LEDARE Nu går drevet mot två journalister i samband med att dessa har försökt nå den anonyma skribenten ”Julia Caesar” för en intervju. Debattören och journalisten Marika Formgren uppmanar till bojkott av DN. Själv har mitt hat mot journalister aldrig varit större.

Vi är tillbaka i en välkänd debatt. En äldre kvinna som länge skrivit texter under pseudonymet ”Julia Caesar” berättar att hon upplever sig förföljd av journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius. Hon berättar att de knackat på dörren, haft med sig fotograf som stått i trädgården och en rad andra detaljer som hon upplevt starkt negativt och haft en stor rädsla inför.

Själva menar både Hamrud och Orrenius att de verkligen inte betett sig illa på något sätt och att de gjort sitt jobb som journalister. Caesar är en välkänd debattör bland invandringskritiker och som bekant växer Sverigedemokraterna, samt den invandringskritiska opinionen. Då blir givetvis Caesar medialt intressant.

Men inlägget från Caesar har fått mycket stor spridning och journalisten Marika Formgren adresserar det hela genom en uppmaning till bojkott av Dagens Nyheter, den tidning där Orrenius arbetar. Hon menar att DN har förklarat krig.

Jag har talat med Hamrud vid några tillfällen och det är ingen elak eller ond människa på något sätt. Jag har heller ingen anledning att tro att Orrenius är det. Tvärtom, de bägge har faktiskt många gånger gett ett mycket mer sympatiskt intryck än vad många andra inom journalistkollektivet ger. Men de starka reaktionerna mot Hamrud och Orrenius beror inte i grunden på hur de agerat som personer.

Det beror på ett allt mer växande journalisthat.

Och det är många i Sverige som hatar journalister. Jag är en av dem. Egentligen är hat ett för svagt ord för att beskriva det jag känner. Man kan i teorin hata en människa men ändå förlika sig med att man bor på samma gata, eller arbetar på samma arbetsplats. Jag kan inte se att jag skulle klara det, inte när det kommer till en absolut majoritet av de människor som kallar sig journalister.

Nu tänker kanske du att jag överdriver. Att jag skriver detta i stundens hetta, att jag just nu är extra arg. Så är det inte. Jag är normalt inte en person som känner hat inför människor, det kräver en hel del för att jag ska odla sådana känslor. Och nu kanske någon undrar varför jag och många med mig känner så här?

Utanförskap är ett ord. Jag gillar att skriva och att berätta. Jag vill bli duktig på det jag gör. Men det kvittar hur duktig jag är, hur ambitiös jag än må vara. Jag har på olika sätt ifrågasatt hur invandringspolitiken fungerar, eller inte fungerar. Det gick så långt att jag även engagerade mig i Sverigedemokraterna en period. Det är nämligen så att jag själv i mångt och mycket har en bakgrund i de här utanförskapsområdena på olika sätt. Just nu bor jag i en såkallad ”no-go”-zon.

Det var inte nationalism eller någon högerextremism som låg till grund för mina åsikter. Det var berättelser från folk jag umgicks med, människor från alla världens hörn. Deras icke-fungerande vardag. Samtidigt var jag naiv, jag trodde att om sådana som jag – som egentligen inte har haft några större politiska ambitioner – engagerade oss i SD så skulle det skicka en signal till de som ska vara bättre politiker än mig.

Men istället för att lyssna var svaret ett annat. Jag var den värsta rasist som någonsin gått i ett par skor. Det är inte så att jag blivit anklagad för att vara rasist på grund av något jag sagt eller yttrat, inte vad jag vet iallafall. Utan för att jag helt enkelt ville sätta fokus på invandrings- och integrationsfrågor i en tid då det var politiskt omöjligt.

Dock, det värsta hatet är inte från politiska opponenter. Det är från journalister. Dagligen får jag utstå beskyllningar, hat och ren mobbing. Ibland experimenterar jag och skriver i en Facebookgrupp för journalister att jag söker folk till min sajt. Genast uppstår en tävling i att ta avstånd och tala om vilken urusel människa jag är.

Det gick så långt att en journalist en gång frågade mig vad som krävs för att jag ska lägga av med det jag gör. Att jag ska lägga av med att skriva det jag skriver. Den journalisten arbetar på SVT.

En annan gång kämpade jag i tre dagar med att avslöja att Åsa Romson minsann inte betalat dieselskatt. Det var mitt första lilla gräv och det var ingen mindre än vice statsminister som jag kunde belägga med fusk. Expressen kopierade min story rakt av utan att tala om vem som gjort jobbet. När jag mejlar och påpekar detta får jag inget svar.

Jag klumpas dagligen ihop med människor som yttrat rent rasistiska saker, trots att jag aldrig någonsin själv gjort något liknande. Vi har till och med anslutit oss till pressetiska systemet och kan bli fällda och betala dyra pengar om vi inte sköter oss. Vi är ytterst noga med att låta folk komma till tals, citera korrekt och bete oss minst lika bra som Hamrud eller Orrenius. Men det kvittar, hatet och föraktet från journalistkåren är så pass massivt att hur jag än vrider och vänder på mig går det inte komma undan.

Det kvittar hur duktig man är. Hur mycket man anstränger sig. Man ska för alltid vara förkastad och förnekad. I rättvisans namn finns det givetvis individer inom journalistkåren som behandlat mig korrekt. Skulle jag nämna deras namn skulle de hatas av sina kollegor. Det ses som något negativt att bemöta någon som mig korrekt. Så de ber mig att vara tyst om att jag är kompis med dem.

Så sjukt är det.

Så ja, jag hatar journalister. Det står jag för. Jag kämpar för att de ska bli arbetslösa, att deras redaktioner ska lägga ner. Bit för bit arbetar jag för att människor ska vända dem ryggen. Och de kan kasta hur mycket skit de vill på mig, jag har lärt mig hur man kastar tillbaka. Marika Formgren har rätt, de har förklarat krig och krig är precis vad de ska få.

För all del, fortsätt hata dem. De ska hatas. Men hota inte. Var bättre än så. Konkurrera istället, bidra med att skriva. Gör det jobb de inte klarar att göra. Skildra samhället, granska makten och berätta det som berör. Om inte skrivandet är din starka sida kanske du kan bidra på annat sätt. Det viktiga är inte att peka på vad andra gör för fel, det viktiga är att vi gör det som de inte klarar av att göra.

Vi kommer vinna detta. Men det sker inte genom att ringa och spy ur sig hot och okvädningsord. Eller skriva arga hotfulla mejl. Ni som gör det är lika förkastliga som journalisterna och får jag nys på någon av er kommer jag obönhörligen att hänga ut er. Ni är idioter och pack. Ni andra som vet med er att ni kan skriva, bedriva seriös granskning och rapportering på ett sakligt sätt, hör av er!

Tillsammans knäcker vi asen. Det är så man besegrar mobbare, man ska vara bättre än dem.

Dessutom, hur många journalister drömmer inte om klasshat och revolution? Låt oss besvara deras drömmar.