antalet häktade exploderar. Som jag pekat på ovan är det uteslutet att seriösa beslutsfattare inte haft förutsättningarna klara för sig när de planerat och budgeterat.

De närmaste åren handlar framförallt om att kunna påbörja fastighetsrelaterade åtgärder där Kriminalvården primärt tittar på möjligheterna att bygga häkten och fängelser. Betydande svårigheter medför häktesutbyggnad då de ofta ligger i mer centrala lägen som en del i rättscentrum mm. Enligt Kriminalvården tillkommer inga nya ordinarie häktesplatser innan 2022. Sammanfattningsvis är således bristen på häktesplatser såväl förutsedd som planerad. Både intagna och personal kommer betala ett högt pris. När ser vi åklagare sluta begära allvarliga brottslingar häktade på grund av platsbrist?