Stegrud (SD): Svenskarna har inte röstat för att göra EU till en superstat

Jessica Stegrud, Ursula von der Leyen och Charles Michel till höger Foto: Press/@EuropeanUnion
  • Torsdag 23 jul 2020 2020-07-23
E-post 12159

Med coronastödpaketet tar EU rejäla steg mot överstatlighet. Och det är länder med lägre pensionsålder och lägre skattetryck än Sverige som kommer att få pengar i stället för att på allvar börja arbetet med att sanera sina ekonomier. Det här är inte det EU som Sverige en gång valde att gå med i, skriver Jessica Stegrud, EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna.

”Never let a good crisis go waste.”

Citatet tillskrivs ofta Winston Churchill även om själva idén lär vara äldre än så. I vilket fall råder ingen tvekan om att det är så EU-federalisterna resonerar och att man nu i ljuset av både klimatfrågan och corona gör vad man kan för att driva unionen in i en överstatlighet av en helt ny magnitud.

Länderna kommer framöver dela skulder samtidigt som unionen skaffar sig direkt beskattningsrätt. Det kan låta som en bra och enkel lösning på akut penningbrist men innebär i praktiken en historisk maktöverföring från medlemsstaterna till EU. Och kommer i praktiken göra det ännu svårare för det land som bestämmer sig för en exit.

Paketet på totalt 750 miljarder euro – motsvarande nästan åtta svenska statsbudgetar – är uppdelat i en lånedel på 360 miljarder euro och en bidragsdel på 390 miljarder euro. Mottagare utgörs främst av länder inom EURO-zonen som redan före krisen struntade i att sanera statsfinanserna och införa ekonomiska reformer. Länder med lägre genomsnittlig pensionsålder, antal år på arbetsmarknaden och skatter än Sverige. De flesta dessutom med lägre dödstal i corona per capita.

Sverige borde också som ständig bidragsgivare och blivande borgenär kunnat ställa en rad villkor men istället har statsministern stått med mössan i hand och tackat för att den tilltänkta avgiftshöjningen rabatterats. En ökning som i sig överstiger vad det skulle kosta att höja landets fattigpensionärer över fattigdomsgränsen. Regeringen Löfvens prioriteringar kunde således inte vara tydligare.

Räddningspaketet går under namnet ”Next generation EU” och säljs in med ord som ”ett EU för framtida generationer”. Själv kallade jag det i ett tal i parlamentet nyligen för ”We don’t care about next generation EU”. För inte är det väl ett konkurrenskraftigt och enat EU vi kommer lämna över till våra barn om vi skuldsätter framtida generationer och fortsätter skyffla kravlösa bidrag till länder som långsiktigt skulle må bättre av omfattande reformer.

Demokrati är ett annat ord man gärna använder sig av. ”EU behövs för att bevara de demokratiska värdena” brukar det heta. Trots detta pågår en ständig maktförskjutning från nationella parlament, som ju väljs av medborgarna, till EU:s institutioner som i bästa fall kan sägas ha ett sorts indirekt demokratiskt mandat. I värsta fall inget mandat alls.

Det handlar inte om att tjänstemän i Bryssels korridorer är illvilliga. Det handlar om närhetsprincip och paragrafrytteri, där tjänstemän som inte kan avsättas och som ytterst sällan kan något om de lokala förhållanden i kommuner som Skövde eller Vellinge, skall fatta beslut i angelägna frågor.

När Sverige hade sin kris i början på 1990-talet så tvingades vi att sanera vår ekonomi, det var smärtsamt med nödvändigt. Sydeuropa behöver nu gå igenom samma process. Men det är självklart lättare för politiker i de här länderna att skicka räkningen till någon annan än att höja pensionsåldern till den svenska och genomföra andra nödvändiga reformer.

Det är jag inte förvånad över, desto mer besviken är jag över att vi som land inte förmår sätta ned foten och säga nej. Notera dock att Sverigedemokraterna, till skillnad från både Moderaterna och Kristdemokraterna, inte har tillstyrkt paketet.

Jag kan också konstatera att det inte var detta som Sverige röstade ja till 1994. Att vi 2003 dessutom röstade nej till euron är en klen tröst nu när vi, oavsett vad vi själva vill, dras in i unionens ekonomiska politik.

I media lanseras nu också en bild av att ”alla är vinnare”. Men även om federalisterna firar sina framgångar just i detta ögonblick skulle jag snarare säga att alla är förlorare. Europas styrka ligger i de enskilda nationalstaternas diversitet, förmåga att både konkurrera och samarbeta och i den demokratiska självständigheten, som nu undergrävs. Federalisterna kan se fram emot att regera ett EU som blir allt mer korrumperat och mindre relevant, men självklart kommer man att kunna sätta sprätt på åtskilliga miljarder euro på vägen dit.

Min vision av Europeiska Unionen är en annan. EU ska ägna sig åt de kärnuppdrag som svenskarna en gång sade ja till: En fungerande inre marknad och vissa frågor som är mellanstatliga till sin natur, såsom miljö, polisiärt samarbete och bevakning av den yttre gränsen.

När andra partier svävar på målet eller viker ner sig i omröstning efter omröstning kommer jag och Sverigedemokraterna inte bara att stå emot federalisterna. Vi kommer att vara en röst för att minska EU:s överstatliga inflytande.

Om debattören

Jessica Stegrud, EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna

Innehållet som publiceras på Nyheter Idag omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Nyheter Idag