Illusionen och tron på Stefan Löfven sprack, live on air under partiledardebatten. Publikens hånskratt åt Löfvens tal om turordningsregler visade att de inte längre gick på Socialdemokraternas taktik att börja prata om mäns våld mot kvinnor när invandrarbrottslighet kom på tal, skriver Oskar Hagberg (MED) i en krönika.

”Hallå! Hallå!”

Rumäniens diktator Nicolae Ceaușescu lät liten och rädd när han talade på ett folkmöte den 21 december 1989 och ett buande oväntat växte fram. På teveklippet ser man hur kameran söker sig mot himlen, men ljudet är på. Ordningen kunde visserligen återställas, men inget kunde hindra att han snart störtades för att på juldagen avrättas tillsammans med hustrun Elena.

Inga jämförelser i övrigt, men det finns en parallell till Stefan Löfven i Agenda 6 maj, när han började tala om turordningsreglerna när Jimmie Åkesson frågade om utvisningar av våldtäktsmän. Inte ett buande, men ett hånskratt, växte fram i lokalen. Illusionen sprack inför rullande kameror.

Varje maktelit behöver en tro. Annars faller den. Tron ger samhörighet och mening. Den är vad man visar upp för att verka som en god människa och vad man anklagar andra för att sakna när man vill skada dem. Tron är drivmedel i politiska karriärer, ger lojalitetsband, makt och prestige. Den behöver inte vara sann, men alla måste ha den, eller känna sig tvungna att låtsas. Annars spricker det.

Tron i vänstern stavas nuförtiden identitetspolitik och feminism, en storslagen saga om de goda invandrarna och kvinnorna å ena sidan och de onda vita männen å den andra. Det är inte för att de tycker så mycket om invandrare som vänstern försöker bortförklara deras kraftiga överrepresentation bland våldtäktsmän. Det är av omsorg om tron, som inte tål tanken att de goda också kan ha skuld.

Det är helt logiskt att Löfven började svamla om #metoo. Socialdemokraternas taktik har hela tiden varit att börja prata om mäns våld mot kvinnor när brott begångna av invandrare kommit på tal. De försvarar sin saga. Skrattet betydde att publiken inte längre accepterade bluffen. En spricka öppnade sig under Löfven. Tron hade krockat med verkligheten.

Som statsminister har Löfven trots allt en verklighet att hantera. Men hans rörelse hålls ihop av samma gamla tro. Samtliga fem sidoförbund, SSU, kvinnoförbundet, Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, S-studenter och HBT-Socialdemokrater, går nu emot den hårdare asylpolitiken, som är en absolut nödvändighet för att inte S ska förödmjukas i valet.

Det är svårt att se hur Löfven ska hantera konflikten mellan tro och verklighet, när den nu blivit akut. Den socialdemokratiska rörelsen behöver sin tro och väljarna vill bara rösta på någon som kan lösa landets problem. Skrattet i Agenda speglar den omöjliga ekvationen – på samma sätt som buandet på Ceaușescus ödesdigra möte raserade tron på honom som nationens socialistiska välgörare i ett starkt och självständigt Rumänien.

Socialdemokraterna är inte det enda partiet som fått soppatorsk på idéer till den grad att det enda avvikande partiet, SD, inte behövt göra så mycket mer än att peka på de andras fel.

Utan tro kan man inte leva, men det behövs en som inte krockar med verkligheten. Minns en mäktig diktators öde för snart trettio år sedan. Alldeles för sent upptäckte han att hans idéer var i otakt med tiden och blev stående ömkligt och ropade:

”Hallå! Hallå!”