Miljöpartistiska statsråden Amanda Lind och Åsa Lindhagen vill ”skydda yttrandefriheten” genom att skydda makthavare från missnöjesyttringar från medborgarna. Denna mycket märkliga syn på yttrandefrihet är inte ett olycksfall i arbetet. I den progressiva vänsterns värld används alltid tvärtomspråk när det kommer till statens relation med individen, skriver Henrik Sundström (M).

Miljöpartiet har ibland kallats för ett liberalt parti. Tvärtom är det ganska uppenbart att Miljöpartiets grundsyn snarare är illiberal, för att inte säga totalitär. Det är kanske ofrånkomligt när partiets uppfattning om sig självt är att man är det sista som står mellan mänsklighetens utplåning och fortsatt liv på planeten.

Sällan framstår Miljöpartiets sanna natur i så tydlig dager som när kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) talar om yttrandefriheten. Redan i sin allra första presskonferens som nytillträdd minister, sa hon att hennes första prioritering skulle vara yttrandefriheten, så man kan med fog anta att detta är en fråga som hon arbetar hårt med i regeringen.

Den 11 december 2019, på internationella dagen för mänskliga rättigheter, publicerar Amanda Lind och Åsa Lindhagen i deras egenskap av miljöpartistiska statsråd, en debattartikel i Expressen där de bland annat skriver: ”Hatretoriken begränsas inte till enbart extrema nätforum, utan letar sig in i vanliga kommentarsfält på sociala medier, till fikarummen och hela vägen in i riksdagen. De som utsätts för hatet riskerar att tystna. I förlängningen är det ett allvarligt hot mot vår demokrati när människor skräms till tystnad.”

I den progressiva vänsterns värld används alltid tvärtomspråk när det kommer till statens relation med individen. Miljöpartiets tolkning av att ”skydda yttrandefriheten” eller ”värna demokratin” handlar nämligen om att skydda makthavarna mot missnöjesyttringar från medborgarna, så att makthavarna ”vågar” delta i samhällsdebatten.

Det är så bakvänt att man knappt tror att de menar allvar.

En av de grundläggande tankarna med yttrandefriheten är ju just att utgöra en kontrollmekanism för medborgarna mot makthavarna. Det kan per definition aldrig finnas någon censur i demokratins tjänst.

Vidare ger våra ministrar luft åt myten att yttrandefriheten skulle innebära ett ”råare samtalsklimat” vilket i sin tur skulle ge upphov till ”hot”, ”våld” och ett ”otryggare samhälle”. Men är det verkligen så? Det finns väl ändå en gräns mellan att såra någons känslor och ett verkligt hot mot andra människors liv och hälsa genom uppvigling?

Den amerikanska konstitutionen förbjuder helt statliga ingrepp i yttrandefriheten, alltsedan 1791. Den amerikanska demokratin har sannerligen inte gått under för det, inte heller har där byggts några utrotningsläger. Sedan mer än 200 år har de amerikanska domstolarna skapat en rättspraxis som noga skiljer mellan den principiella rätten att kränka andra å ena sidan, och brottsliga gärningar som hot och uppvigling å den andra.

Men här i Europa lever och frodas de statliga ingreppen i yttrandefriheten. Det kriminaliserade området utökas ständigt, och nya grupper som anses skyddsvärda av den svenska lagstiftaren kommer med regelbundenhet. Men hjälper det? Det tycks vara föga känt att Tyskland redan från 1920-talet hade kraftfulla lagar som förbjöd hets mot folkgrupp. Ett hundratal åtal väcktes mot ledande nazister, men det hindrade inte partiet från att växa. Tvärtom fick processerna motsatt verkan, de snarare hjälpte nazisterna till makten.

Överhuvudtaget handlar mänskliga rättigheter om att medborgarna har rätt till en privat sfär bortom statens kontroll, och ett skydd för den enskilde från statens ingrepp i liv, frihet och äganderätt – oavsett med vilka förment goda intentioner dessa ingrepp görs. Miljöpartiet bör av frihetligt sinnade väljare förpassas till den historiens sophög där totalitära rörelser i övrigt hör hemma.