DEBATT I en insändare berättar en av våra läsare varför man inte ska dra för stora växlar på att flyktingar har dyra mobiltelefoner med sig när de kommer till Europa eller Sverige. Istället tycker hon att det är dags att göra upp med bilden av hur en flykting ska vara.

Just nu befinner sig ungefär en miljon människor på flykt i Europa. Det är nästan lika många människor som bor i Stockholm. Har man varit i Stockholm någon gång vet man också att det finns många olika sorters stockholmare. Det finns jihadister. En och annan mördare. Narkotikasmugglare. Lärare. Sjuksköterskor. Grannar som hälsar på varandra i porten och grannar som ringer störningsjouren så fort någon andas. En miljon människor. Jag lovar, att vart ni än letar kommer ni aldrig kunna samla en miljon människor utan att få med er ett antal empatistörda idioter på köpet. Eller fanatiska troende. Eller unga, arga män.

Myterna om det perfekta offret har en given plats i vårt kollektiva medvetande. Det perfekta våldtäktsoffret, den perfekta hemlösa, den perfekta flyktingen. Hur beter sig någon som blivit våldtagen? Hon eller han ska helst vara emotionellt söndertrasad. Skrubba sig med stålull. Sitta i ett hörn och vagga fram och tillbaka, undvika ögonkontakt, sluta borsta håret. Och så vidare. Absolut inte skratta med vänner dagarna efter övergreppet. Eller fortsätta klä sig i tighta jeans. Gör hon eller han det är hon eller han inget riktigt våldtäktsoffer. Ett våldtäktsoffer som beter sig på fel sätt äventyrar trovärdigheten i sin historia. Och hur många som lidit av en depression har inte fått höra ”du verkar ju inte må så dåligt” de gånger man samlat kraft att göra något annat än att bara ligga och stirra.

Framför allt finns det en idé om att den som gått igenom något svårt automatiskt blir ödmjuk, god, moralisk och oskuldsfull. Att vara ett offer är att vara moraliskt oantastlig. Ett offer som beter sig illa mot någon annan ifrågasätts. Har han eller hon verkligen råkat ut för detta han eller hon berättar om? Varför är han eller hon i sådana fall inte lite trevligare, lite mer tacksam över att ha överlevt? Det kan vara den mest osympatiska, och farliga, myten vi håller vid liv. Man kan känna ovilja inför att vara ödmjuk och artig mot någon som inte är det själv, men denna ovilja får aldrig innebära ett automatiskt ifrågasättande av att även denna andra människa kan vara ett offer.

Hur beter sig då en flykting? Det enda som krävs för att någon ska erkännas flyktingstatus är att denna flyr ifrån något. Det finns inga stadgar som bestämmer att man måste ha en viss uppsättning egenskaper, bete sig på ett visst sätt, vara undernärd, ha trasiga kläder eller omoderna telefoner. Efter ryska revolutionen var det aristokratin som flydde. De var välgödda, kapitalstarka och välklädda. En del av dem var säkert riktigt otrevliga dessutom. Ändå flydde de.

Vill man diskutera flyktingkrisen på ett trovärdigt sätt måste man sluta upprätthålla myterna om den perfekta flyktingen. Det kan dock vara svårt – idén att de en miljon människor som nu är på flykt i Europa inte är ”riktiga” flyktingar är ett skydd mot det egna samvetet, som när det rämnar kommer tvinga debattörer att ta ställning till den faktiska sakfrågan.

En läsare som önskar vara anonym