LEDARE Idag kunde Nyheter Idag avslöja att flera källor med god insyn i Sverigedemokraterna meddelar att William Hahne kommer bli utesluten. Det är en stor nyhet men i sak inte så förvånande. Chang Frick förklarar bakgrunden till konflikten och varför allt pekar mot att partiledningen gör en mindre rensning i partiet.

Vid det här laget känner nog alla svenska mediekonsumtenter till sverigedemokraternas historia. När partiet grundades bestod det av bland annat människor med olika grad av kopplingar till rent rasistiska organisationer. Detta har, som vi alla vet, satt bilden av SD i medier. Lägg därtill att Sverigedemokraterna i princip är ensamma om att driva frågor som rör minskad invandring och stämpeln sitter där och lurar i bakgrunden.

För bara några dagar sedan kunde samtidigt Expressen ånyo avslöja att företrädare för partiet uttryckt sig olämpligt i skydd av anonymitet. Även om Expressens metoder för sina avslöjanden med rätta kan ifrågasättas, fråntas inte det faktum att SD ständigt förknippas med korkade och ibland rent rasistiska uttalanden. Även om det kommer från enskilda medlemmar får det stor uppmärksamhet i medier och det bidrar till att sätta bilden av partiet.

Samtidigt vill partiledningen komma bort från den bilden av partiet. Man vill stärka en socialkonservativ prägel och bli ett rumsrent parti. Här uppstår en konflikt med det mer radikala ungdomsförbundet SDU, där företrädarna Gustav Kasselstrand och William Hahne mer har lagt tyngdpunkt vid nationalism och en äldre tolkning av vad Sverigedemokraterna egentligen är för parti.

Friktionsytan där emellan har knappast minskat över tid, tvärtom har den växt. Konflikten är i första hand ideologisk men tar sig uttryck i makt över partiet. Det är så politik fungerar. Vill man få genomslag för sina idéer räcker det inte att lobba för dem vid sidan av, man måste helt enkelt avancera själv i organisationen för att få inflytande även på det idémässiga planet.

Därför är konflikten både en strid om makt, men framför allt ideologi. Det är två sidor av samma mynt.

Vilket parti Sverigedemokraterna i framtiden vill vara är något som medlemmarna ytterst själva bestämmer. Mattias Karlsson och nuvarande partistyrelse har fått mandat tidigare av landsdagarna att å ena sidan tona ner nationalismen och istället lyfta fram socialkonservatismen. Jag skullle själv bedöma att det i huvudsak är socialkonservativa idéer som utgör någon slags mittfåra, även om partiet fortfarande är relativt ungt och formbart.

Samtidigt har ungdomsförbundet betett sig ungefär som ungdomsförbund brukar göra. De är bråkstakar och ställer sig på tvären mot moderpartiet i utvalda politiska frågor. De är mer radikala och tar ut svängarna på ett sätt som ett riksdagsparti knappast skulle göra. Så långt är det inget konstigt med det, så gör i princip alla ungdomsförbund som vill vara relevanta.

Problemet för partiledningen står i den ständiga och allt mer känsliga frågan i att man vill göra upp med sitt förflutna. Det finns en mycket uttalad vilja att komma bort från den mer radikala bilden av partiet och istället kunna betraktas som ett rumsrent alternativ i breda väljarlager. Det finns än idag människor som söker sig till partiet på grund av att man hyser sympatier med den äldre och mer radikala versionen av Sverigedemokraterna. När Mattias Karlsson och resten av partiledningen ytterligare vill växa i opinionen måste de helt enkelt göra ett val. Det är i varje fall så de betraktar spelplanen när de väljer att låta sopkvasten gå i partiet.

Rättvist? Jag vet inte. Både ja och nej ska man kanske säga. Det finns inget annat parti i vårt land som utesluter lika många människor som Sverigedemokraterna. Samtidigt, om man vill växa och på allvar utmana Socialdemokraterna och Moderaterna är det nödvändigt.

I varje fall om man rattar SD och har de ambitionerna som nuvarande partiledning har.