Efter sju sorger och sju bedrövelser gör krispartiet Liberalerna äntligen någonting smart, skriver Nyheter Idags redaktionschef Pelle Zackrisson.

Man kan inte anklaga Jan Björklund och Liberalerna för att ha uppvisat någon större briljans i politisk spelteori den senaste tiden, om någonsin. JÖK:en, en partiledare som avgår fast sitter kvar över EU-val, ett toppnamn på EU-listan (Cecilia Wikström) som petas till förmån för en helt okänd förmåga (Karin Karlsbro… wait, who?). Och så vidare, och så vidare.

När det gäller JÖK:en var det visserligen ett medvetet val – de liberaler jag pratat med visste att de skulle få stryk i opinionen. Det viktigaste var att stänga ute SD. De ”kastade sig på svärdet”, så att säga.

Med en dålig partikassa, en utgående partiledare och konstant skuggläge från det andra socialliberala partiet i riksdagen Centerpartiet var utgångsläget inför EU-valet milt sagt uruselt (hur socialliberala C och L är kan diskuteras, men you get the point).

På avdelningen även en blind höna har man nu däremot gjort något fullständigt briljant.

En gemensam debatturné med Jimmie Åkesson innan valet är något som skakar liv i en annars supertråkig EU-valrörelse.

För Björklunds del innebär det att han under hela valrörelsen fram till valdagen kommer att bli den naturlige motståndaren till Åkesson. EU-skeptiker tycker illa om Björklunds euro-vurmande, hans längtan efter ökat EU-samarbete. Men de glömmer att det finns en väljargrupp – som är starkt motiverad att rösta – som delar Björklunds vision om ett Europas Förenta Stater.

Björklund snuvar Lööf på rollen som Åkessons antagonist.

För Åkesson och SD är debatturnén ett sätt att vrida initiativet ur händerna från KD. I stället för att låta KD styra samtalet om ett ”lagom” EU, kommer SD att kunna polarisera EU-valet, göra det till en tydligare fråga om att gasa in i mer EU eller backa ur EU. Inte bara att bromsa, eller stanna.

Under pressträffen fick både Åkesson och Björklund frågor om inte den här debatturnén riskerade att gynna motparten. Jag vet inte, kanske det var frågor som kollegorna var tvungna att ställa. Men jag undrar om det inte är ett underbetyg på det politiska samtalet när två politiska antagonister väljer att åka ut och debattera, och det vinklas till något som kan vara problematiskt? Att man letar ”risker” och undrar över bakomliggande motiv?

Pressträffens peak bottennivå nåddes när någon journalist (som tänkt ut en ”skarp” fråga får man anta) undrade om Åkesson och Björklund kunde ta varandra i hand.

Ja, självklart kommer det att gynna båda parter att de åker ut och debattera. Annars skulle man inte göra det. Man konkurrerar inte om samma väljare, därför är valet av motdebattör perfekt.

På Twitter rasade tyckonomer, framförallt vänsterprofiler och så kallade ”liberala” röster. Exempelvis Csaba Bene Perlenberg, liberal skribent på GT/Expressen var upprörd över att Björklund stod och ”normaliserade” en ”glad Åkesson” på en presskonferens.

Att Liberalerna tar debatten med SD är bra och viktigt – men att Björklund står och myser bredvid en sprudlande glad Åkesson som mjölkar stunden att få normaliseras bredvid en liberal partiledare på gemensam PK är en historiskt dålig manöver.

— perlenberg (@cbperlenberg) May 3, 2019

Det är på den nivån det politiska samtalet befinner sig idag i Sverige. Att en partiledare inte kan pålysa debatturné med en politisk motståndare utan att det ska ses som något negativt.

Att politiker möts i debatter är inte något dåligt. Det är tvärtom en del av demokratin, dess fundament, kittet. Att partiernas främsta företrädare åker ut och har förhoppningsvis tuffa debatter är något som stärker, inte söndrar.

För övrigt är det inte första gången som partiledare från olika block åker ut och debatterar. Annie Lööf – innan C gjorde upp med S och MP – åkte på flera debatturnéer med Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt.

Till sist: Debatturnén har redan gett upphov till årets roligaste förkortning – LSD. Memefesten är redan igång.