Recension: Rojas bok från 2004 visade sig vara profetisk

Mauricio Rojas och Mona Sahlin. Foto: Tankesmedjan Timbro / CC BY 2.0
  • Lördag 19 jun 2021 2021-06-19
E-post 149

När den av Folkpartiet avpoletterade docenten och integrationspolitikern Mauricio Rojas nu är tillbaka i Sverige, återutges hans bok från 2004 om gemenskapernas sönderfall. Den visar sig ha varit profetisk och ge en förklaring till den socialdemokratiska dominansen som är av intresse för alla som undrar vart Sverige är på väg, skriver recensenten Oskar Hagberg.

Varför ska man läsa Mauricio Rojas Farväl till gemenskapen från 2004, när boken nu återutges av Timbro efter 17 år?

Det räcker förstås med att Rojas, då FP-politiker och docent i ekonomisk historia, stöttes bort av sitt eget parti och Alliansen 2006 för att han inte sjöng med i hallelujakören om migrationen. Han flyttade tillbaka till sitt födelseland Chile och blev så småningom kulturminister, bara för att efter några dagar drivas bort av kulturvänstern där och flytta tillbaka till Sverige. En så stridbar man vill man veta något om.

Det finns också, särskilt i bokens första tredjedel, en fin och ödmjuk berättelse om hur det var för en ung entusiastisk anhängare till Allendes socialistiska experiment 1970–1973 att komma hit efter Pinochets brutala kupp. Det var ett märkligt stelt Sverige som gav honom fristad. Men ämnet invandrares möte med Sverige har samme författare fördjupat sig mer i i  boken I ensamhetens labyrint från 1993 (andra upplagan 2002).

Det som verkligen skiljer ut denna bok är hur författaren skapar en bild av svensk politik och kultur genom att besvara de frågor han ställde sig när han kom till Sverige 1974: Varför ser alla städer lika fyrkantiga ut? Varför går var och en hem till sitt efter jobbet? Varför har de inget café- och nattliv att tala om?

Svaren blir också svaret på svensk politiks ständiga tiotusenkronorsfråga: Hur kunde Socialdemokraterna nå sin särställning? Frågan är än mer aktuell nu, när inte ens sex och ett halvt regeringsår av pinsamma misslyckanden har fått partiet att sluta vara solen som de andra kretsar kring, som Herbert Tingsten en gång uttryckte det.

S har hittat nyckeln till den svenska folksjälen, menar Rojas. Och den själen är en frihetsälskande bondes.

Det är egentligen inte helt originellt. Mycket av resonemanget kommer från Carl Jonas Love Almqvists Den svenska fattigdomens betydelse från 1838 och Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet från 1911 och samtida författare som Maciej Zaremba, Lars Trägårdh och Henrik Berggren. Rojas egenart består framför allt i hur han låter sina personliga erfarenheter flyta ut i generella iakttagelser.

Städerna han upplevde när han kom hit var funktionsinriktat och fantasilöst byggda för att svensken egentligen inte hör hemma där. Sverige har inte, som så många andra länder, byggts av adel och borgare utan av fattiga men självständiga bönder med ett gott förhållande till överheten. Staten, statskyrkan inräknad, har varit den enda nivå över allmogen med kraft att hävda sig. Städerna har varit små. Istället för att adeln styrde över bönder med böjda nackar, tog dessa aktiv del i styrelsen och var till och med representerade i riksdagen, otänkbart i de flesta länder.

Svensken delar på notan efter restaurangbesök, upptäckte en chockerad Rojas. För honom gick ”allt i livet ut på att ge och ta och bygga starka länkar av beroende människor emellan”. Men det resonemanget var främmande för en självständig bonde, som inte finner sin frihet som skicklig agent i sociala samspel utan vill vara ifred på sin torva och göra rätt för sig.

Svensken litar på sin överhet, som i gengäld litar på honom. När det gamla ämbetsmannasverige i början av 1900-talet skulle ömsa skinn var Socialdemokraterna som klippta och skurna för överhetens roll och för att bidra med trygghet i en föränderlig värld. Att kyrkan blivit ett annex till partiet nämner Rojas inte, men det är helt logiskt. Att detta bara fungerar i ett homogent samhälle med starka normer säger egentligen sig själv. Bokens titel, Farväl till gemenskapen, syftar i själva verket på hur dessa förutsättningar blir allt mindre giltiga.

Men det var en formel som länge fungerade – så bra att partier vilkas motsvarigheter i andra länder kunde vara statsbärande eller i alla fall seriösa konkurrenter om makten, här tidvis mest framstod som äventyrliga upptågsmakare.

Bokens stora obesvarade fråga är vad som händer nu när den djupa gemenskap som alltihopa byggde på inte finns längre. 17 år senare har Socialdemokraterna, husfar i folkhemsgemenskapen, bara fortsatt i moraliskt och intellektuellt förfall. Rojas levererar profetiska ord om framtidens nya politiska frågor, som splittrar gamla allianser. Minns att detta skrevs långt före SD:s entré i riksdagen, som han för övrigt förutsåg tidigt. Men några lösningar ges inte, om man inte räknar ett viktigt men rätt självklart påpekande om att de gamla metoderna inte fungerar längre.

Men det är väl gott nog för en så gammal bok, att den både är profetisk och undersöker frågor som är minst lika aktuella nu som när den skrevs? Den som intresserar sig för svensk politik bör begrunda dem noga, särskilt om målet är att påverka politiken i framtiden.

Vart kommer den urbaniserade bonden att vända sig nu när Socialdemokraternas dominans kör på de sista ångorna? Och hur kommer han att fungera tillsammans med dem som kommit från hela världen med ett annat kulturellt bagage?

Oskar Hagberg, statistiker bosatt i Lund

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag