KONST Till årets upplaga av Göteborgs filmfestival skapade Anna Odell den interaktiva filmupplevelsen Undersökningen där ett antal kända män, blanda andra Jan Guillou och Robert Aschberg, erbjuds att genomgå en gynekologisk undersökning. Även åskådaren ges möjlighet att sätta sig i gynstolen för att reflektera över sårbarhet. Skådespelaren och regissören Rasmus Dahlstedt gick dit och lät sig förtrollas. Han accepterade inbjudan att bli en del av konstverket för att själv utforska vem som är stark, vem som är svag och vad man egentligen får säga.

Efter att ha hoppat av 9:ans spårvagn vid Stigbergstorget korsar jag gatan och tar mig in i en lokal som tidigare lär ha huserat både restaurang och kontor men som för det aktuella interdisciplinära konstprojektet byggts om till gynekologmottagning. I väntrummet möter mig en skara celebriteter. Socialdemokraten Veronica Palm, DN:s Kristina Lindquist, den femala supremacisten Moa Berglöf, #jagärhär:s Maria Robsahm och sist men inte minst filminstitutets VD Anna Serner. De småpratar uppsluppet. Jag bemäktigas tillfälligt av kastrationsångest men lyckas återvinna lugnet.

Då de inte tar notis om mig kan den könsförrädiska stillheten breda ut sig. Maria prövar tanken att biograferna bör ges könsneutrala namn, även när det handlar om ickemänskliga djur. ”Är draken verkligen kvinnligt kodad?”, frågar hon retoriskt. Kristina tittar sig omkring och gör noteringar, Veronica nynnar drömskt på ”Party in my Pussy” medan Moa försöker hålla rent i sina twittertrådar. Anna stirrar ner i marken. Det knollriga håret och den vänliga blicken kan inte dölja besvikelsen över svaga publiksiffror. ”Anna”, tröstar jag med ett intimitetsskapande tilltal, ”Du är ett marknadsföringsgeni. Ingen annan skulle ha lyckats med konststycket att nio år i rad lansera feminism som festivaltema.” Hon ler motvilligt under den blonda kalufsen.

Så börjar Göteborgs Filmfestivals vinjettfilm, ”Undersökningen” av Anna Odell. Regissören intervjuar kända män. ”Hur ser ni på styrka och sårbarhet?”, frågar hon. Gynekologstolen är enligt Odell en passande symbol i detta sammanhang. Hon fick idén när hon såg en konstinstallation om kvinnlig omskärelse. I slutet av samtalen med männen försöker hon beveka dem att sätta sig i gynstolen. ”Ställningen är bekant för många män”, menar Anna O. Konstaterandet att ”män ofta kan sitta med särade ben och ta plats” belönas med applåder från kvinnorna i väntrummet. De redogör därpå för sina egna erfarenheter av obehagskänslor i samband med besök hos gynekologen.

En del av mig vill berätta om mitt besök på Urologmottagningen där min prostata besiktigades av en medelålders kvinnlig läkare och två auskulterande kvinnliga läkarstudenter som kunde observera hur kontrollen över ändtarmen successivt förlorades tills den anala inkontinensen och de därtill hörande fekala utsöndringarna var ett faktum. För att inte förstöra den goda stämningen fnissar jag och tjejgänget ihop när Anna O med självklar dominatrix-pondus i några scener som ångar av makt- och könskamp trycker sin klack mot Jan Guillous ansikte och därefter grenslar och håller fast Thomas Bodström.

Något försenad dyker teaterdirektören Martina Montelius upp. Hon proklamerar omgående att hennes stora kulturella kapital bör förläna henne bästa platsen i den spartanskt inredda biosalongen. Hon föser helt sonika bort Moa och Maria ur tresitssoffan, åmar sig indolent i lädermöbeln samtidigt som hon tar del av skeendet på vita duken. ”Synd att de inte valde att spela in på min källarteater i Stockholm”, utstöter hon med återhållen avsmak. De två influenceramazonerna blir sittande i skräddarställning på varsin kudde på golvet.

Den verkligt stämningshöjande effekten låter vänta på sig tills Anna O av några av herrarna får löfte om underkastelse. När det står klart att flera av maktens män, med vittskilda knän och skälvande sköten, kommer att lägga sig i stolen reser sig sjuklövern kvinnogrant med ett vrål som får mig att slutligen inse att verkligheten är socialt konstruerad. Vid åsynen av Micael Dahlén som med hundögon och darrande röst svarar Anna O ”Jag tänker att jag litar på dig” börjar damerna hoppa i schäslongerna och göra segertecknet med båda händerna.

Extasen bryts av att en skådespelande sjuksköterska leder in var och en av installationens deltagare i ett rum där vederbörande av- eller påklädd liggande i en gynstol med kalejdoskopisk, fantasmagorisk blick på filmduken kan åse hur männen tar plats för att palperas av överläkaren Nina Bohm-Starke. ”Nu fortsätter förnedring…jag menar undersökningen”, tydliggör Anna S godmodigt. I tur och ordning försvinner Martina, Maria, Veronica, Kristina, Moa och Anna S bort i korridoren.

