SVERIGE Sveriges kommuner och landsting, SKL, larmar om att det extratillskott på fem miljarder kronor som regeringen skjuter till för kommunerna inte kommer att räcka – det behöver dubblas. Ledarsidornas Johan Westerholm tror att SKL:s siffra är i underkant. – Jag har sagt det hela tiden. I oktober smäller det, säger han.

SKL varnar för att krisande kommuner kommer att behöva göra stora nedskärningar i välfärden och ”tänka om helt och hållet kring vilken service man erbjuder”. Som exempel på nedskärningar nämns att äldre kan få tillsyn genom övervakningskameror i stället för personal, och att skolelever har mer utbildning på videolänk.

Enligt SKL är grundproblemet för många krisande kommuner att man har en åldrande befolkning i kombination med utflyttning av yngre. Problemet har förvärrats av mottagandet av lågutbildade nyanlända flyktingar som är svåra att få ut i jobb.

Sedan tidigare har regeringen flaggat för att kommunerna ska få ytterligare fem miljarder kronor i statliga bidrag för att klara sin verksamhet. Men SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog tror inte att det räcker.

– Det borde dubblas, säger hon till Expressen.

Ledarsidornas Johan Westerholm har under flera år varnat för det han kallat för ”överrullningseffekten” av migrationen på kommunerna. När den tvååriga etableringserssättningen från staten tar slut får kommunerna enorma kostnader då de inte lyckas få ut de nyanlända migranterna i arbete. Inför hösten är Westerholm mycket frank.

– Det händer flera saker samtidigt. Extratjänsterna försvinner i höst där man stoppat undan en massa nyanlända på hundraprocentigt subventionerade jobb. Många av dem kommer att hamna på försörjningsstöd, ekonomiskt bistånd, i stället och det är kommunerna som får stå för den notan. Sedan har du dessutom den snabba nedmonteringen av Arbetsförmedlingen där det praktiska ansvaret rullas över på kommunerna. Där ska kommunerna sätta folk i åtgärder, hitta arbeten. Mig veterligt är det bara Trelleborg som är i gång med någon form av sådan verksamhet, säger Johan Westerholm.

Han tillägger:

– Den här siffran som Annika Wallenskog pratar om, tio miljarder kronor. Jag tror att den siffran är i underkant. Jag har sagt det hela tiden. I oktober smäller det.

Efter att finansminister Magdalena Andersson lämnar regeringens budget till riksdagen onsdagen den 18 september kommer den att stötas och blötas av landets kommunekonomer.

– SKL är en konsensusorganisation. Så de kommer att behöva enas om ett utlåtande mellan olika politiskt styrda kommuner. Men de kommer att komma med ett utlåtande om att de behöver ett tillskott.

Vad kommer hända om man inte får, som man anser, tillräckligt med pengar?

– I många kommuner är kommunalskatten och landstingsskatten ihop väldigt höga och därför är inte skattespåret en framkomlig väg. I stället kommer man att hitta andra sätt att dra in pengar, som att avgiftsbelägga vissa tjänster. Höja avgifter på sporthallar och så vidare.

Hur ska S-styrda kommuner sälja in det?

– Ja du. Typ att man har inget val. Något som vi kommer få se att man sparar in på är kultur- och idrottsektorn i kommunerna. Det är en del av kommunens verksamhet som inte är lagstadgad, som till exempel ekonomiskt bistånd som regleras av socialtjänstlagen. Så i kultursektorn kommer man att kunna skära ordentligt.

Om kommunerna ska få höjda anslag i den kommande budgeten behöver pengarna komma från något annat utgiftsområde. Ett sådant är biståndet. Förra året lade regeringen 44,9 miljarder kronor på bistånd. Det är en utgiftspost i den kommande budgeten som regeringen skulle kunna välja att minska, enligt Johan Westerholm.

Riksdagen har tidigare förbundit sig att Sverige ska ge en procent av landets budget i bistånd.

Vad händer om regeringen och riksdagen bestämmer sig för att kraftigt minska posten för bistånd, att halvera den eller ta bort den helt? Riskerar Sverige några internationella sanktioner?

– Nej då. Det är möjligt att vi får något argt brev från OECD. Men framför allt kommer hela kultur- och mediavänstern i Sverige att rasa, säger Johan Westerholm.

– Det är fullt möjligt att sänka biståndet. Enprocentsmålet är bara vad det låter som, ett mål. Något vi själva satt upp. Skulle vi dra bort 25 procent och lägga det på kommunerna är det ingen som skulle göra något. Varje nation är suverän. OECD kommer möjligtvis att gnälla lite. Kanske.

Förs det diskussioner inom regeringen och dess stödpartier om att sänka biståndet?

– Inom S-MP-V-delen av regeringsunderlaget tror jag inte det. Där är biståndet en helig ko. Det rör man inte och så har det varit under lång tid.

Varför då?

– Det har legat en solidaritetstanke i det som går tillbaka till Pierre Schoris dagar som kabinettsekreterare och biståndsminister på 1980-talet och 1990-talet. Sedan har Sida (den svenska biståndsmyndigheten) metodiskt jobbat framgångsrikt med att bilda och driva opinion kring bistånd.

– Det har tidigare funnits en kurs på Stockholms universitet som hette biståndsretorik, jag har själv gått den. Det handlade om att sälja in bistånd och bilden av fattiga och utsatta människor i tredje världen, säger Westerholm.

Från miljarderna på Sida har det sedan växt fram något som Johan Westerholm kallar ”det biståndsindustriella komplexet”. Organisationer, föreningar och företag som formellt ska ge stöd åt behövande människor i tredje världen men samtidigt försörjer hundratals människor.

– Det har utvecklats till ett biståndsindustriellt komplex. Det finns en överrepresentation av personer med journalistisk bakgrund på Sida och särskilt public service, säger Johan Westerholm.

Han förklarar att biståndet dels består av humanitärt bistånd, hjälp vid katastrofer, torkor eller liknande. Och dels demokratibistånd.

– Demokratibiståndet har blivit allt större av Sidas verksamhet. Samtidigt har det humanitära biståndet minskat.

Hur lyckat har det varit?

– Jan Mosander beskriver i sin bok Pengarna som försvann hur stor korruptionen är inom den här typen av bistånd. Demokratibistånd är, enligt min uppfattning, något som präglas av mycket oegentligheter. Och problemet är också att det inte går att mäta, säger Westerholm.

För att lösa kommunernas akuta situation kan regeringen prioritera om och flytta resurser från biståndet till kommunerna, föreslår Westerholm. Men han tycker att det behövs mer permanenta lösningar på längre sikt.

– Kortsiktigt måste vi ställa de här posterna mot varandra. Men långsiktigt måste vi in i själva modellerna och se hur de fungerar. Både i biståndet och i reglerna för kommunernas försörjningsstöd. I dag eldar vi för kråkor, både i bistånd och i kommunerna.