Hade den numera berömda utfrågningen av Ylva Johansson (S) i Bryssel handlat om ett toppjobb inom det privata näringslivet hade hon nog varit chanslös. Nu är vi på väg att få en före detta arbetsmarknadsminister vars karriär kantats av misslyckanden och halvmesyrer till ansvarig för att hela EU ska få en gemensam migrationspolitik. Det är mycket illavarslande för Europa och Sverige, skriver Jessica Stegrud (SD), EU-parlamentariker.

I egenskap av EU-parlamentariker fick jag i veckan chansen att närvara vid utfrågningen – eller skall vi kalla det jobbintervjun – som nya tilltänkta svenska EU-kommissionären Ylva Johansson fick genomföra inför oss parlamentariker och i direktsänd tv. En numer världskänd intervju efter vilken hon fick smeknamnet ”the-come-back-minister” då hon på allt för många frågor inte kunde ge något svar utan bad om att ”få återkomma”.
”To come back”.

Det första som slog mig var att hon sannerligen är en på många sätt typisk framgångsrik svensk politiker av idag; hon kan konsten att framstå som kompetent och hon kan navigera i det politiska landskapet. Det andra som slog mig var att hon nog aldrig skulle fått jobbet om det handlat om en topptjänst i privata näringslivet.

Uppdraget som kommissionär är extremt välbetalt och ger inflytande över hundratals miljoner människors liv. Rimligtvis borde medborgarna kunna kräva att dessa toppjobb tilldelas enastående, högpresterande individer som begåvats med förmågor långt utöver det vanliga. Och som kan uppvisa resultat från ett framgångsrikt yrkesliv.

Ylva Johansson anför ofta som meriter att hon suttit i fem regeringar, att hon är van att samarbeta, använda sig av fakta och att hon är stolt över att ha varit med och utvecklat den svenska migrations- och integrationspolitiken. Hängivenheten och den ideologiska entusiasmen går inte att ta miste på men det är helt enkelt svårt att hitta något konkret Johansson faktiskt lyckats med.

I den senaste regeringen var det Johansson som ansvarade för att målsättningen om Europas lägsta arbetslöshet till år 2020 skulle uppnås. Det hon levererade var en bottenplacering. I sitt föregående uppdrag lovade hon att nyanländas etablering på arbetsmarknaden skulle sänkas från i genomsnitt åtta till två år. Inte heller det infriades.

Av förståeliga skäl nämner Ylva Johansson inte de fyra år då hon verkade som VD för utbildningsföretaget Att Veta AB. Företaget – som ägdes av Svenska kommunförbundet, ett antal fackförbund och Lernia – avvecklades i samband med att hon blev sjukvårds- och äldreomsorgsminister.

Det kortlivade bolaget nådde 2003 sin högsta noterade omsättning på 1,5 miljoner kronor samtidigt som bolaget gjorde en förlust på 79 miljoner och Ylva Johansson själv plockade ut 1,4 miljoner i VD-lön. När företaget några år senare avvecklades hade man försökt outsourca arbetet till Indien och de ackumulerade förlusterna uppgick till 200 miljoner kronor.

Under utfrågningen betonade Ylva Johansson också att hon är stolt över att ha varit med och format den svenska migrations- och integrationspolitiken och att hon under migrationskrisen haft ansvar för statens åtgärder för integration av invandrare.

I tidigare intervjuer har Johansson dock uppvisat en häpnadsväckande okunskap gällande både asylinvandrares förutsättningar och för fundamenten som den svenska välfärdsmodellen bygger på; hög utbildningsnivå, låg arbetslöshet, hög produktivitet och högt skatteuttag. Något som rimmar illa med den låga utbildningsnivån hos asylinvandrare.

Själv minns jag Ylva Johansson från Almedalen 2017 då hon i en intervju höll med om att ”flyktingströmmen 2015 varit ansträngande för det svenska samhället” men samtidigt betonade att ”utan alla dessa flyktingar skulle vi inte klara vare sig välfärd eller pensioner”. Johanssons politik har som de flesta numer insett snarare resulterat i utanförskap, ökad segregation, arbetslöshet, klyftor, kriminalitet och etniska konflikter.

Johansson är förutom att vara före detta kommunist – hon gick med i dåvarande VPK innan Berlinmurens fall – också en uttalad feminist och sade under utfrågningen att hon vill se jämställdhetsintegrering inom sitt ansvarsområde. Det innebär bland annat att en jämställdhetsanalys skall utföras och konsekvenserna för kvinnor beaktas innan beslut fattas.

När det gäller asylinvandringen till Sverige verkar dock ”världens första feministiska regering” ha slarvat rejält med just jämställdhetsanalysen. Regeringens asylpolitik har främst prioriterat unga män, vilket bland annat resulterat i en extrem könsobalans i vissa ålderskategorier. Med bland annat ökande kriminalitet och otrygghet som följd. Inte särskilt gynnsamt för någon, men kanske allra minst för kvinnor.

Som kommissionär kommer Johansson även ha ansvar för terrorism, gränsbevakning, brottsbekämpning och avvisning av asylsökande som fått avslag på sin ansökan. Inte heller på dessa politikområden kan regeringen uppvisa några större framgångar.

Förutom att endast en bråkdel av de 80 000 personer som regeringen sagt skulle kunna komma att utvisas faktiskt har gjort det – så betraktar våra närmsta grannländer numer Sverige som en säkerhetsrisk. För att vi inte klarat att lagstifta mot terrororganisationer. Liksom vår tull- och gränspolis saknar både resurser och tillräckliga befogenheter för att avvisa illegala invandrare och hindra knark, stöldgods, kriminalitet och vapen att flöda över gränsen.

På en middag på den svenska representationen i Bryssel beskrev Johansson sitt ledarskap som inkluderande, samarbetsinriktat och betonade vikten av att ha minst hälften kvinnor i personalstaben.

Något annat strategiskt eller nytänkande kunde jag inte utröna ur hennes tal – utom möjligen hennes ambition att introducera fruktstund på sitt direktorat. Sagt med glimten i ögat, men kanske ändå ganska talande.