Strax innan det är dags för mig att ta plats i det bildskärmsbestyckade undersökningsrummet hör jag en röst viska: ”Rasmus. Kom!”. Jag vänder mig om och ser i dörröppningen självaste Anna O. Oförmögen att motstå den demonbesatta regissörens locktoner följer jag henne likt en förlupen Odysseus till ett rum i en annan del av byggnaden. Vi sätter oss framför en monitor på vilken filmen med de skrevande männen börjar rulla.

”Jag utforskar min egen sexuella frustration”, förklarar hon. ”Och jag känner för att onanera.” Gränserna mellan verklighet, fiktion och dröm flyter samman. ”Jag skulle vilja att vi gör det tillsammans”, går hon vidare i mer uppfordrande ton. ”Jag tror att det kan vara bra för dig att utforska din vaginala potential.” Jag frågar med klädsam sekundärsjälvrannsakan ”Vill du att jag gråtrunkar, så kan du skrattklittra?” Anna O ler mystiskt och berättar suggestivt att ”Colosseum ligger i Perineum” under det att hon försiktigt manipulerar mitt ryggslut. ”Anna bor i Mellangården” fortsätter hon och tar tag i min byxlinning. ”Nej, Anna bor i Norrgården”, rättar jag och lossar hennes hand som ändå strax därefter närmar sig min transfigurativa vulva.

Jag blygs men när Anna O plutar med läpparna, ser mig oavvänt i ögonen och försäkrar att ”det handlar om skapande” faller jag till föga. Beröringen sammanfaller med att jag på skärmen ser Börje Salmings fårade ansikte. Vulnerabiliteten tar mig i besittning. Trots ett hypnosliknande tillstånd kan jag notera hur Anna O plötsligt sträcker sig efter en dunk bensin. Vi ska, får jag veta, leka brinnande busken. Hon skruvar av locket till dunken och drar ner trosorna. I samma stund hörs ljudet av automateld.

Anna O drar upp byxorna och springer ut på Bangatan. Jag följer i släptåg. Folk skriker i panik. En man i tjugoårsåldern har blivit liggande. En pöl av blod växer runt hans huvud. Någon försöker stoppa blödningen. Jag ringer ambulansen, som är på plats inom några minuter. När sjukvårdarna kommer ber Anna O att få följa med. ”Jag undersöker manlig sårbarhet” är en replik som tydligen bereder plats i utryckningsfordonet som, medelst blåljus och sirener, försvinner i högsta fart mot Sahlgrenska.

Kort härpå kommer tjejgänget ut från den provisoriska gynekologmottagningen. Maria, Moa och Veronica förhör sig om vad som har hänt. Jag kan inte ge några bra svar. De bestämmer sig för att samfällt twittra att Sverige aldrig har varit tryggare. Maria blockerar för säkerhets skull Tino Sanandaji. Martina åker direkt till SVT-studion för att lajva Opinion hos Belinda. Kristina frågar Anna S hur hon ser på festivalens signaturverk. ”Värt varenda krona”, replikerar Anna S. ”Anna Odell har ett alldeles unikt seende. Hon är vår största nu levande auteur”, lägger hon till.

I en air av kvinnligt samförstånd gläds vi åt filmupplevelsen och beklagar det tråkiga efterspelet på gatan. Veronica påminner oss om att ”The show must go on” och i könsdysforisk eufori delar vi en taxi till Nefertiti. Moa tar upp sin twittertrolljakt, Anna S piffar till håret och Veronica sätter rött på läpparna. Kristina skickar sin recension till tidningen. Jag och Maria kontemplerar.

Vi stiger av vid Hvitfeldtsplatsen, går förbi kön och anländer till baren där Martina ansluter med tejpad mun, till stöd för yttrandefrihetens offer. Bara några minuter senare uppenbarar sig även Anna O. ”Hur gick det”, frågar vi nyfiket. ”Han klarade sig tyvärr inte”, tillkännager hon behärskat sorgsen. Efter några sekunders tyst minut anför hon i gladare ton ”Men jag passade på att göra lite research till min kommande film”. De båda annorna betraktar forskande varandra under stigande munterhet. Anna O väser innehållsdigert till Anna S ”Du kan lita på mig” vilket får filmchefen att ta fram firmakortet och utbrista ”It’s on me, girls”.

Veronica blundar, intonerar vaggande ”There’s a party in my pussy. Something great is going on.”

Vi fattar varandras händer och bildar en ring. Den händelserika kvällen har suddat ut gränserna. Mellan oss finns inga skrankor mer. Jag är upptagen i den illustra kretsen. Ingen vet längre var systerskapet slutar och broderskapsrörelsen tar vid. Nu är vi bara människor. Nattklubbens larmande musik tystnar. Man kan höra en knappnål falla när vi unisont sjunger:

”There’s a party in our pussy. Everybody come on.”

Rasmus Dahlstedt, skådespelare och satiriker

Läs även: ”Jag tvingas bli politisk mot min vilja” – skådespelaren Rasmus Dahlstedt gör pjäs med Jens Ganman